Fru talman! När jag som svensk är ute i världen
och får höra vad man tycker att Sverige är bra på och
vad jag som svensk kan känna mig stolt över är de
frågor som lyfts fram Sveriges århundradelånga kamp
för nedrustning. Det är hur Sverige har stått upp för
små och fattiga länder i tredje världen, för social och
ekonomisk rättvisa. Det är hur Sverige konsekvent har
agerat för mänskliga rättigheter överallt i världen, för
kvinnors rättigheter, för barnens rättigheter, för män-
niskor som är förtryckta världen över.
På senare år och i och med Sveriges alltmer aktiva
agerande i FN och i och med att vi blev medlem av
säkerhetsrådet har också andra frågor kommit in i
bilden. Det handlar om hur Sverige aktivt driver frå-
gan om att förebygga konflikter och att agera för att
konflikter inte skall växa till krig.
Det här är bra, och jag tror att de flesta av oss
svenskar känner ungefär som jag. Det här är en stolt-
het vi bär med oss och ett budskap som vi, oberoende
av partifärg, gärna för med oss.
Problemet är att vi som nation inte är konsekventa.
Problemet är att när det kommer till praktisk hante-
ring och i konflikt med andra frågor är inte hanteran-
det särskilt konsekvent. Jag tänker naturligtvis på
vapenexporten. När det blir konflikter med de egna
intressena av sysselsättning i Sverige eller med ex-
portintressen är vi som nation inte lika konsekventa.
Vi har under årens lopp sett många exempel på att
intresset för sysselsättning eller för exportinkomster
har varit större än intresset för att avvärja konflikter.
Vi har här i kammaren diskuterat många sådana ex-
empel: Indonesien, Indien, Pakistan, gulfstater - ja,
det finns väldigt många exempel.
Det senaste, som jag tror att många med mig är
mycket upprörda över, är att det i Sverige finns planer
på att exportera JAS, alltså krigsplan, till Chile. Syd-
afrika finns också med i den diskussionen. Varför
skulle då inte det vara möjligt? Chile är i dag en de-
mokrati. Chile är inte den diktatur som så många av
oss bekämpade under 70- och 80-talet. Det är sant.
Chile har genomgått en enorm förändring mot demo-
krati. Men det finns fortfarande stora problem med
demokratin. Arméchefen som ledde blodbadet i Chile,
Pinochet, är kvar som arméchef och deltar numera
också i senaten. Det finns också en rad andra pro-
blem. Det gör att det knappast är ett lämpligt land att
exportera krigsmateriel till.
Man kan också se Chile i sitt sammanhang, nämli-
gen hela Latinamerika, och undra om det är Sveriges
uppgift att bidra till upprustningen i Latinamerika.
Chile är ju inte det enda exemplet. Också Brasilien
och Venezuela har en ökad vapenimport från Sverige.
Det har kommit ett brev till Göran Persson från
Jimmy Carter. Det är ett upprop, som är undertecknat
av 27 presidenter och premiärministrar i Latinameri-
ka, och även USA:s nuvarande president Clinton har
sagt sig kunna stå bakom uppropet. Det är ett upprop
för ett moratorium för vapenexport till Latinamerika.
Jag vet att det har varit mycket diskussion om Gö-
ran Perssons bristande tid att ta emot statschefer och
diverse ministrar från USA och andra länder. I vilken
mån han kan avsätta den tiden kan man ju diskutera.
Men att svara på ett brev borde väl ändå vara möjligt.
Det kan inte ta så lång tid. Det brev som Göran Pers-
son inte har svarat på gäller om Sverige är berett att
ställa upp på det här moratoriet, dvs. att inte sälja
vapen till Chile och Latinamerika i övrigt under till att
börja med två år. Min förhoppning och det jag vill
skicka med till regeringen är att Göran Persson måste
svara på Jimmy Carters brev, och svaret måste bli ja,
dvs. ja till att Sverige skriver på uppropet och inte
bidrar till upprustningen i Latinamerika och ja till att
Sverige inte för egen del bidrar till upprustningen
genom att exportera JAS-plan till Chile eller några
andra länder.