Det nya försvaret

Fru talman! Alla ni som sitter därhemma vid TV-

apparaterna och väntar på att få höra argumenten för

och emot det omvälvande förslag till förändring av

försvaret som nu ligger på riksdagens bord! Ni kan-

ske har hoppats på en pajkastning oss politiker emel-

lan: för eller emot, svart eller vitt.

Själv hoppas jag på en klargörande debatt som vi-

sar på alternativen utan att väja för de svåra frågorna.

Försvarspolitik är nämligen ingen enkel politisk frå-

ga. Många olika saker är invävda i varandra, och få

saker går att diskutera isolerade från varandra. Låt

mig ändå försöka förklara.

Sverige står nu inför en större omvälvning av för-

svaret än den som skedde i och med 1925 års för-

svarsbeslut, för jämnt 75 år sedan. Vi är alla överens

om att omställningsbehoven är stora och att den ensi-

diga - men under det passerade seklet helt nödvändi-

ga - inriktningen mot bara ett krigsfall, dvs. ett sto-

ranfall från öster, från Sovjet eller Ryssland, själv-

klart måste förändras.

Det hopkok som av regeringen presenterats som

ett heltäckande förslag till försvarsbeslut är inte bara

svagt vad gäller stödet här i riksdagen. Det är också

en historisk händelse att en regering inte lyckats ska-

pa bredare stöd än ett enda parti, Centern, och att de

övriga försvarsvänliga partierna väljer att lägga fram

ett enigt förslag om att avslå hela regeringens förslag

till försvarsbeslut.

Beslutet har ett svagt stöd. Bara miljöpartister och

f.d. kommunister ställer upp på besparingar. Beslutet

hankar sig fram med Vänsterns hjälp vad gäller frå-

gorna om vilka förband som ska överleva. Tyvärr

verkar detta beslut - det sämst förberedda försvarsbe-

slutet i modern tid - också bli det som tas i störst

politisk oenighet. Det är inte bra för Sverige.

Men allra värst är de sakliga svagheterna. Ord och

handling stämmer inte överens. Klyftan mellan vilja

och verklig förmåga är uppenbar. Mellan högtidsta-

lens rosenröda beskrivningar av det paradis som

väntar på andra sidan hörnet och den bistra verklighet

som de allra flesta som jobbar i eller känner till för-

svarets läge upplever finns det avgrundsdjup som

kallas verkligheten.

Fru talman! Den eviga freden är inte här. Europa

har just upplevt ett decennium av krig och mänskligt

lidande som saknar motstycke under det senaste halv-

seklet, och detta på vår egen kontinent. Krigets verk-

lighet - i Bosnien och Kosovo men också i Tjetjenien

- är närmare i tid och rum än på mycket länge. Ryss-

lands militära styrka - den eviga x-faktorn i varje

svensk säkerhetspolitisk ekvation - är lägre än tidiga-

re under samma halvsekel.

Men samtidigt talar den nyvalde presidenten

Putins retorik och nygamla, mer konfrontatoriska

strategiska koncept ett tydligt språk. Rysslands mest

akuta svaghetsperiod kan vara över, och med en mer

målinriktad president, som dessutom har ett brett stöd

i duman för ekonomiska och sannolikt också militära

reformer, verkar kursen klar. Kärnvapen är ett exem-

pel, som ges en om än marginellt större roll i det

framtida ryska försvaret.

Räcker då de här ryska, mycket tydliga, signalerna

för att börja en svensk upprustning? Nej, det tycker

jag inte, men den ryska målmedvetenheten talar defi-

nitivt mot att i det här läget fatta drastiska nedrust-

ningsbeslut.

