Fru talman! Trots de vänliga orden om min fram-
ställning tidigare måste jag säga att jag tycker att det
är ganska alarmerande att finansutskottets ordförande
väljer att lägga ned en så enorm andel av repliktiden
på att kremlologiskt analysera en halv mening i en
fråga som över huvud taget inte finns på dagens dag-
ordning och att man gjorde samma sak i går i stället
för att lita på de besked som kommer från oss.
På tal om den historiska exposén skulle jag också
bara vilja säga att det finns en bilaga 5. Läs gärna
den. Författaren sitter här nere i hörnet, så om Jan
Bergqvist har några frågor om framställningen där
går det säkert att få dem besvarade.
Jag tänkte bara komplettera med en historisk upp-
gift. Det är väl i och för sig ingen riktigt bra reklam
för moderaterna, men det var så att biståndet under
den borgerliga regeringen uppgick till 1,04 % av BNI
medan det under socialdemokraterna för något år
sedan var nere på den s.k. skammens gräns. Man kan
fundera på retorik och på vem som får igenom vad i
förhandlingar med vem, men inte tror jag att Jan
Bergqvist behöver oroa sig så väldigt mycket för
biståndet.
Så över till frågan om arbetsmarknadspolitiken.
När man hör Jan Bergqvist får man nästan intrycket
att han aldrig har träffat någon av alla de arbetsför-
medlare som känner sig otroligt frustrerade över att
det inte har möjlighet att arbeta med det som är deras
egentliga uppgift och framför allt att han aldrig har
pratat med någon av alla de långtidsarbetslösa som
upplever att arbetsförmedlingen, AMS och hela ar-
betsmarknadsorganisationen är en vägg i stället för en
möjlighet.
Det ligger en proposition framme just nu där rege-
ringen för femte eller sjätte gången kritiserar AMS
för att det är ogenomträngligt hur man använder
pengar och resurser.
När det gäller våra nedskärningar kan jag bara
konstatera detta: Oavsett vilka kraftuttryck Jan
Bergqvist använder om dem har ni traskat halvvägs
efter, så därför är ni väl halvt oacceptabla. Jag skulle
vilja ställa just den frågan. Tycker inte ni att det finns
problem när det gäller arbetsmarknadspolitiken? Om
det finns det, borde man då inte göra någonting åt
dem?