Herr talman! Gunnar Hökmark inledde den här
debatten med att avlossa ett mycket stort antal frågor.
Han hade knappt hunnit ställa frågorna förrän han
själv svarade på dem - eller så talade han om att
socialdemokraterna nog inte skulle kunna svara på
dem, i varje fall inte på ett sätt som skulle tillfreds-
ställa Gunnar Hökmark. Det är inte särskilt lätt att få
till stånd en konstruktiv debatt om man har en sådan
uppläggning på det hela.
Jag tänkte, framför allt när jag hörde på Gunnar
Hökmark och Mats Odell: Tänk om det här på läkta-
ren hade suttit ett antal bankekonomer och andra
ekonomer som har i uppgift att analysera Sveriges
ekonomi och presentera rapporter om konjunkturut-
vecklingen och den svenska ekonomin i övrigt. Hade
de känt igen sig i den beskrivning som Hökmark och
Odell gjorde? Även om många av dem säkerligen har
borgerliga värderingar och röstar på era partier tror
jag att de skulle ha haft mycket svårt att känna igen
denna beskrivning. De skulle ha sett att den skiljer sig
väldigt mycket jämfört med den beskrivning som de
presenterar i olika bankrapporter, konjunkturrapporter
och andra analyser. Det blir en väldigt konstig debatt
när man skruvar upp tonläget på det sätt som Hök-
mark och Odell gjorde.
Om jag däremot får säga något positivt tycker jag
som motsats till detta att Karin Pilsäter höll en balan-
serad ton. Jag utgår från att också hennes folkpartis-
tiska anhängare tyckte att det var ett bra anförande
både sakligt och ideologiskt. Däremot är jag inte
alldeles säker på att alla som sympatiserar med Mo-
deraterna och Kristdemokraterna tyckte att det var bra
eftersom de skruvade upp tonläget och överdrev på
det fantastiska sätt och svartmålade på det sätt som de
gjorde.
Jag känner mig föranlåten att så här i början säga
att skatten är ett pris som vi får betala för att kunna
leva i ett gott och civiliserat samhälle. Moderaternas
alternativ till skatterna är ju nedskärningar, avgifts-
höjningar, mer försäkringspremier och ökade klyftor.
Vi behöver pengar till välfärden. Ska vi klara solida-
riteten mellan generationerna, framför allt när vi kan
se framför oss att vi glädjande nog får många mycket
gamla människor i Sverige, så kommer det att kosta
pengar. Vi socialdemokrater är helt inställda på att vi
ska klara den solidariteten. Vi ska gemensamt klara
den. Det innebär att vi får räkna med att vi behöver ha
betydande skatteinkomster i framtiden.
Välfärden behöver pengar, men välfärd är inte ba-
ra pengar. Sverige hör till de länder som har den
absolut lägsta spädbarnsdödligheten i världen. Det
rika USA har dubbelt så hög spädbarnsdödlighet trots
att man per invånare har minst lika stora läkarresurser
som vi. Vad beror det då på att så många barn dör i
USA? En viktig förklaring är den ojämna fördelning-
en av välståndet och att den amerikanska hälso- och
sjukvården inte är till för alla på samma sätt som den
är i Sverige.
Ett av de vanligaste slagorden i svensk politik är
att Sverige inte har världen bästa välfärd. Jag frågade
Bo Lundgren: Vilket annat land vill ni hålla upp som
föredöme för välfärden? För en gångs skull svarade
han på den frågan och sade Schweiz kanske är ett
sådant exempel.
Jag ska gärna erkänna att det finns en hel del som
är bra i Schweiz. Men nog säger det en del om mode-
raterna om de lockas att se Schweiz som ett föredö-
me, trots att Schweiz har fler fattiga och en ojämnare
fördelning av välståndet, trots att Schweiz ligger
chockerande långt efter när det gäller jämställdheten,
trots att Schweiz har högre spädbarnsdödlighet och
trots att Schweiz har använt sig av gästarbetare och
tillfällig arbetskraft på ett sätt som vi aldrig skulle
acceptera i Sverige.
Vi ska också veta att när FN presenterar sina mät-
ningar av den mänskliga utvecklingen i olika länder,
då hamnar Schweiz ofta långt efter oss.
Jag tycker att människor som har varit med om att
bygga upp Sverige under 1900-talet kan vara stolta
över sitt verk. Vårt land har gjort en storslagen resa
från det gamla gistna Fattigsverige till informations-
teknikens och mångfaldens Välfärdssverige. Men vi
kan naturligtvis inte nöja oss med hur Sverige ser ut i
dag.
