Fru talman och kära publik där uppe på läktaren!
Medan vi sitter här i riksdagens kammare samlar sig
tusentals unga demonstranter i Göteborg för att pro-
testera. De är arga - så mycket har ni säkert förstått -
men vad är de arga på? De är arga på den ekonomiska
politik som förs i dag. De är arga på att klyftorna i
världen mellan de fattiga och de rika länderna ökar.
De är arga på att klyftorna mellan de fattiga och de
rika i varje land ökar. De är arga på att miljöförstö-
ringen ökar.
Jag förstår att de är arga. Också jag är arg. I vissa
fattiga länder säljer man sina barn till att bli s.k.
skuldslavar, som får arbeta gratis tills skulden är
avskriven. Det finns också hela länder som är
skuldslavar, och det är oss här i den rika världen som
dessa länder är skyldiga pengar.
Vi ser i EU djurtransporter som betalas av våra
skattemedel och där man plågar djur. Vi som konsu-
menter har inte mycket att säga till om i den mark-
nadsekonomi som vi ser i dag. Vi har inte starka
parter. Producenter och konsumenter är inte lika star-
ka, vilket de borde vara.
Så här ser vår marknadsekonomi ut i dag. Det är
bl.a. dessa saker som vi borde diskutera. Vi borde
diskutera hur den demokratiska marknadsekonomin
egentligen ska fungera. Men i den debatten finns det
ett problem. Så fort man här i kammaren yttrar all-
varlig kritik mot EU eller allvarlig kritik mot mark-
nadens funktionssätt viftas det ivrigt från de flesta
partier med det kommunistiska spöket. Det är ett
spöke som förväntas skrämma dig som medborgare
från att vara kritisk mot EU. Det är ett spöke som
förväntas skrämma dig som medborgare mot att vara
kritisk till hur marknadsekonomin fungerar.
Till alla medborgare vill jag säga: Låt dig inte
skrämmas. Låt inte debatten tystna. Och till er i
kammaren som viftar med spöket vill jag säga: Lyft
blicken! Se de problem som vi har i dag! Det är dags
att vi tillsammans med ungdomarna i Göteborg börjar
diskutera marknadens funktion och innehåll. Markna-
den är ett redskap, en spade. Man kan använda den
till att gräva med, eller så kan man slå den i huvudet
på folk.
Vi måste våga skaffa oss andra visioner på det
ekonomiska området. Vi måste våga ta steget in i
framtiden, en framtid där marknaden är till för män-
niskorna och inte människorna är till för marknaden.
Vi måste våga svära i kyrkan och säga att vi tar de
företag som skitar ned miljön i örat. De företag som
utnyttjar underbetald arbetskraft i fattiga länder och
de som säljer genmanipulerade och djurplågade livs-
medel tar vi i örat som konsumenter eller som väljare
genom att rösta på de partier som vill skapa lagar som
gynnar marknadens svagaste del, nämligen konsu-
menterna, på de partier som vågar använda ekono-
miska styrmedel för att få en ekonomi där miljöför-
störing kostar. Miljöpartiet är ett sådant parti.
Nu är det snart bara ett år kvar till valet, och nu är
det dags att börja diskutera alternativen i den ekono-
miska politiken. Vi har tillsammans med Socialde-
mokraterna och Vänsterpartiet fört en förnuftig eko-
nomisk politik med sikte på att inte vältra över skul-
der på kommande generationer. De borgerliga parti-
erna har i år liksom förra året, liksom egentligen
nästan varje år sedan förra seklets början, utlovat att
landet står på kanten av ekonomisk ruin ifall man inte
genomför en hårdhänt högerpolitik.
Bakom lockvarorna i skyltfönstret i den borgerli-
ga butiken står fyra tunnor, och på dem står det:
"Skattesänkningar", "EMU-medlemskap", "Avskaf-
fad arbetsrätt" och slutligen "Pigor". Det är detta som
pratet om nödvändiga förändringar och struktur-
problem handlar om. Jag vet att det i den borgerliga
butikens skyltfönster för ögonblicket finns - jag säger
"för ögonblicket", för ingen vet ju vad som händer
efter nästa val - skattesänkningar för de lågavlönade.
Detta kunde dock inte moderaternas Bo Lundgren
utlova i partiledardebatten i måndags på fråga av
Centerpartiets Lena Ek. Det verkar inte finnas en
borgerlig enighet i frågan om att skattesänkningarna
först och främst ska gynna låginkomsttagare. Också
Agne Hansson var inne på detta. Han lovade att man
ska sänka skatten för dem som har det sämst och inte
för dem som skriker högst, men jag undrar hur det är
med de andra borgerliga partierna.
Talet om skattesänkningar, de som finns i tunna
nr 1, är egentligen märkligt. Skattesänkningar fram-
ställs som en mirakelmedicin. Jag skulle inte bli för-
vånad om moderaterna kunde utlova bättre väder och
ett bra resultat i fotbolls-VM om skatterna sänks.
Men skattesänkningar måste betalas i minskad of-
fentlig service, i nedskärningar och i ökad stress på
sjukhus, på daghem och i skolor. Det är i sanning en
tom tunna.
På tunna nr 2 står det "EMU-medlemskap". Vi
ska med EMU inte längre driva ekonomisk politik
efter vad Sverige behöver utan efter vad Tyskland,
Frankrike och Italien behöver. Det är som att kläda
sig efter vädret i ett annat land. Kan man bada i Itali-
en ska vi ha badbyxor, även om det snöar hemma hos
oss. Att på det sättet surra fast oss vid en politik som
inte bygger på våra behov är minst sagt ett vågspel.
