Herr talman! Kulturhuvudstadsåret är en möjlighet
att visa upp storstadens ljusa sidor; mångfalden, vitali-
teten och skaparkraften. Men det kommer också att
avspegla stadens svarta sidor; motsättningarna, klyf-
torna och utanförskapet. Det är en verklighet som
finns där som vi inte får blunda för. Låt oss använda
detta år, 1998, till att bryta utvecklingen mot alltmer
segregerade storstäder! Låt kulturhuvudstadsåret bli
avstamp för arbetet med den integrerade huvudstaden,
staden som är till för alla!
Stockholms demokratiska utveckling följer ett in-
ternationellt mönster där storstädernas befolkning
ökar. Klyftorna mellan olika delar i storstäderna ökar
också.
Ett starkt segregerat samhälle är ett uppdelat sam-
hälle. När de sociala spänningarna blir tillräckligt
starka, måste alltfler ägna alltmer resurser åt att skyd-
da sig och sin egendom. Den starkt segregerade sta-
den blir då en mycket sluten, övervakad och hotfull
stad för alla. Visst kan det låta som att det är en
skräckbild som målas upp. Men sanningen är att vi
har tillräckligt mycket kunskaper från andra länder för
att kunna påstå att den sociala och etniska segregatio-
nen i slutänden innebär ett hot mot tryggheten, välfär-
den och demokratin i vårt land.
Herr talman! Socialbidragen har under 90-talet
mer än fördubblats i Stockholm. 1997 beräknades
staden betala ut 1 586 miljoner kronor i socialbidrag
till ca 23 000 hushåll. I dessa hushåll är arbetslöshe-
ten bidragsgrund i knappt hälften av fallen.
I ytterligare ca 4 000 fall befinner man sig i
svenskundervisning eller arbetsmarknadsutbildning
med utbildningsbidrag som är otillräckliga för att nå
upp till socialbidragsnormen. Socialbidragsberoendet
i Stockholm visar inga tecken på att minska - trots att
sysselsättningen nu ökar i Stockholmsregionen och att
den öppna arbetslösheten har gått ned till ca 5 % för
oktober 1997.
Förklaringen är att de grupper som står längst
ifrån arbetsmarknaden, och som i allmänhet är bero-
ende av socialbidrag för sin försörjning, inte får de
nya jobb som tillkommer. Med bristande kompetens
och svag anknytning till den svenska arbetsmarknaden
står de flesta långtidsarbetslösa socialbidragstagare
längst bak i kön när arbetsgivarna skall välja arbets-
kraft.
Eftersom stora grupper av människor i storstäder-
nas miljonprogramsområden inte anses stå till arbets-
marknadens förfogande finns det ett stort mörkertal i
statistiken. De enorma skillnaderna i förvärvsfrekvens
förklaras endast till en liten del av skillnaderna i den
öppna arbetslösheten.
I början av februari förväntas Storstadsutredning-
ens slutbetänkande. Det innebär ett utmärkt tillfälle
för regeringen att ta fram en samlad storstadspolitisk
strategi. Målet måste vara att åstadkomma konkreta
förbättringar i de invandrartäta, fattiga storstadsområ-
dena där också det s.k. ohälsotalet slår oerhört hårt.
Staten måste naturligtvis samarbeta med berörda
storstadskommuner för att detta skall vara möjligt.
Kanske kan man teckna lokala utvecklingsavtal så att
statliga och kommunala pengar kan samordnas på ett
bättre sätt. I stället för tillfälliga projekt skulle då ett
mer långsiktigt arbete kunna komma igång där man
utnyttjar alla offentliga resurser på bästa sätt. Dess-
utom bör man se över gränsdragningarna mellan so-
cialbidragen, försörjningsstödet och andra ersätt-
ningssystem till den enskilde så att aktiva åtgärder
prioriteras framför passivt bidragsberoende.
Herr talman! Stockholms utveckling är viktig för
hela landet. Som vi så många gånger uttryckt skall
Stockholm inte konkurrera med andra städer i Sveri-
ge. Stockholm skall konkurrera med andra storstäder i
Europa. Regering och riksdag har ansvar för utveck-
lingen i hela landet och får inte falla för frestelsen att
se ekonomisk tillväxt och social stabilitet i Stock-
holmsregionen som en nackdel för övriga landet. En
positiv utveckling av Stockholm är till gagn för hela
vårt land, liksom kulturhuvudstadsåret för kulturell
spridning i hela landet.
Självklart måste vi ha fördelningsnycklar som gör
att insatser sätts in där de bäst behövs. Det är t.ex.
anmärkningsvärt att där brottslighet och kriminalitet
är högst riskerar vi att förlora de mest välutbildade
poliserna.
När det gäller utbildningsplatser, framför allt till
den högre utbildningen, har Stockholmsregionen
redan i dag möjlighet att ta emot fler studenter.
Vi har en uthållig miljö, t.ex. Hammarby Sjöstad.
Det är ett spännande projekt med byggande, boende
och miljömedvetande i fokus - ett projekt av synner-
ligen nationellt intresse.
Herr talman! Om vi inte lyckas bryta utvecklingen
mot allt hårdare social och etnisk segregation i de
svenska storstäderna kommer på sikt det demokratis-
ka välfärdssamhälle som vi känner att vittra sönder
inifrån. Vi har ännu tid att desarmera den tickande
bomben. Men då krävs handling också från oss i detta
hus. Tack!
I detta anförande instämde Inger Segelström,
Kristina Nordström, Sven-Åke Nygårds och Ingemar
Josefsson (alla s).