Frågan om Rysslands förmåga förtjänar en längre

diskussion. Jag kan bara konstatera att den långsiktiga

färdriktningen står helt klar. Den politiska målmed-

vetenheten är större, och de ekonomiska resurserna

finns - om man verkligen vill. Rysk BNP, dvs. det

samlade värdet av det som Ryssland producerar under

ett år i form av varor och tjänster, steg under 1999,

trots prognoser i motsatt riktning. Det kan vara ett

trendbrott. Det är med andra ord möjligt att förverkli-

ga militärdoktrinen även om det kommer att ta tid.

Avsikten är tydlig: medlen finns, om viljan finns. En

upprustning är möjlig. Om den är sannolik är en helt

annan fråga.

Min bedömning är att muddle-through, dvs. att

Ryssland hankar sig fram och bara långsamt klarar av

att förverkliga de höga ambitionerna, fortfarande

framstår som den rimligaste framskrivningen av da-

gens läge. Men jag menar att i säkerhetspolitiken får

scenarioproduktionen, dvs. beskrivningen av framti-

den, inte bara handla om att skriva fram dagens läge

utan också om att förbereda sig för det osannolika.

Osäkerheten om den framtida utvecklingen är

grundläggande, men om någon prognos ska göras så

talar den entydigt för ett långsamt men ändå genom-

förande av den militärdoktrin som man är på väg att

fatta beslut om. I många fall sker detta snarare genom

utsvältning av de delar som inte har någon framtid i

det ryska försvaret snarare än konkreta satsningar.

Det gäller t.ex. kärnvapnen, luftlandsättningsförband

och sabotageförband.

Svensk försvarspolitik går enligt min mening helt

i otakt med utvecklingen i Ryssland. Det behövs -

inom ramen för en nödvändig omstrukturering och

minskning av det svenska försvaret - en större säker-

hetsmarginal för att kunna hantera också oväntade

händelseutvecklingar. Rysslands stridskrafter har

rostat i tio år, medan vi själva, framför allt på materi-

elsidan, har rustat för att ta igen 20 års nedgång mel-

lan 1970 och 1990. Men när Ryssland just tagit sig

samman och börjar få ordning på torpet väljer rege-

ringen att lägga fram det mest drastiska nedrustnings-

förslag som en svensk riksdag någonsin har sett. Var

finns rim och reson? Var finns sans och vett? Och var

finns det sunda förnuftet?

Fru talman! Lika självskrivet som att förmågan att

möta ett väpnat angrepp måste vara den centrala ut-

gångspunkten för försvaret är det självklart, som jag

tidigare talat om, att en omställning av försvaret är

nödvändig. Syftet med det är att skapa en förmåga

och en beredskap att delta i det som i det nya seklet

står i fokus för den dagliga gärningen. Storkriget ter

sig avlägset, och därför måste krishantering med

allsidiga och flexibla militära förband nu stå i cent-

rum.

Men det förslag till försvar som nu ligger på riks-

dagens bord är inte mycket nytt. Insatsförmågan lyser

med sin frånvaro i regeringens proposition. Det är

inte bara det att det finns en betydande risk för att det

nya försvaret bara blir ett invationsförsvar i miniatyr,

som FOA:s generaldirektör Bengt Anderberg ut-

tryckte det i Sälen den 25 januari. Det är värre än så.

Ingenting i de redovisningar som försvarsutskottet

fått under beredningen av detta ärende pekar i någon

annan riktning.

Den nya s.k. insatsorganisationen skiljer sig inte,

trots allt prat, på något avgörande sätt från den gamla

krigsorganisationen. Likheten med kejsarens nya

kläder är slående, och risken för att insatsorganisatio-

nen, när den konfronteras med verkligheten, visar sig

vara ett luftslott är helt uppenbar.

Varför kan då förändringarna inte bli större? Jag

menar att det är regeringens ovilja att ompröva gamla

system och föreställningar som hindrar den nödvän-

diga utvecklingen och leder till felsatsningar. Perso-

nalförsörjningen är det kanske tydligaste exemplet på

gamla käpphästar ur det ideologiska stallet. Självpå-

tagna begränsningar avseende nyttjandet av förband

ur olika försvarsgrenar i internationella insatser är ett

annat exempel.

