Herr talman! Jag tycker självklart att tullar skall
bort i största möjliga utsträckning. Vad jag är bekym-
rad för är hur de länder som inte har fått igång någon
industriproduktion skall klara sig i en konkurrerande
världshandel. Jag tror inte att några länder har möjlig-
het att göra det om inte deras industrier får växa till,
så att de har någonting att konkurrera med.
Problemet för många av de fattigaste länderna är
också att de är så skuldsatta. När de blir utsatta för
strukturanpassningsprogram från Världsbanken för att
sanera sina ekonomier får de ofta rådet att satsa på
olika former av exportgrödor inom jordbruket. Detta
leder oftast till att livsmedelsförsörjningen försämras
för vanliga människor, för kvinnor och barn, och till
att exportinkomsterna inte går till att utveckla landet
utan till att betala av räntor och amorteringar på lå-
nen. Många länder är så skuldsatta att de aldrig kom-
mer ur fällan. Trots att de utsätter sig för att öppna
sina marknader för utländska företag som gör inves-
teringar, och trots att de inte skyddar sina egna in-
dustrier, kommer de aldrig ur den här situationen.
Jag tycker att Maastrichtfördraget verkligen säger
att man skall gynna en social och ekonomisk utveck-
ling i de fattigaste länderna. Det är bra. Då tycker jag
att man skall börja med det mest grundläggande som
vi också har beslutat om, nämligen en global livsme-
delssäkerhet - att alla människor har rätt att äta sig
mäta och ha tillgång till vatten.
Därför behöver man kanske titta på vad man utsät-
ter u-länderna för i handelsliberaliseringens anda så
att man inte förstör människors möjligheter att kunna
försörja sig. Det är svårt att spela på samma planhalva
om man inte har några handikapp. Vi brukar ha det
när vi skall tävla mot varandra inom olika idrotter i
Sverige trots att vi är lika välnärda och kanske t.o.m.
vältränade. Vi tycker att det skall vara rättvisa ut-
gångslägen i tävling och handel, och det finns inte på
världsmarknaden.