Fru talman! När man de här dagarna har lyssnat
till debatten finns det mycket välvilja och önskemål
om insatser mot arbetslöshet och förbättrade sociala
villkor för människorna, vilket vi inte minst har disku-
terat i dag.
På något vis känner jag det som om man glömmer
bort den ram som vi alla verkar inom och som innebär
att vi inte är ensamma om beslutsfattandet när det
gäller särskilt den ekonomiska politiken.
Sommaren 1996 rekommenderade Ekofinrådet
Sverige att minska den offentliga sektorn som ett
huvudsakligt instrument för att fortsätta saneringen av
statsfinanserna. I sina förslag när det gäller syssel-
sättningen föreslår kommissionen ökad lönespridning,
låga arbetslöshetsersättningar, försvagad arbetsrätt
osv. Det senaste instrumentet i arsenalen är att stater-
na skall vara skyldiga att försvåra fackliga stridsåt-
gärder, t.ex. inom transportnäringen.
All den antisociala politiken föreslås givetvis inom
ramen för den ekonomiska och monetära unionen,
som man tolkar ställer vissa krav.
Vi har ju den 4 december fattat beslut om att Sve-
rige inte skall vara med i valutaunionen från start.
Därmed har inte på något sätt debatten om valutau-
nionen avförts från den politiska dagordningen. Kra-
ven restes ju att Sverige så snabbt som möjligt skall
komma med. Nu behandlar också konstitutionsutskot-
tet frågan om ändring av regeringsformen i syfte att
göra Riksbankens verksamhet mer politiskt oberoende
i enlighet med kraven inom EMU. Denna grund-
lagsändring i förtid kommer att tas en första gång i
vår och behandlas i årets valrörelse. Målet är ju att
fast penningvärde skall skrivas in i lag. Det är inte
rätten till arbete som lagfästs.
Vidare inleds nu slutspurten i EU:s ministerråd,
särskilt Ekofinrådet, för att EU under brittiskt ordför-
andeskap i början av maj skall ta beslut om inledande
av det tredje steget från den 1 januari 1999.
Ett av besluten gäller vilka länder som skall vara
med. Centralbanken bildas i juli månad. I många
länder kommer uppmärksamheten och debatten om
euron att bli allt intensivare. Den svenska regeringen
skall ju också vara med och ta alla beslut. Jag tror, fru
talman, att debatten i vårt land inte kommer att trap-
pas ned.
I de flesta länder betraktas valutaunionen som ett
politiskt projekt. Det gäller att genom oåterkalleliga
beslut fördjupa unionen och tvinga fram en gemensam
ekonomisk politik, inklusive finanspolitik. EU skall
på valutapolitikens område ta sig en större plats på
världsarenan och hävda sig mot nordamerikanska och
japanska finansintressen.
I det här politiska projektet ingår att lyfta bort en
central del av den ekonomiska politiken, penningpo-
litiken, från det parlamentariska beslutsfattandet och
oåterkalleligen föra det till en ämbetsmannaelit bestå-
ende av bankdirektörer. När makten nu kommer att
överlåtas till centralbanken blir det nästintill omöjligt
att ta tillbaka den, som vi kan göra vid ett nationellt
överförande av denna beslutsmakt. Det är fler än
EMU-kritiker som oroar sig över detta oåterkalleliga
beslut.
Det är tydligen principen om inskränkt folkvald
politisk makt som gäller.
Att sätta prisstabiliteten som det övergripande
målet för den ekonomiska politiken försätter givetvis
de socialdemokratiska regeringarna, som med visst
vänsterstöd nu vunnit makten i många EU-länder på
just välfärds- och rättvisefrågor, i en knipa.
I många fall kommer inte vallöftena till arbetslösa
och fattiga människor att kunna infrias. Amsterdam-
fördragets sysselsättningskapitel ändrar inte spelreg-
lerna. Demonstrationer och andra protester mot åt-
stramningspolitiken kan under våren komma att ta
oanade proportioner inför beslutet om euron i vår.
Besvikelsen kan också leda till att högerextremismen
stärks. De stora problemen för dessa regeringar är hur
konvergensprogram och stabilitetspakt skall kunna
förenas med det som man ibland kallar det sociala
Europa med sjunkande arbetslöshet och social rättvi-
sa. Risken är uppenbar att massarbetslösheten kom-
mer att bestå i unionen, inklusive Sverige.
Det blir, som LO-ekonomerna slår fast i Svenska
Dagbladet den 15 januari, Riksbankens uppgift att
inte tillåta att arbetslösheten sjunker så mycket att
inflationsmålet hotas. Det blir Riksbankens plikt att
förhindra att arbetslösheten halveras enligt regering-
ens mål. Redan har denna bank hotat med höjda rän-
tor fastän inget inflationshot är synligt. I själva verket
har ju marknadsräntorna sjunkit.
Vänstern i hela Europa har ett mycket tungt arbete
framöver att så gott det går inom ett mellanstatligt
samarbete genomdriva en mer expansiv finanspolitik
och förändra den ekonomiska politik som nu har lagts
fast. Vi kommer att fortsätta vårt arbete med att få s-
regeringar med på en ny kurs och försöka bryta upp
den för den sociala rättvisan och arbetslösheten så
förödande normpolitiken.