Herr talman! De försämrade kommunala ekono-
mierna har kraftfullt förändrat möjligheterna för den
föreningsdrivna och ideella sektorns verksamhet. En
verksamhet som inte är lagreglerad har härmed fått
stryka på foten när pengarna inte har räckt. Arbetslös-
heten ligger också som ett lock över samhället och
politiken. Det tynger oss och tar i från oss förmågan
att göra något åt våra och våra barns liv. Vi tyngs
under bördan att ekonomin inte går ihop. Det här
påverkar också människors ideella engagemang.
Enligt barnkonventionens artikel 31 skall konven-
tionsstaterna erkänna barnens rätt till vila och fritid,
till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt
till att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.
Konventionsstaterna skall respektera och främja bar-
nens rätt att till fullo delta i det kulturella och konst-
närliga livet och skall uppmuntra tillhandahållande av
lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konst-
närlig verksamhet samt för rekreation och fritidsverk-
samhet. Detta förpliktar!
Flera undersökningar visar att unga längtar efter
vuxna, efter någon som tar sig tid att prata, någon som
ser dem. För detta krävs inga pengar. När klasser och
dagisgrupper blir allt större uppmärksammas
gråzonsbarnen först när de får ofullständiga betyg.
Det är precis som om ingen vill ta ansvar, och när det
är försent blir barnet ett ärende för socialtjänsten,
polisen eller kriminalvården. När tappade du ditt
medmänskliga engagemang? Tänk efter! Vad kan du
göra för att se det osynliga barnet?
Själv anser jag att vi måste ta oss tid. Vi måste ta
oss tid att se varandra, och vi måste omfördela eko-
nomin och arbetstiden. Jag tror på en sextimmarsdag.
Herr talman! Själv växte jag upp i Farsta, bland
betong, höghus och tunnelbana. Det var de lågavlöna-
de som fick en bostad där för att föda upp sina ungar.
Vi gick i överfulla skolor, och i klasserna var vi drygt
trettio. Då som nu var det bara de som utmärkte sig
som blev sedda. Många sniffade och började med
tyngre droger. Många är döda sedan länge. De litet
mer välsituerade som bodde i radhus en bit bort bil-
dade medborgargarde och höll vakt om kvällar och
nätter. Verkligheten känns igen, eller hur? Men nu
gäller det en annan del av Stockholm.
Jag var privilegierad. Vi hade släktingar på landet
och bodde där om somrarna. Jag hade föreningslivet,
Hammarbygymnasterna. Där fanns vuxna som såg
mig. Det var andra vuxna än våra föräldrar. De hade
en annan typ av engagemang, och detta har hjälpt mig
och mina kamrater att bli hela människor.
Den ideella föreningen och det medmänskliga en-
gagemanget behövs. Livskvaliteten välfärd är inte
bara ekonomi och materiell standard. Det handlar i
högsta grad om hur vi faktiskt mår. Vi måste kort och
gott bli fler som ser verkligheten och vill göra någon-
ting åt den.
Herr talman kanske redan vet att Vänsterpartiets
lösning är politiker som ser och samtalar med vanligt
folk om verkligheten vid köksborden och kommer
överens om en rättvis fördelning av den arbetade
tiden. Vi måste dela med oss av makt och inflytande,
pengarna måste fördelas mer rättvist mellan männi-
skor, och vi måste ge varandra tid att leva. Se till att
ni gör det i helgen!
I detta anförande instämde Johan Lönnroth (v).