Jag säger nej också till denna tomma tunna - nej till
EMU.
På tunna nr 3 står det "Avskaffad arbetsrätt". Den
borgerliga ekonomiska doktrinen är att företagen ska
ha rätt att avskeda folk inte bara när det finns en or-
sak, exempelvis på grund av arbetsbrist, utan de ska
också ha rätt att avskeda folk utan någon orsak alls.
Det är ett steg tillbaka. Det är ociviliserat. På vilket
sätt blir ekonomin effektivare av avskaffad arbetsrätt?
Ingen har kunnat bevisa att den blir det. Nej till denna
tomma tunna nr 3, nej till avskaffad arbetsrätt!
Tunna nr 4 är egentligen den konstigaste av alla.
Det är kanske därför som de borgerliga partierna för
tillfället talar så tyst om den. På den står det "Pigor".
Tanken bakom den, i den mån det finns en tanke, är
inte att vi ska skaffa oss en bättre och effektivare
ekonomi genom nya idéer eller tekniskt framåtskri-
dande. Nej, tanken är att de arbetslösa ska ägna sig åt
städning och skoputsning. Jag tror inte heller på detta.
Även denna tunna är tom. Jag säger nej till pigor.
Det var det borgerliga alternativet.
Vi måste våga se dagens problem och möta dem
med dagens lösningar. Det gäller de galopperande
sjukskrivningarna, den ökade miljöförstöringen, de
ökade klyftorna i samhället, stressen och utbrändhe-
ten.
Vårt senaste ekonomiska bakslag kom med insik-
ten om att den globala ekonomins framtid kanske
trots allt inte låg i den elektroniska postorderbran-
schen. Även om det under den värsta börsyran kalla-
des för den nya ekonomin så var det ju postorder som
det till stora delar gällde.
Man kunde önska att vi skulle ha lärt oss något av
detta - att vi någon gång kunde satsa på den reella
ekonomin en smula i stället för att svepas med i den
zon som uteslutande består av den av verkligheten
ogrumlade möjligheten. Det är en fantasins och spe-
kulationens zon.
Vi har ju varit där förr - senast 1992. Då var det
fastigheter det gällde. Vi fick senare gå igenom kon-
kursernas och nedskärningarnas stålbad.
Den reala ekonomin är människorna. Det är vår
miljö och ren luft. Det är ett verkligt tekniskt framåt-
skridande och det är nya idéer, fungerande utbildning
och sjukvård, trygghet på jobbet och fungerande
sociala skyddsnät för alla.
Jag vill ha en värld med mat som vi vågar äta,
med bilar som inte förstör klimatet och med gott om
tid för varandra och våra intressen. Det är en värld
som den globala kommunikationen har gjort fredliga-
re och mer solidarisk - en värld där vi inte utnyttjar
dem som är fattigare än vi.
Men ska vi komma dit så måste vi våga ta steget.
Vi måste våga föra en ansvarsfull ekonomisk politik
som varken lämnar skräp eller skulder efter sig till
kommande generationer. Det är inte ansvarsfullt att
som Kristdemokraterna och Moderaterna säga: Ni
slösar när det gäller ekonomin! och sedan bara vilja
sälja ut företag och på så sätt kortsiktigt säkra stats-
kassan.
Vi måste våga fortsätta med den gröna skatteväx-
lingen. Vi måste våga satsa ytterligare medel för att
uppnå våra miljömål. Vi måste våga satsa på att för-
bättra järnvägen och kollektivtrafiken. Vi måste våga
satsa på de svagaste i samhället - de hemlösa och
barnen till missbrukare. Det gäller dem som står utan-
för socialförsäkringssystemen.
Vi måste våga gå till offensiv mot diskriminering
av kvinnor och av invandrare. Vi måste våga stärka
konsumenternas ställning. Vi måste öka biståndet och
minska de fattiga ländernas skulder. Vi måste våga
sänka arbetstiden.
Samhället har blivit alltmer hyperaktivt. Om vi
inte är tillräckligt aktiva ska vi aktiveras. Om vi inte
har jobb ska staten se till att vi aktiveras inom aktivi-
tetsgarantin. Föräldrar ser till att deras barn skjutsas
runt till allehanda aktiviteter. Tempot har blivit så
högt att inte ens barnen har tid att själva ta sig till sina
fritidsaktiviteter.
I dag kan en person producera lika mycket mat i
jordbruket som det behövdes 25 personer till på 1940-
talet. Vi kan skicka mejl på ett par sekunder i stället
för brev som tog dygn - för att inte tala om när det
kunde handla om att gå eller rida i veckor för att få
fram ett budskap.
Tekniken borde ha gjort att vi skulle ha mer tid
och att vi kunde dra ned på tempot. Men tekniken har
gjort att det är vi själva som har blivit den begränsan-
de faktorn. Det är på oss det beror om det går lite
långsammare. Ju snabbare tekniken blir, desto hårda-
re blir pressen på oss att vi ska hinna mer. I en tid då
tekniken egentligen borde ge oss möjlighet till mer tid
så blir alltfler långtidssjukskrivna på grund av stress.
Detta är en utveckling som går åt fel håll.
I de flesta av våra grannländer har man kommit
längre i insikten om att vi kan sänka tiden för lönear-
bete. I Norge har man sedan länge 37,5 timmars ar-
betsvecka, och då äter man dessutom lunch på ar-
betstid. I Sverige har detta ansetts som omöjligt t.o.m.
av Socialdemokraterna, som historiskt sett har haft en
viktig roll i kampen för kortare arbetstid. Varför? För
oss är en förkortning av arbetstiden en av de vikti-
gaste framtidsfrågorna.