Fru talman! Under förmiddagen i dag har vi talat
om vikten av väl fungerande IT-trafik för att samhäl-
let skall utvecklas och fungera väl. Nu har turen
kommit till det mer traditionella väg- och järnvägs-
nätet, som också måste hålla en hög och jämn stan-
dard om samhället skall fungera väl. Det är grunden
för dagliga arbetsresor och person- och varutranspor-
ter över hela vårt land i mycket stor omfattning.
En bra vägstandard är av avgörande betydelse för
att devisen om att hela Sverige skall leva skall ha
någon mening. Under senare år har vi kunnat konsta-
tera hur de stora satsningarna inom kommunika-
tionsområdet gjorts på jätteprojekt i anslutning till de
mer tätbefolkade delarna av vårt land medan det fin-
maskiga vägnätet - länsvägar, mindre vägar och en-
skilda vägar - fått klara sig med mindre pengar.
För någon vecka sedan hade trafikutskottet ett
länsbesök i Gävleborg då vi i kontakter med länsled-
ning, kommuner, företagare och andra fick väldigt
tydligt beskrivet för oss vilken betydelse det har att
de dagliga kommunikationerna fungerar väl och att
vägnätet är väl utbyggt, väl underhållet och fungerar
bra.
Vi har också i förra veckan haft en uppvaktning
här i riksdagshuset från Jämtlandsregionen, länssty-
relse och enskilda, som har påtalat hur vägnätet ser ut
i den delen av landet. För något år sedan var utskottet
i Västernorrland och konstaterade att även där finns
stora brister i vägnätet.
Investeringar som har gjorts i infrastruktur av
detta slag lätt gå förlorade om de inte följs av insatser
för drift och underhåll. Väg- och järnvägskapitalet
måste förvaltas på sådant sätt att värdet av gjorda
investeringar inte urholkas. För att upprätthålla en
sådan princip krävs naturligtvis en långsiktig strategi
för drift och underhållsåtgärder.
Upprustningen av vägnätet är en ytterst angelägen
regionalpolitisk fråga av avgörande betydelse för
möjligheten att utveckla ett decentraliserat samhälle
där hela landet lever och utvecklas.
Dåligt underhållna vägar är till stort men för de
boende och näringsliv utmed vägarna. För att vid-
makthålla vägkapitalet måste drift och underhållsåt-
gärder prioriteras. Avstängningar eller dålig fram-
komlighet innebär betydande merkostnader för nä-
ringslivet. Längre restider, försämrad framkomlighet
och högre underhållskostnader drabbar både männi-
skor och företag.
En av reservationerna i betänkandet handlar om
bärighetshöjande åtgärder. Det är viktigt. Det handlar
om tjälsäkring och beläggning av grusvägar som är av
mycket stor betydelse. Andelen vägar som avstängs
på grund av tjällossning måste kraftigt reduceras, inte
minst med tanke på skogsindustrins transportbehov
och de enskildas möjlighet att bo och verka på lands-
bygden. Vi har ju fått bevittnat att det har gått så långt
att man under de känsliga årstiderna vår och höst, då
vägen varken bär eller brister som Tuve Skånberg
sade, försöker hitta någon timme på dygnet då det
faktiskt är så kallt att det är tjäle i backen så att man
kan köra. Men det får, enligt min mening, absolut inte
betyda att man drar ned på underhåll och bärighets-
höjande åtgärder bara därför att man har uppfunnit en
ny metod att faktiskt komma fram på vägen. Det är
viktigt att vägarna håller en hög och jämn standard.
I Sverige finns det drygt 2 000 mil allmän väg
som inte är hårdbelagd. Detta finmaskiga vägnät
utgör en betydande verksamhetsförutsättning för en
väldigt stor del av vår industri och vårt näringsliv.
Detta vägnät utgör också start eller slut på flertalet av
de transporter som utförs. Om investeringar i större
transportförbindelser skall få avsedd effekt är också
vidmakthållandet av det finsmaskiga vägnätet av
största betydelse.
Fram till för någon vecka sedan hade vi trott att
Sveriges vägnät består av ungefär 10 000 mil statlig
väg, 3 700 mil kommunala gator och vägar och ca
28 000 mil enskilda vägar. Vid ett besök uppe i Gäv-
leborg, som jag refererade till tidigare, hävdade en
ledande företrädare för Lantmäteriverket att det är fel.
