Fru talman! Markaryd har berörts åtskilliga gång-
er här. Fortfarande är det bara på diskussionsplanet.
Såväl markarydsborna som trafikanterna får nöja sig
med att vi för tillfället inte har någon möjlighet att se
när någonting kan ske som verkligen ger en bättre
väg.
Jarl Lander tycker att det skulle vara klädsamt om
vi anvisade pengar till objekten. Han noterade i och
för sig att vi hade ett gott utrymme i vår budget. Det
finns fullt tillräckligt för de åtgärder som vi pläderar
för i det här sammanhanget, fattas bara annat.
Sedan säger Jarl Lander i en parentes: Vi har inte
satsat lika mycket som ni på järnvägar. Men, Jarl
Lander, det är ju det som är poängen, att vi har gjort
en annan markering när det gäller insatserna. Därav
har vi alltså ett gott utrymme för att finansiera detta
stråktänkande, varav Markarydsdelen utgör en länk.
Jag vill ställa en motfråga till Jarl Lander. Mar-
karydsprojektet låg ju i pipeline och var i stort sett på
väg att förverkligas när regeringen av någon anled-
ning beslutade sig för att omprioritera detta projekt.
Pengarna hamnade i stället i trakterna kring Motala.
Då kan man börja fundera över varför den vägsträck-
an plötsligt blev så viktig, men Jarl Lander kan kan-
ske berätta vilka grunder som man hade för det be-
slutet.
Jarl Lander var inne på förrättningskostnaderna
för det enskilda vägnätet. Han avvisade förslagen
med att man skulle avvakta vägdatabankens färdig-
ställande.
Jag måste bara konstatera att de två frågorna inte
har något samband. Förrättningskostnaderna för det
enskilda vägnätet uppstår den dag då någon begär en
ny förrättning. Där har vi principiellt olika uppfatt-
ningar. Vi hävdar att enskilda inte skall behöva ta
ansvaret för lagändringar som riksdagen genomför,
alltså att kostnader som uppstår i samband med nya
lagar skall täckas av samhället.