Herr talman! Det byggs för litet, sade Carl Bildt i
sitt inledningsanförande i partiledardebatten. Sedan
sades det inget mer om bostadspolitiken, och övriga
partiledare nämnde över huvud taget inte bostäderna.
Självklart är det allra viktigaste för människorna
att ha ett arbete, en egen försörjning, men minst lika
viktigt är det med rätten till en god bostad till ett
rimligt pris, rätten till ett eget hem. Det är ingen
självklar rättighet i Sverige i dag, år 1998.
7 000 människor vräks varje år. Antalet hemlösa
bland psykiskt sjuka, missbrukare och andra margina-
liserade grupper representeras av ett mörkertal. Inte
ens om du studerar eller har en praktikplats med usel
betalning kan du vara säker på att få en bostad, ett
eget hem.
Tyvärr forsätter regeringen att föreslå lösningar
som gör att människor hamnar i en sådan situation.
Det allra senaste i den vägen är den s.k. sysselsätt-
ningsgarantin för ungdomar mellan 20 och 24 år, som
efter 100 dagars arbetslöshet skall kunna få en ut-
bildning eller en praktikplats i tolv månader i kom-
munal regi. Den är obligatorisk och betalas med den
fantastiska summan av 1 967 kr per månad, dvs. ca 10
kr per timme, om ungdomarna inte omfattas a-
kasseersättning.
De sätts alltså i "kommunarrest" i tolv månader
och betalas med 10 kr per timme men får ingen möj-
lighet till ett eget boende eller till egen försörjning.
Vad ger detta för signal till våra arbetslösa ungdo-
mar? Det är en skandalös behandling.
Detta är jämförligt med det som de som sitter i
fängelse får för det arbete som de utför under sin
fängelsetid. Dessutom har fängelsekunderna gratis
husrum och mat. Jag missunnar dem inte detta - det är
säkert ett bra medel för återanpassningen till samhäl-
let - men vad ger det för signaler till ungdomar som
inte gjort något fel förutom att de inte har kunnat
skaffa sig ett jobb? - Och det är banne mig inget
brott; det är ett samhällsproblem.
Herr talman! Det byggs för litet, sade Carl Bildt i
sitt inledningstal. Ja, det är alldeles sant. Det har tidi-
gare under hela 1900-talet inte byggts så litet som nu,
ca 10 000 lägenheter under 1997. Ett så lågt byggande
äventyrar naturligtvis byggkompetens och möjlighe-
terna att hålla maskinparker m.m. i gång. Det kommer
naturligtvis också att leda till en begynnande bostads-
brist i våra befolkningstäta regioner.
Det största problemet på bostadmarknaden är
dock inte att det byggs för litet utan att det är alldeles
för dyrt att bo. Boendekostnaden i hyresrätt har för-
dubblats under 90-talet. Sedan hänsyn tagits till infla-
tionen har den ökat med ca 50 %.
En industriarbetare som tjänar 16 000 kr i måna-
den betalar 37 % av sin lön i hyra för en tvårummare
byggd 1990. En undersköterska med 14 000 kr i må-
naden betalar 42 % av sin lön för samma boende. I
slutet av 80-talet var den andelen under 25 % av lö-
nen.
De största orsakerna till detta är tyvärr beslut fat-
tade i denna kammare. Den största boven är skattere-
formen, och andra är snabbare avtrappning av ränte-
bidragen, den pågående budgetbesparingen m.m.
Skattelindringar för medel- och höginkomsttagare
betalades med högre boendekostnader för alla. Under
1990-1992 höjdes hyrorna med 30-40 % i samband
med genomförandet av skattereformen.
Herr talman! Socialdemokrater och folkpartister
gjorde upp om reformen, och den stöds nu fullt ut av
moderaterna och övriga borgerliga partier. Erik Ås-
brink tycker t.o.m. att det är bra att boendet nu börjar
ge ett överskott till statskassan, så att dessa medel kan
användas till andra ändamål. Ett sådant sätt att se på
boendet och boendekostnaderna är tyvärr inte ett
uttryck för en social bostadspolitik utan bara uttryck
för en sned fördelningspolitik.
Carl Bildt vill ha förändringar av bostadspolitiken
för att få fart på byggandet. Vilket är då receptet? Jo,
allt skall lösas med skattesänkningar, och på bostads-
politikens område är det fastighetsskatten som är
roten till allt det onda.
Visserligen finns det problem med fastighetsskat-
ten i vissa boendeområden och för människor som
lever på marginalen eller har hamnat i trångmål på
annat sätt, men det är inget generellt problem, vars
lösande lindrar dyra boendekostnader eller ger alla
rätt till en bostad till ett rimligt pris.
I hyresrätt motsvarar fastighetsskatten ca 4 % av
hyran. För en trerummare som kostar 5 000 kr per
månad skulle hyran sjunka med 200 kr till 4 800 kr.
Var och en inser att en sådan lösning inte ger någon
större effekt. Det blir inga nya bostäder så länge det är
så dyrt att bo och därför inte heller något byggande
för andra än ett fåtal rika, som kan köpa sig lyxiga
bostadsrätter i attraktiva lägen i något av våra stor-
stadsområden.
Att avskaffa den statliga bostadspolitiken och tro
att den s.k. marknaden klarar behovet av en god bo-
stad till ett rimligt pris har aldrig fungerat och kom-
mer inte heller i fortsättningen att göra det.
Vänsterpartiet väntar med spänning på att vår ut-
redningsminister - förlåt, inrikesminister - och tillika
bostadsminister skall lägga fram en bostadspolitisk
proposition som går i den riktningen. Vi hoppas på
något bra, i enlighet med ordspråket att den som vän-
tar på något gott aldrig väntar för länge.