Herr talman! Krisen är över, säger socialdemokra-
terna i sin retorik. I Sahlgrenska sjukhusets hjärtkö
väntar ca 500 patienter. Väntetiden är i genomsnitt
100 dagar, och inte högprioriterade patienter får vänta
upp till tio månader. Samtidigt uppvisar sjukhuset ett
underskott för föregående år på 500 miljoner kronor.
Jag hade tänkt ställa en fråga till statsrådet Klingvall,
men hon är ju inte här. Där frågar jag: Är det någon
annan socialdemokrat här i kammaren som har frågat
de köande sjuka om de tycker att krisen är över?
Ett antal skolor har på senare tid temporärt fått
stänga på grund av bråk, våld, knivskärningar och
allmän oordning. Är det någon socialdemokrat närva-
rande här i kammaren som har frågat elever, föräldrar
och lärare om de tycker att krisen i skolan är över?
I gårdagens Svenska Dagbladet publicerades en
SIFO-undersökning om svenskarnas inställning till
invandrare. Invandrarminister Blomberg ger sig på
budbäraren och hävdar att sådana undersökningar inte
borde göras. Undersökningen visar egentligen att
integrationen i själva verket inte fungerar. Det är inte
något nytt - Statistiska centralbyrån har gjort sådana
undersökningar under lång tid.
Vissa kommuner, särskilt storstadskommuner,
dignar under socialbidragsbördan. En stor del av
bidragen går till invandrare och flyktingar som inget
hellre vill än att få jobba och göra rätt för sig. Är det
någon socialdemokrat närvarande här i kammaren
som har frågat de nytillkomna arbetslösa förortsborna
om de tycker att krisen är över?
Herr talman! Uppräkningen skulle kunna göras
mycket längre. Den grundläggande orsaken till den
kvardröjande krisen är naturligtvis socialdemokratiskt
vanstyre. Ingrid Andersson sade tidigare här i dag att
saneringen har varit lyckosam. Jag är övertygad om
att köande patienter inte känner lika stor lycka som
Ingrid Andersson gör.
Socialdemokraternas vanstyre har gjort att Sverige
har en bestående rekordlåg sysselsättningsgrad. När
arbetslösheten är stor drabbas de senast anlända hår-
dast. Det går tre arbetslösa invandrare på varje arbets-
lös svensk.
Socialdemokratisk politik har gjort att duktiga,
initiativrika och ofta även välutbildade människor
efter några veckor i flyktingförläggningar blivit passi-
va bidragstagare. Sylvia Lindgren gjorde tidigare en
korrekt storstadsanalys men drog inte de politiska
slutsatserna. Detta är ett enormt slöseri, inte bara med
pengar utan även med mänskliga resurser.
Redan med dagens rigida system är företagsamhe-
ten bland invandrare relativt sett större än bland
svenskar. Med en avreglering av arbetsrätten och en
rimligare beskattning skulle många duktiga invandrar-
företagare våga anställa och expandera. Då skulle
t.ex. det bosniska par som intervjuades på flytande
svenska i TV 2 i går få möjlighet att äntligen få ett
riktigt arbete och försörja sig själva.
Ett annat exempel på socialdemokratiskt krisska-
pande är vården, eller snarare bristen på vård, av
psykiskt sjuka. De psykiskt sjuka, herr talman, utgör
en av de allra mest sårbara och värst utsatta grupperna
i samhället. Stig Sandström påstod felaktigt här tidi-
gare i dag att vi moderater genom att återinföra vård-
garantin skulle ställa psykiskt sjuka mot andra grup-
per. Det är precis tvärtom.
I dag administrerar socialdemokratiska politiker
en ålderdomlig administration som kraftigt missgyn-
nar de svaga och sjuka. I missriktad välvilja har men-
talsjukhusen tömts nästan helt. De psykiskt sjuka
skulle integreras i samhället, bo i eget boende och
slussas ut. Misslyckandet har blivit nästan totalt. Ge-
nast slog fördomarna till. Vi vill inte bo grannar med
en galning, är kanske inte ett vanligt utrop. Men inte
desto mindre blir svårt sjuka personer vräkta av all-
männyttiga bostadsföretag.
Den s.k. psykädel har överlåtit ansvaret till kom-
munerna och socialtjänsten, där man inte har någon
som helst erfarenhet av psykiatrisk verksamhet. Van-
lig behandling och samtal biter inte på svår psykisk
sjukdom. Samtidigt är lagstiftningen vad avser psyki-
atrisk vård så bristfällig att svårt sjuka människor
släpps ut vind för våg i samhället till ett liv i misär.
Ett samhälle som inte kan värna sina svagaste och
mest utsatta är inte längre ett humant kultursamhälle.
Herr talman! I går framförde statsministern i ralje-
rande ton att vi moderater inte skulle kunna klara mer
resurser till vård, omsorg och skola samtidigt som vi
sänker skatten. Han har antagligen inte läst på till-
räckligt. Vi moderater vill att kommuner och lands-
ting i stället skall koncentrera sig på kärnverksamhe-
ten och prioritera sådant som just vård, omsorg och
skola.
Besparingar får göras på kringverksamheter. T.ex.
bör kommunala bolag säljas ut eller avvecklas. Detta
gäller även de stora kommunala bostadsbestånden. I
många kommuner skulle en utförsäljning av bolag
kunna ge ett rejält överskott som skulle kunna använ-
das till t.ex. amorteringar av lån. Bara besparingen i
ränta på de lånen skulle göra att det blev utrymme för
kommunala skattesänkningar.
Dessutom skulle enbart sänkningen av kommunal-
skatten med en krona innebära en besparing i transfe-
reringarna på två miljarder. Det är häpnadsväckande
att majoriteten hela tiden försöker abdikera från sitt
sociala och politiska ansvar.
Socialdemokraterna har majoritet i alla landsting
utom ett. Man har också majoritet i nära tre fjärdede-
lar av landets kommuner. Ansvaret för utslagna, bag
ladies, köande sjuka, vanvårdade åldringar och obe-
handlade ätstörningspatienter vilar tungt över den
abdikerande socialdemokratin. Det gäller att på såväl
statlig som kommunal nivå bryta den dåliga spiralen
av höga skatter, hög arbetslöshet och höga bidrag.
Herr talman! Grundbulten för att kunna bibehålla
en för ett kultursamhälle anständig nivå på omhänder-
tagandet av våra allra svagaste är naturligtvis att sti-
mulera sysselsättningen, med andra ord att ge förut-
sättningar för verkliga jobb.