Herr talman! I dag börjar toppmötet i Göteborg,
och den svenska regeringen skiner av självbelåtenhet.
Den kan naturligtvis vara nöjd med det svenska ord-
förandeskapet så här långt. Men den tar också många
positiva ord i sin mun när det gäller den svenska
ekonomins utveckling. Där måste jag säga att rege-
ringens självbelåtenhet knappast har fog för sig.
Visst är det glädjande när vi ser att sysselsättning-
en ökar. Den fortsätter faktiskt att öka, även om vi vet
att mer än hälften av denna sysselsättningsökning
beror på ökad sjukfrånvaro. Men konjunkturen är
vikande, och den dramatiska kronförsvagningen gör
oss alla fattigare. Den hotar dessutom att tända en
inflationsbrasa som Riksbanken ganska snart kan
tvingas rycka ut och släcka med höjd ränta.
Statsskulden beräknas öka. Antalet personer i åt-
gärder är rekordhögt sett till konjunkturläget, och
långtidsarbetslösheten ger inte med sig. Det finns nu
också ett växande och berättigat folkligt missnöje
över skattesystemets orättvisor, naturligtvis symboli-
serat av fastighetsskattens fullständigt absurda kon-
sekvenser.
Det är inget mindre än ett flagrant rättsövergrepp
att regeringens fastighetsskattechock driver hederliga
skötsamma medborgare från sina hem. I socialdemo-
kratins Sverige uppmanas människor att låna pengar
eller hyra ut sitt hus för att kunna betala fastighets-
skatten. Ovanpå allt detta misstror alltfler socialför-
säkringarnas hållfasthet när de verkligen behövs.
Detta är särskilt allvarligt eftersom Sverige står
inför ett stort antal utmaningar, globaliseringen, en
åldrande befolkning där färre förvärvsarbetar och en
skenande sjukfrånvaro. Morgonens nyhetssändningar
berättar om att antalet långtidssjukskrivna har för-
dubblats sedan 1997 och att pengarna till rehabilite-
ring är slut. Här finns också risken för en ökande
social tudelning.
Allt detta är allvarliga utmaningar som måste
mötas med en mycket mer aktiv politik än hittills.
Men regeringen står passiv både inför Sveriges
grundläggande strukturproblem och den avmattning i
ekonomin som nu är på väg. Vi har en fortsatt hög
arbetslöshet. Den är särskilt allvarlig i kombination
med utflyttningen av företag och företagande och en
tilltagande segregation.
Förutsättningarna för företagande och för den en-
skilde företagaren är ju fullständigt otillräckliga om
Sverige på sikt ska kunna klara viktiga sociala och
ekonomiska mål. Om man tittar i vårpropositionen
gör regeringen bedömningen att nuvarande politik ger
långsiktiga tillväxtförutsättningar på ungefär 2 % per
år.
Då frågar man sig: Hur kan statsministern och fi-
nansministern vara så nöjda när de vet att denna sva-
ga tillväxtkraft innebär att Sverige fortsätter att halka
efter i välståndsutvecklingen?
Den svaga tillväxten kommer att märkas genom
en fortsatt resursbrist i äldreboenden, fortsatta vård-
köer, ökad stress och resursbrist i skolan, resursbrist
för polis, åklagare, domstolar och kriminalvård trots
mycket högre skatt på i stort sett allt och alla än i vår
omvärld.
Om den här utvecklingen ska kunna vändas måste
tillväxtförutsättningarna bli mycket bättre än vad de
är i dag. Den här låga tillväxten gör att svenska och
utländska pensionssparare väljer att placera mer och
mer av sitt sparande i andra länder med bättre lång-
siktiga tillväxtförutsättningar. Det innebär att kronans
värde sjunker mot t.ex. dollarn och euron.
Sveriges ekonomiska problem är ju långt ifrån
lösta. Låt mig ta några exempel på detta, herr talman.
Eftersläpningen fortsätter, som Gunnar Hökmark var
inne på. Enligt vårpropositionen väntas Sveriges
ekonomi under hela treårsperioden utvecklas sämre
än genomsnittet för världen, sämre än genomsnittet
för EU, sämre än genomsnittet för euroområdet och
sämre än genomsnittet för Norden. Men insikten om
konsekvenserna av detta lyser ju helt med sin frånva-
ro. Det saknas dessutom förslag för att bryta det som
nu kallas för en normalkonjunktur i regeringens pro-
positionen och även i utskottsmajoritetens förslag.
Nu lånar regeringen faktiskt pengar till sina nya
reformer. Det innebär att statsskulden beräknas öka
med 35 miljarder kronor mellan åren 2001 och 2004
enligt vårpropositionen. Statsskulden som andel av
BNP beräknas däremot att ligga strax under 50 % år
2002. Men det här är alltså 500 miljarder kronor mer
än den statsskuldsnivå på drygt 40 % som rådde vid
ingången av lågkonjunkturen 1990. Det är naturligt-
vis mycket allvarligt. Statsbudgeten visar underskott
under hela treårsperioden.