Det kortsiktigt allvarligaste för Sverige är alltså

att regeringen i handling inte ens påbörjat reformar-

betet för att åstadkomma ett insatsförsvar. När det

gäller armé- och amfibieförband kommer förråds-

ställningens och hemförlovningens principer att fort-

farande gälla. Varje ansats till en strukturförändring i

riktning mot en mer aktiv stående organisation som

verkligen kan användas med kort varsel saknas.

Sverige är väldigt långt ifrån det önskade läget för

att kunna möta de nya kraven. Försvarets redovis-

ningar visar tydligt att Sverige bara klarar av hälften

av den ambition som Förvarsberedningen hade i sin

rapport i januari förra året. Det är tragiskt. Det för-

svagar Sverige i allmänhet och Sverige i EU-

samarbetet i synnerhet.

Regeringens retorik vad gäller ambitionsnivå och

inriktning för de närmaste årens internationella insat-

ser lämnar inte något i övrigt att önska. Men själv-

stympningen av svensk försvarsförmåga och oviljan

att i praktisk handling ompröva det gamla hindrar

förändringar i verkligheten. Också här är steget mel-

lan ord och handling mycket långt.

Också på ett annat område är otakten uppenbar,

nämligen den som avser multinationella förband. Det

ligger just nu ett förslag i riksdagen om att Sverige

borde ta ledningen i en gemensam nordisk brigad.

Det är en rimlig ambitionsnivå för fyra befolknings-

fattiga stater i Europas norra hörn, samtidigt som det

skapar ett förband som sammantaget kan bidra till att

de nordiska länderna tar sin del av världssamfundets

börda för fredsfrämjande insatser. Varför inte göra en

av de befintliga brigadledningarna till just en nordisk

brigadledning, oavsett vilket brigadantal vi slutligen

hamnar på?

Varför inte ta initiativ till en gemensam sjöstyrka

för i första hand Östersjön? Östersjön är uppenbart,

eller borde åtminstone vara, ett gemensamt ansvar i

säkerhetspolitiskt och därmed också militärt hänseen-

de.

Det allvarligaste hindret vid sidan av den ekono-

miska neddragning som får oerhört drastiska konsek-

venser för försvarets förmåga är regeringens oförmå-

ga att ompröva personalförsörjningssystemet. Den

vanliga beskrivningen, att Sverige har ett värnplikts-

försvar, är missvisande. Den tekniska utvecklingen

och nya beredskapskrav innebär att framtidens för-

svar kommer att innehålla, och måste innehålla, en

allt större andel regelrätt anställda. Det ställer krav på

nya anställningsformer. Dagens livstidsyrken i det

militära försvaret måste kompletteras med kortare

anställningar och en massiv kompetenstillförsel från

det civila samhället.

Motivet för att också anställa sjömän och soldater

är enkla och nästan övertydliga. Sverige klarar varken

beredskapskrav för krishantering utom landet eller

nödvändig kompetensutveckling utan en större andel

soldater och sjömän som faktiskt kan sina alltmer

kvalificerade jobb.

Personalförsörjningen är den avgörande frågan för

att åstadkomma nödvändig förnyelse. Här är det be-

hovet av nya personalkategorier och en som helhet

omprövad personalförsörjning för det svenska försva-

ret som borde stå i centrum för försvarsdebatten, i

stället för symbolfrågor som kvinnlig värnplikt. I

humankapitalismens tidevarv är det kunskap och

kompetens hos medarbetarna som är det alldeles

avgörande.

Fru talman! Försvarspolitiken är en ödesfråga. Det

handlar om vårt lands möjligheter att överleva i

framtiden, men också om våra möjligheter att göra

vår röst hörd i Europasamarbetet. Hotet mot Sverige

är för dagen inte överhängande, men regeringen

glömmer att försvarsbeslut i dag fattas för att vi ska

ha förmåga längre fram.