Låt mig hålla fram sju politiska uppgifter som vi
socialdemokrater tycker är helt centrala för framtiden.
För det första måste Sverige besegra arbetslöshe-
ten, och vi ska göra det så rejält att det kan bli arbete
åt alla. År 2004 ska vi ha halverat socialbidragsbero-
endet, och då ska sysselsättningsgraden vara uppe i
80 % - internationellt sett en mycket hög nivå.
För det andra ska vi satsa på det goda arbetet. Vi
måste göra oss av med de dåliga arbetsmiljöerna. Det
duger inte med arbetsplatser där många människor
blir utslitna, utbrända och arbetsskadade. Det är dags
för flera goda reformer i arbetslivet.
För det tredje ska Sverige fortsätta att ta stora steg
in i kunskapssamhället. Vi ska se till att våra barn får
bästa tänkbara skola och att alla får en chans att vara
med om det livslånga lärandet.
För det fjärde ska vi värna välfärden och vi ska
utveckla den så att alla, inte bara några, kan få vård
och omsorg efter behov. När det blir alltfler äldre
människor och alltfler mycket gamla människor
skärps kraven på en stabil finansiering av välfärden
och på en stark solidaritet mellan generationerna. Då
är det gott att veta att vi har ett bättre system för fi-
nansiering av välfärden än vad man har i lågskatte-
länderna. Det som folk där slipper att betala i skatt får
de betala dyrt i sjukvårdskostnader, skolavgifter,
försäkringspremier och annat. Sådana privata system
är ofta kusligt orättvisa, oekonomiska och orationella.
För det femte ska vi göra Sverige till ett före-
gångsland i omställningen till ett miljövänligt och
hållbart samhälle. Därför måste vi fortsätta att gå från
ett avloppssamhälle till ett kretsloppssamhälle. Vi
måste få kampen för en rik natur och en giftfri miljö
att gå hand i hand med kampen för arbete, välfärd och
rättvisa.
För det sjätte ska vi försöka att få en så frisk och
levande demokrati att alla kan känna sig delaktiga. Vi
måste bryta våldet och vanmakten och ge oss på utan-
förskapet och rotlösheten som fick breda ut sig i
skuggan av arbetslösheten och den ekonomiska kri-
sen.
För det sjunde måste vi se att vi är en del av en
enda värld. Solidariteten får inte göra halt vid na-
tionsgränsen. Vi får aldrig stå likgiltiga inför fattig-
dom och förtryck i vår omvärld.
I september kommer Förenta nationerna att ha ett
möte om världens viktigaste framtidsfråga. Det
handlar om barnen och deras utsatta situation. Det är
barnen som drabbas värst av fattigdom och förtryck.
Det är barnen som drabbas värst av krig, sjukdomar
och miljöförstöring.
Sverige hör till de fyra länder som klarar FN:s bi-
ståndsmål. Men vi får inte nöja oss med det, utan vi
måste fortsätta att driva på, inte minst för barnens
skull.
Jag tycker att det är glädjande att det i riksdagen
finns ett brett stöd för ökat svenskt bistånd. Men det
finns ett orosmoln. Om det blir en moderatledd rege-
ring efter nästa val, som Gunnar Hökmark signalera-
de, då kommer det ledande regeringspartiet att vilja
dra ned på biståndet med 5-6 miljarder kronor i för-
hållande till andra partier.
Vi vet i dag inte riktigt hur mycket de andra bor-
gerliga partierna ger efter om det blir en högerrege-
ring. Men liksom under förra borgerliga regeringen
får vi nog räkna med att moderaternas politik kommer
att märkas på de flesta områden.
Jag ska ta några exempel. Moderaterna vill år
2004 skära ned de statliga utgifterna för hälso- och
sjukvård och social omsorg med drygt 5 miljarder
kronor. Man vill skära ned anslaget för ekonomisk
trygghet vid sjukdom med drygt 24 miljarder kronor.
Man vill alltså skära ned med 14 miljarder mer än
något annat borgerligt parti. Man vill skära ned på
kulturanslagen med drygt 1 ½ miljarder. Man vill
skära ned på regionalpolitiken, Agne Hansson, med
över 1 miljard. Man vill sänka nivån på det allmänna
statsbidraget till kommunerna med 14 miljarder.
Till detta kommer att moderaterna vill minska
statens inkomster dramatiskt genom skattesänkningar
som kraftigt ökar klyftorna i det svenska samhället.
Även om de andra borgerliga partierna kan modifiera
moderaternas politik en del är ju erfarenheten att
moderat politik får genomslag i en borgerlig regering
med ökade orättvisor som resultat.