Utgifterna för sjukpenningen och förtidspensio-
nerna fortsätter att skena. De beräknas bli hela 10,4
miljarder kronor högre än vad beräkningen var i hös-
tas. Arbetslösheten väntas också stiga något mellan
2003 och 2004 enligt vårbudgeten, herr talman.
Jag antar att Jan Bergqvist kommer att säga att
detta är en svartmålning. Jag har sammanställt några
uppgifter ur regeringens vårproposition, och det ser ut
på det här sättet.
Då tvingas vi konstatera att Socialdemokraterna
tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet har
visat sig oförmögna att genomföra reformer som ökar
människors oberoende och som skapar varaktigt goda
förutsättningar för tillväxt i hela landet. Nu fortsätter
landet att tudelas på ett fullständigt oacceptabelt sätt.
Avfolkningen accelererar utan att våra största städer
ges chansen att klara sin uppgift som tillväxtmotorer
för landet. Infrastrukturpolitiken har gått i stå. Här i
Stockholm växer köerna. Kollektivtrafiksystemen
kommer inte att klara sin uppgift. Det är alldeles
uppenbart. Förseningen när det gäller att få till stånd
en ordentlig järnvägskapacitet över det s.k. Saltsjö-
Mälarsnittet kommer att fortplanta stora problem i tåg-
trafiken över hela Sverige så småningom. Det finns
en komplett oförmåga att hantera dessa frågor.
Flykten av företag, kunskap och kapital ur landet
hotar naturligtvis välfärden, men detta tillåts fortsätta,
trots att vi vet att äldrevårdskostnaderna stiger med
ungefär 60 % till 2030. Samtidigt som antalet perso-
ner över 65 år ökar med 700 000 kommer antalet
yrkesverksamma att minska med ca 100 000 perso-
ner, men regeringen och dess stödpartier låtsas som
om det regnar.
I stället för att föreslå tillväxtfrämjande åtgärder
utreder man nu om globaliseringen existerar. Man har
engagerat förre LO-ekonomen P-O Edin för denna
uppgift. Hans slutsatser så här långt är att den inte
existerar. Det kanske vore lämpligt att meddela de-
monstranterna nere i Göteborg om hans slutsatser.
Socialdemokraterna och stödpartierna har byggt
hela sin politik på att den goda konjunkturen i om-
världen skulle vara för evigt. Vi kristdemokrater
föreslår däremot åtgärder som långsiktigt skulle kun-
na skapa en bättre tillväxt- och välfärdsutveckling, en
bättre fungerande arbetsmarknad och lönebildning,
lägre skatter på arbete, sparande och företagande.
Svenska låginkomsttagare är högst beskattade i värl-
den. Det måste ju vara så att heltidsarbetande männi-
skor ska kunna leva på sin lön. Hur länge ska svenska
låginkomsttagare behöva bidrag för att kunna betala
skatten?
Kristdemokraterna vill tillsammans med de övriga
borgerliga partierna sätta tillväxtmålet högre än rege-
ringen. Vår ambition är att Sverige ska komma tillba-
ka till en tätposition bland de utvecklade länderna.
Därför krävs det reformer som höjer svensk ekonomis
långsiktigt hållbara tillväxt till åtminstone 3 %. Det är
ganska stor skillnad mellan den nivå på 2 % som
regeringen räknar med vid fullt kapacitetsutnyttjande
och en höjning till 3 %. Vi vet ju att om vi ligger kvar
på dessa 2 % innebär det att Sverige kommer att fort-
sätta att bli fattigare relativt sett. Vi kommer att ha
kvar de här resursbristerna som jag nämnde trots de
höga skatterna.
Nyckeln till en bättre tillväxt ligger i en stark fö-
retagsamhet. Utan växande företag kommer Sverige
inte att klara de stora framtidsutmaningarna. Nu har
regeringen snart haft sju år på sig att lägga grunden
för en stark företagsamhet, men den möjligheten har
försuttits. Nu minskar företagandet. Visst talar rege-
ringen och dess ministrar ibland om företagandet och
dess villkor, men, herr talman, det är väldigt mycket
kackel och väldigt lite värpning på både Näringsde-
partementet och Finansdepartementet. Vad har egent-
ligen kommit ut av reformer och beslut som vi har
kunnat fatta här i riksdagen som har förbättrat villko-
ren för företagandet? Det är en tragiskt kort lista om
man tittar på de konkreta förslagen som har under-
ställts riksdagen för beslut.
Kristdemokraterna har ett positivt alternativ till
regeringens ideologiskt betingade passivitet. Jag tror
faktiskt att det är detta det handlar om. Gunnar Hök-
mark var inne på alla de reformer som Socialdemo-
kraterna har varit emot. Den ideologiska kompassen
pekar nostalgiskt bakåt. Jag tänker på Teliaaffären
och allt annat där det har varit problem. I stället för
att ha en offensiv politik där man ideologiskt ser vart
man ska gå, får näringsministern komma krypande
tillbaka till näringsutskottet och be utskottet ta ett
initiativ för att han själv inte har haft möjlighet att
lägga fram en proposition. Han har nyligen avvisat ett
förslag här i kammaren som gick i samma riktning.