Vi moderater motsätter oss de förslag som har

lagts fram för att de ger oss en otillräcklig militär

förmåga. Vi delar inte den ensidigt hoppfulla för-

hoppningen om att den eviga freden utbrutit på andra

sidan Östersjön. Utvecklingen i Ryssland är, som jag

tidigare pekat på, genuint osäker. Vår bedömning är

att det kräver en bredare säkerhetsmarginal i form av

militära styrkor på olika beredskapsnivåer.

Regeringens ogrundade förhoppningar om att det

ska gå snabbt och enkelt att upprusta om läget skulle

bli kärvare i vår omvärld är långt ifrån bevisade. Att

leva på hoppet är ingen hållbar säkerhetspolitik. Ock-

så i detta avseende krävs en bredare säkerhetsmargi-

nal för att vi ska kunna hantera en oförutsägbar ut-

veckling.

Sist men inte minst måste vi konstatera att Sverige

inte längre är ensamt i världen. Genom vårt samar-

bete i EU ingår vi numera i en allians. På det militära

området är alliansförpliktelserna ännu begränsade till

de 50 000-60 000 man som vi har åtagit oss att till-

sammans ställa upp med. Men allianser ställer krav,

och oavsett om Natos eller EU:s fana kommer att vaja

över de svenska förbanden räcker inte det försvar som

blir resultatet av den nedrustning som försvarsminis-

ter Björn von Sydow står i spetsen för.

Försvarsbeslutet för jämnt 75 år sedan var en

västanfläkt jämfört med dagens slakt av militära för-

band. Då försvann t.ex. 15 % av arméns grundorgani-

sation. I dag försvinner närmare hälften.

Ingen i denna kammare är motståndare till en

minskning och ytterligare modernisering av det

svenska försvaret. Tvärtom - min kritik och den mo-

derata kritiken mot regeringen handlar inte i första

hand om nedläggning av enskilda regementen, även

om slaktkniven verkat helt urskillningslöst vad gäller

dem, utan om att Sverige riskerar att stå naket i farans

stund. Det är ett oerhört tungt ansvar som Socialde-

mokraterna och dess stödpartier tar på sig i försvars-

frågan.

Efter detta beslut är den fromma förhoppningen

om en fredlig utveckling i omvärlden en absolut nöd-

vändighet, men med förhoppningar som främsta för-

svarslinje förvandlas säkerhetspolitiken till en osä-

kerhetspolitik. Sveriges väg in i en säkerhetspolitisk

gemenskap blir oundviklig även för dem som av

andra skäl är tveksamma.

Dagens försvarsbeslut innebär att Sverige backar

in i framtiden. Den innebär att idén om det självstän-

diga nationella försvaret slutligen uppges. Men att

välja Natos trygga famn borde inte vara ett val som

tvingas fram av Sveriges svaghet. Då backar vi också

in i alliansen. Ett val av säkerhetspolitisk gemenskap

borde ske med positiva förtecken och utifrån en styr-

keposition. Nu riskerar det att bli tvärtom.

Jag vill slutligen - särskilt vänder jag mig då till

TV-tittarna - påpeka att det inte hade behövt vara så

här. Om Göran Persson hade haft mod att sätta sig

ned med Carl Bildt i partiledaröverläggningar för att

nå en bred uppgörelse om det framtida försvaret hade

inte Sveriges säkerhet blivit en lekboll för Vänstern

och Miljöpartiet. Men regeringen gjorde valet, och

därmed är ansvaret också regeringens. Må historien

avkunna en rättvisande dom i målet, men låt oss alla

hoppas att Sveriges frihet och självständighet inte blir

priset på denna högre rättvisas altare.

Fru talman! Jag stöder givetvis alla moderata re-

servationer men inskränker mig till att yrka bifall till

reservation 1 om avslag på regeringens nedrustnings-

förslag. Det är vad det är värt.

(Applåder)