Herr talman! Det här är första gången som nä-
ringsutskottet debatterar handelspolitiken sedan vi
fick en ny handelsminister, Leif Pagrotsky. Jag hälsar
Leif Pagrotsky välkommen i kammaren. Det gläder
mig att ministern finns på plats.
Sverige har under mycket lång tid varit en av de
ivrigaste förespråkarna för frihandel bland världens
länder. För vårt land, som har en liten hemmamark-
nad, har det varit särskilt betydelsefullt att våra före-
tag har kunnat sälja sina varor och exportera dem fritt
utan handelshinder. Den öppna handeln har banat
vägen för ekonomisk tillväxt och välstånd i vårt land.
Frihandeln är lika viktig för Sverige i dag som den
någonsin tidigare varit. För såväl stora som små före-
tag är en fortsatt liberaliserad världshandel något av
en överlevnadsfråga.
Oberoende av regering har Sverige därför varit en
pådrivande kraft i alla de internationella handelsför-
handlingar som förevarit. Att få till stånd en ickedis-
kriminerande, väl fungerande öppen handel har varit
ett svenskt mål i det förhandlingsarbete som på ett
lyckosamt vis men med stor fördröjning ledde fram
till Uruguayrundans fullbordan. Vid det nybildade
WTO:s första ministermöte i Singapore befästes det
som hade uppnåtts vid GATT-förhandlingarna. Det
som nu gäller för Sverige som medlemsland är att
utveckla och fullfölja frihandelslinjen i den gemen-
samma europeiska handelspolitiken.
I vissa avseenden medförde medlemskapet en till-
bakagång för Sverige. Vi tvingades återgå till kvoter
och gränsskydd som vi tidigare hade avvecklat. Visst
stred det mot våra handelspolitiska traditioner, och
visst är det till nackdel för svenska näringslivsintres-
sen. Men det positiva är att Sverige nu kan påverka en
av de största handelspolitiska enheterna i världen.
Den europeiska inre marknaden är världens största
integrerade handelsområde inom vilket man har lyck-
ats genomföra en mycket högt utvecklad frihandel.
Sedan kommunismens och statssocialismens
misslyckande har det öppnats nya möjligheter att
sprida frihandelns och den öppna marknadens nytta i
en global skala. Som medlemsland i EU kan Sverige
påverka världshandeln i liberaliserande riktning, och
det är dessa möjligheter som Sverige måste ta till
vara.
I näringsutskottets betänkande, som vi nu behand-
lar, om Sverige, EU och handelspolitiken inför 2000-
talet slås fast att en öppen världshandel skall utgöra
ett övergripande mål för svensk handelspolitik och att
Sverige skall verka för största möjliga öppenhet med
en fortsatt ökad liberalisering inom EU på handelsom-
rådet. Det råder en bred enighet om vikten av ökad
frihandel och att det är ett svenskt intresse att det
multilaterala frihandelssystemet och WTO stärks.
Sverige har en mycket viktig uppgift i att föra fri-
handelsarbetet framåt inom EU. Först och främst bör
Sverige konsekvent motarbeta varje tendens till pro-
tektionism som kan förekomma från olika medlems-
länder inom EU.
EU:s tullar mot omvärlden borde avvecklas i
snabbare takt. Exempelvis borde de textilkvoter och
andra handelshinder som fortfarande finns gentemot
Baltikum och de forna öststaterna tas bort genast.
Likaså borde handeln med jordbruksprodukter libera-
liseras. EU:s handelsöverenskommelser, som t.ex. den
med Sydafrika, borde även ha inbegripit jordbruksva-
ror. Här har Sverige en svår men viktig uppgift som
påskyndare av handelsöppningar även på jordbrukets
område.
Vidare bör Sverige försöka övertyga EU:s övriga
länder om att alla tullar på industrivaror skall avveck-
las. I det sammanhanget kan en kartläggning av vad
EU:s tullsystem faktiskt kostar EU:s medborgare
kunna bli ett verksamt medel för att övriga medlems-
länder skall förstå vinsten med en sådan tullavveck-
ling. I linje med detta pekar vi i utskottet på önsk-
värdheten av att de kostnader och konsekvenser som
EU:s tullskydd på industrivaror innebär klargörs. Det
vore bra om handelsministern tog initiativ inom EU i
denna riktning.
Det finns en företeelse som det finns all anledning
för Sverige att bekämpa mer kraftfullt än hittills, och
det är EU:s antidumpningspolitik. Att som nu från
EU:s sida använda antidumpningsinstrumentet för att
skydda europeiska producentintressen strider mot den
svenska synen på frihandel och fri konkurrens.
Omfattningen av EU:s antidumpningsåtgärder går
på tvärs mot ambitionen att EU:s handelspolitik skall
leda till ökad konkurrenskraft för såväl svensk som
europeisk industri. Antidumpningsåtgärderna är för-
dyrande för EU:s medborgare. De är i flera fall till
nackdel för många EU-företag, som behöver de för
dumpningstullar utsatta insatsvarorna för sin tillverk-
ning. Dessutom riskerar man att få smittoeffekter
genom att andra länder svarar med dumpningsåtgär-
der mot europeiska varor.
Frihandelns och den öppna marknadens fördelar är
både ekonomiska och politiska. Det finns få ting som
så framgångsrikt verkar som välståndsskapande kraft
som handelsutbytet mellan länder. Tillväxt och kon-
kurrenskraft ökar mest i länder som ökat sitt mark-
nadstillträde och öppnat sin handel. De politiska för-
delar som stigande handelsutbyte ger är att det i land
efter land samtidigt med välståndsökningen också
sker en övergång till marknadsekonomi och demo-
kratiskt styrelseskick.
Det är därför så direkt felaktigt att hävda att i-
länderna av diffusa skäl om arbetsvillkor och annat
skall införa regler som hindrar handel med utveck-
lingsländer. Protektionism i alla former är ett ineffek-
tivt verktyg, såväl för dem som har som syfte att ute-
stänga konkurrens för att skydda sig själva som för
dem som har en vilja att förbättra levnadsbetingelser-
na för de anställda i utvecklingsländerna.
När man ser vilka krafter det är som driver kravet
på socialklausuler förstår man utvecklingsländernas
starka motstånd. Det är industribranscher som möter
hård konkurrens från u-länderna som är de främsta
förespråkarna. Men skulle man med protektionism ge
bristen på konkurrens utifrån ett skydd skulle ineffek-
tiva industrier skyddas samtidigt som ökningen av
välståndet i utvecklingsländerna skulle förhindras.
En OECD-utredning har visat att det finns positiva
indirekta samband mellan handel och arbetsvillkor
och att ökad handel generellt sett har en positiv inver-
kan på arbetsvillkoren. WTO:s bidrag i detta sam-
manhang bör vara att i största möjliga utsträckning
underlätta handeln för utvecklingsländerna. Att i
WTO-sammanhang åter aktualisera den infekterade
frågan om att villkoren för arbetslivet skulle kunna
knytas till frihandeln skulle bara riskera att förlama
det fortsatta WTO-arbetet och öppna för protektionis-
ter att agera.
Det här är den punkt där vi har olika syn på han-
delspolitiken. Jag hävdar att protektionism inte löser
de verkliga problemen när det gäller EU-ländernas
konkurrenskraft. I stället finns det ett behov av an-
passningsförmåga och strukturella förändringar som
kan göra EU mer konkurrenskraftigt.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reser-
vation nr 3.