Herr talman! Det har sagts att den största seger
som kan vinnas är den i motståndarens hjärta. Om det
är sant kan Bertil Ohlin och andra stora frihandelsfö-
respråkare fröjda sig i den himmel där de förhopp-
ningsvis befinner sig.
Aldrig förr har frihandelstanken haft så stora
framgångar som under de senaste 50 åren, inte minst
nu under 90-talet. Sällan har det intellektuella mot-
ståndet mot frihandeln och marknadsekonomin varit
så svagt som nu. Alltfler inser att det välstånd som har
kunnat byggas upp i västvärlden, och som nu byggs
upp i alltfler delar av världen, inte skulle ha blivit av
om varje land behållit höga murar mot andra länders
varor och tjänster.
Drygt två seklers debatt och erfarenheter av såväl
protektionism som frihandel har tydliggjort att vägen
till välstånd går över marknadsekonomi i det egna
landet och en fri handel med andra länder. Men sam-
tidigt som vi gläder oss över framgångarna får vi
aldrig glömma bort att en sådan kamp som frihan-
delns aldrig är vunnen permanent. Det uttalade mot-
ståndet mot frihandeln som idé är visserligen svagt,
men hotet kommer inte främst från dessa tydligt fram-
förda tankar om att skydda de rika länderna mot kon-
kurrens från de fattiga länderna, utan från dem som i
teorin ansluter sig till frihandeln men i praktiken ty-
värr agerar emot.
Om någon tror att dessa hot hör till det förflutna är
det bara att se på förekomsten av näringslivskarteller i
Västeuropa eller för den delen på den amerikanska
fackföreningsrörelsens kamp häromåret mot bildandet
av det nordamerikanska frihandelsområdet NAFTA. I
vårt land har vi relativt färska exempel på hur olika
partier försökt - och faktiskt länge lyckats - hindra en
friare handel med t.ex. mat och kläder. För dem av
oss som hyllar frihandeln både som idé och i prakti-
ken gäller att kampen behöver föras överallt och all-
tid. Till denna grupp räknar jag faktiskt vår nye han-
delsminister. Jag har fått intrycket att han hyser en
stark tilltro till frihandelns goda effekter.
Den sociala agendan med förbättring av miljö och
arbetsvillkor blir ett allt viktigare område att diskutera
framöver. Att många av utvecklingsländerna ännu inte
har hunnit med att anpassa sin produktion enligt Uru-
guayrundans krav får dock inte innebära att dessa till
slut inte uppfylls.
Barnarbete t.ex. är något som till slut måste för-
kastas av alla. Det var dock inte länge sedan som
också vi i Sverige hade precis samma inställning till
barn och barnarbete. Barn var då i mångt och mycket
en försörjningsbörda när de var små och förhopp-
ningsvis försörjare när de blev gamla nog att axla
ansvaret för de åldrande föräldrarna.
Vår väg till välstånd har möjliggjort en ompröv-
ning av barnens ställning och status. I dag är det
otänkbart att vi i Sverige skulle tillåta barnarbete i
någon egentlig mening. Vår förhoppning är att ut-
vecklingsländerna skall ha möjlighet att vandra sam-
ma väg som vi har vandrat. En ensidig bojkott av de
länder där det förekommer barnarbete är därför fel
metod, tror vi. En allmän välståndsökning kan där-
emot ge dessa länder de ekonomiska förutsättningar
till förändring som behövs.
Samtidigt skall det opinionsbildande arbetet här
hemma och internationellt fortsätta med ihållande
styrka. I alla sammanhang måste människovärdet
försvaras och ges vårt stöd. Men kampen måste föras
med såväl hjärta som hjärna och får inte utnyttjas för
att med protektionistiska motiv hindra utvecklings-
ländernas konkurrensmöjligheter här hos oss.
Den stora framgången på senare år för en friare
handel är förstås den stora GATT-överenskommelsen
med dess minskningar av tullarna. Det finns all an-
ledning att hålla tummarna för att den nya världshan-
delsorganisationen, WTO, skall lyckas hålla frihan-
delns fana högt under de kommande åren. Senast har
vi med glädje kunnat notera att IT-varor successivt
kommer att bli tullfria. Den 26 mars fattades beslutet
som går ut på att tullarna successivt avvecklas från
den 1 juli i år till januari år 2000.
Detta innebär faktiskt att tariffen nu försvinner på
en export som 1995 var värd ungefär 595 miljarder
USA-dollar och som är den snabbast växande indust-
rin i hela världshandeln. IT-produkter som för tio år
sedan var praktiskt taget okända omsätter i dag mer
pengar än världens samlade export av jordbrukspro-
dukter.
Vi i Folkpartiet vill också gärna se att Sverige
följer uppmaningen från Europaparlamentet att under-
lätta för små och medelstora företag. Den uttalade
målsättningen är att verka både för marknadsekono-
misk effektivitet och social rättvisa. En väsentlig del
av detta program är en satsning på tjänstesektorn, som
enligt bedömningar har en stor potential att skapa
arbetstillfällen.
EU är förstås inte det enda regionala handels-
blocket. I andra världsdelar växer andra block upp,
och det finns självfallet utrymme för diskussion om
tillskapandet av regionala block är till fördel eller till
nackdel för en friare världshandel. Det kan hävdas att
denna framväxt visserligen ökar frihandeln inom
respektive block, men att handeln mellan länder i
olika block riskerar att bromsas och att risken för
handelskrig ökar. I tredje världen finns det de som ser
på det europeiska samarbetet med fruktan för att Col-
bert skall vinna över Adam Smith. Men trots denna
berättigade oro finns det anledning att tro att den
ökade frihandeln inom världens olika regioner skall
kunna förenas med en friare världshandel. Det kom-
mer förstås att kräva hårt arbete av alla dem som är
för detta mål.
Herr talman! En del av arbetet handlar om att se
till att de regler som finns också tillämpas. Ett mycket
stort problem är de karteller och liknande samarbete
som bedrivs mellan företag för att den fria konkurren-
sen inte skall få genomslag för de egna produkterna.
Det finns avskräckande exempel på kartellbildningar
och annat där även svenska företag medverkar. Detta
är inte acceptabelt. Sverige bör med större kraft än
hittills agera mot kommissionen och de enskilda
medlemsländerna i EU, så att en systematisk genom-
gång av såväl EG:s eget regelverk som de nationella
regelverken görs, i syfte att undanröja de formella
hinder som finns för en väl fungerande konkurrens på
den inre marknaden.
Till slut, herr talman, vill jag säga att jag givetvis
står bakom samtliga reservationer som Folkpartiet
deltar i till detta betänkande, men jag yrkar bifall
endast till reservation nr 3.
I nästa betänkande, även det från näringsutskottet,
NU14, behandlas Sverige och den inre marknaden.
Jag har nu försökt att i detta anförande täcka även de
frågorna.