Den här ad hoc-politiken, bristen på framtidsvisioner
och bristen på en ideologisk linje är förödande för
landet i den globaliserade ekonomi som vi nu lever i.
Politiken måste inriktas på att skapa förutsättning-
ar för fler människor i arbete och fler växande före-
tag. Vi föreslår ett antal åtgärder för att se till att
företagsklimatet blir så bra som möjligt så att fler av
företagarna i hela landet faktiskt vill och vågar ex-
pandera och nyanställa. Vi vill ha en skattepolitik där
alla får behålla mer av sin egen lön, även pensionä-
rerna. Dessutom anser vi att pensionstillskottet, under
det sista året som det finns kvar innan den nya pen-
sionsreformen gör att pensionärerna skattar på samma
sätt som vi andra, ska höjas med 200 kr. Det här är en
viktig åtgärd.
Det är också långt kvar till en rimlig situation
inom vården och skolan. Kristdemokraterna satsar
under de kommande åren 3 miljarder mer än rege-
ringen för att ge förutsättningar för en värdig vård
utan köer ute i våra kommuner och landsting. Men
jag vill gärna understryka att här handlar det både om
mer resurser och framför allt nya och bättre verksam-
hetsformer med en större mångfald av vårdgivare för
de sjuka och gamla. Jag tror också att det är så att fler
arbetsgivare, utöver landstinget och kommunen, att
välja på ger en bättre löneutveckling och fler karriär-
vägar, framför allt för de vårdanställda kvinnorna.
Vi tror, ungefär som Vårdförbundets ordförande,
att aktiebolagslagen ger mycket bättre förutsättningar
än förvaltningslagen för att skapa tydliga beslutsvägar
och mer stimulerande arbetsvillkor för de anställda.
Sektorn för vård, skola och omsorg är nu en kris-
bransch. Vi tror att den har alla chanser att upphöra
att vara det med de reformer vi föreslår. Som det nu
är bryts många människor ned. Många bränns ut och
det är en fullständigt orimlig andel av de offentligan-
ställda, framför allt kvinnor, som har problem genom
den organisation som nu råder inom den här sektorn.
Det behövs nya tag. Man behöver släppa loss kreati-
vitet, släppa loss människor som vill driva, ta över
icke-fungerande verksamheter, som har erfarenheter.
Vi tror också, till skillnad från regeringen och Gö-
ran Persson som har gjort en stor sak av detta, att
företag som hämtar sitt kapital från börsen är mycket
lämpade att arbeta på det här området.
Låt oss ta S:t Görans sjukhus här i Stockholm.
Största ägare i Capio är Sjätte AP-fonden. Vad är det
för fel med att ha kapital som kommer exempelvis
från pensionssparande? Vad är det för fel med att det
har en avkastning? Finns det någon som är beredd att
satsa kapital på verksamheter, att avstå från inkomster
och låta dem kapitaliseras och sätta in dem i verk-
samheter, utan att få någon avkastning på detta?
Jag tycker att det är en mycket intressant diskus-
sion som statsministern tog upp om de s.k. non-profit-
företagen. Låt oss ta den, låt oss fördjupa den. Inbjud
gärna sådana huvudmän. Men jag tror också att det
behövs professionella aktörer som tar sitt kapital från
våra sparpengar som vi satsar i aktiefonder och annat.
Det här är en viktig fråga framöver, om vi ska klara
den mycket stora demografiska utmaning vi står in-
för.
Jag tror att varken de köande patienterna eller de
alltmer utbrända offentliganställda har något att vinna
på regeringens alla stopplagar, precis tvärtom.
Herr talman! Vi kristdemokrater lägger också för-
slag för ett återupprättat rättsväsende, en bättre fa-
miljepolitik med större valfrihet, ökade miljösats-
ningar, bättre konkurrens för jordbruket, fisket och
åkerinäringen och bättre utvecklingsmöjligheter för
jordens fattigaste genom ett höjt bistånd. Det här når
vi genom omprioriteringar och besparingar inom de
utgiftsramar vi föreslår.
Sverige har ca 30 års erfarenhet av en notoriskt
försvagad tillväxt. Priset betalas av våra gamla, av
våra långvarigt sjuka som inte får den omsorg de
förtjänar, av alla de som köar för höftledsoperationer
och hörapparater. Resursbristen drabbar också våra
barn som inte får en tillräckligt bra skola. Människor
drabbas av bristen på poliser, av vardagsbrott som
avskrivs på polisstationen. Världens högsta skatter är
uppenbarligen inte lösningen.
Vad Sverige snarast behöver för att få trygghet in-
för framtidens utmaningar, ett varmare och mänskli-
gare samhälle är en ny regering som både förbättrar
familjepolitiken och de andra långsiktiga villkoren för
tillväxt.
Jag står självklart bakom alla de reservationer där
kristdemokraterna finns med. Men för tids vinnande
yrkar jag bifall bara till reservationerna 1 och 8.