Vi har inte drygt 41 000 mil vägar här i landet, utan
vi har 53 000 mil vägar här i landet, och Lantmäteri-
verket borde väl vara de som kan mäta väglängder, så
vi får väl anta att den uppgiften är korrekt. Det finns
alltså 53 000 mil vägar i landet.
Det är inte heller 28 000 mil enskilda vägar, utan
det är över 40 000 mil enskilda vägar enligt Lantmä-
teriverket. Det illustrerar väldigt tydligt vikten av att
vi faktiskt avsätter resurser som räcker till för att
underhålla detta vägnät. Det enskilda vägnätet, alltså
40 000 mil vägar, är för många boende på landsbyg-
den förbindelsen till det allmänna vägnätet. Det stats-
bidragsberättigade enskilda vägnätet berör ca 1 mil-
jon av Sveriges befolkning och närmare 50 % av den
totala skogs- respektive åkerarealen. Var fjärde gods-
eller persontransport genereras från de enskilda vä-
garna. En stor del av alla transporter som sker startar
eller slutar på en enskild väg. Bidragen till de enskil-
da vägarna är en liten men väldigt viktig del för att
upprätthålla en stor tillgänglighet till natur och rekre-
ation.
Fru talman! Låt mig därefter övergå till att kom-
mentera några av reservationerna. Lars Björkman och
Tuve Skånberg har kommenterat några reservationer
särskilt, och jag tänkte därför koncentrera mig på
reservation 5 och reservation 8 som jag yrkar bifall
till.
Reservation 5 handlar om förrättningskostnader.
Genom riksdagsbeslutet våren 1997 upphävdes ju
lagen om enskilda vägar. I korthet innebär lagstift-
ningen att vägföreningar och vägsamfälligheter
fr.o.m. den 1 januari 1998 anses utgöra gemensam-
hetsanläggningar enligt anläggningslagen. Därmed
måste man också göra nya förrättningar för att fast-
ställa andelstal, och det skall ske senast vid utgången
av år 2002. Detta innebär naturligtvis kostnader som
inte är uppkomna i den enskilda vägföreningen utan
är uppkomna på grund av ett riksdagsbeslut. Vi me-
nar därför att det inte är rimligt att denna kostnad
skall läggas ut på de enskilda väghållarna utan att det
är ett samhällsansvar att försöka hjälpa till med detta.
Därför yrkar jag bifall till reservation 5 om förrätt-
ningskostnader.
Europabanan har redan kommenterats en del. Det
handlar alltså om ett projekt, den s.k. Europakorrido-
ren, som har många olika intressenter. Det är ingen
tvekan om att detta projekt är angeläget. Det bör in i
planeringsprocessen nu för att kunna förverkligas
under nästa tioårsperiod. Det finns en motion från
Eskil Erlandsson, centerpartist från Kronoberg, i detta
ärende, och jag yrkar därmed bifall till reservation 8.
Sedan vill jag säga några ord om förbifarten Mar-
karyd på E 4, som också har kommenterats här tidiga-
re. Vi har haft en uppvaktning i utskottet av företräda-
re för Markaryds kommun som väldigt tydligt har
beskrivit hur angeläget detta projekt som omfattar två
mil är. Det är på något sätt nästan absurt om detta nu
skall lyftas ut ur den pågående planeringen. Vägver-
ket har lagt ned 20 miljoner kronor på planeringen,
och kommunen, enskilda markägare och företagare
har hjälp till och försökt få fram detta projekt så att
det nu skall kunna förverkligas inom ett eller annat år.
Då väljer regeringen att lyfta ut det hela. Vi vet sam-
tidigt att olycksstatistiken för detta vägavsnitt visar
att det har skett väldigt många dödsolyckor och
många olyckor med svårt skadade där under de se-
naste åtta åren - 9 dödade, 28 svårt skadade och 91
lindrigt skadade. Det borde väl ändå vara en tanke-
ställare för oss alla när vi ser hur tydligt ett vägavsnitt
drabbas att kunna säga tydligt och klart att vi inte kan
vara med om detta och att vi måste ta vårt ansvar, i
synnerhet när planeringen har kommit så långt så att
man är beredd att sätta spaden i jorden. Det kommer
då att upplevas som mycket märkligt av lokala och
regionala företrädare om man nu skjuter detta framåt
och får nya stora kostnader för att planera detta på
nytt. Jag står alltså bakom reservation 6 liksom reser-
vation 1, men tidigare talare har redan yrkat bifall till
dem.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag alltså bifall
till reservationerna 5 och 8.