Men det är värre än så. I år driver alla fyra bor-
gerliga partier en hårdhänt högerpolitik på ett av de
allra känsligaste områdena. De vill slå sönder stora
delar av arbetsmarknadspolitiken. På ett sätt är det
Folkpartiet som är värst. Karin Pilsäter tyckte att vi
kunde acceptera Folkpartiets budgetförslag för att det
var så obetydlig skillnad gentemot socialdemokrater-
nas förslag. Men jag upplever att det är ett socialt
mycket bekymmersamt förslag.
Folkpartiet vill lägga ned AMS, och man vill att
arbetsförmedlingarna ska avknoppas. Den arbetslöse
ska få ansöka om en omställningspeng. Sedan får han
bäst han kan få hjälp hos jobbkontor, uthyrningsföre-
tag eller diverse arbetsförmedlare. Detta kommer
obevekligt att drabba långtidsarbetslösa och andra
arbetslösa med särskilda behov. Det slår sönder cent-
rala delar av den svenska arbetsmarknadspolitiken.
Tidigare har alla fyra i sina budgetalternativ använt
arbetsmarknadsanslagen som en nästan outsinlig
kassakista. Ni har finansierat överbud på olika områ-
den och plockat väldiga summor just från arbets-
marknadspengarna. Men nu går ni ett steg längre och
vill genomföra ett systemskifte trots att det går ut
över enskilda personer som redan befinner sig i en
svår situation. Det har gått så långt att enskilda med-
lemmar i Folkpartiet protesterar högljutt. De säger:
Förslaget väcker häpnad och förstämning. Låt oss
tvätta bort stämpeln av tummelplats i opportunismens
gråmulna dunkel.
Även Centerpartiet och Kristdemokraterna försö-
ker i årets budgetförlsag tillgodoräkna sig dramatiska
besparingar på arbetsmarknadsområdet. Dt går tyvärr
ut över enskilda människor som starkt behöver det
stöd som de kan få tack vare att det finns resurser till
arbetsförmedlingarnas förfogande.
Sedan har jag här fått höra att de borgerliga lovar
högre tillväxt. Ja, de har en lång och brokig historia
med braskande löften om högre tillväxt med borgerlig
politik. Men med facit i hand kan vi se att det i stället
blev lägre tillväxt. Under perioden 1976-1982 blev
det i genomsnitt bara 1 % tillväxt. Under perioden
1991-1994 blev det inte någon tillväxt alls.
Nu gör ni ett nytt försök att lyfta er själva i håret.
Men varför skulle vi få högre tillväxt i Sverige om vi
ökar klyftorna, om vi försämrar anställningsskyddet,
om vi slår sönder arbetsmarknadspolitiken? Vår
ekonomi fungerar inte så. Ni talar om högre tillväxt,
men det blir mest såpbubblor.
Sedan har ni också talat här om den svaga kronan.
I och för sig är det lite märkligt att marknadskrafter-
nas främsta anhängare är så bekymrade över hur
marknaden styr valutakurserna. Men det finns inget
som tyder på att en borgerlig politik långsiktigt skulle
ge kraft och styrka åt den svenska kronan.
Under era tre år i regering, 1991-1994, försvaga-
des kronan mot D-marken med 32 %. Sedan social-
demokraterna kom i regeringsställning har kronan
stärkts med drygt 4 % gentemot D-marken.
Från valutaunionens start 1999 fram till i går har
kronan stärkts i förhållande till euron. Då kostade
euron 9:49 kr. I går kostade euron 9:29 kr - jag har
inga siffror för i dag. Kronan har alltså förstärkts i
förhållande till euron.
Sedan tycker jag att det är typiskt att det bästa
borgerliga receptet att stärka kronan är att avskaffa
förmögenhetsskatten och sänka kapitalskatterna. Det
är ett förslag som ständigt återkommer som lösning
på alla möjliga problem. Det är ungefär som doktor
Sloans liniment i vilda västern, som enligt reklamen
hjälpte mot alla krämpor. Men jag tror inte att doktor
Hökmarks liniment är något undermedel för kronan.
Av totalt 15 reservationer finns det bara en enda
som har samlat alla de borgerliga partierna. Det är en
signal om att ni vill bilda en borgerlig fyrpartirege-
ring, men i övrigt är det mesta oklart.
Redan i gårdagens debatt om den kommunala
skrivelsen var det tre talare som krävde besked om
hur Centerpartiet ställer sig till att ändra kompensa-
tionsgraden i det kommunala utjämningssystemet.
Det är märkligt att detta inte gick att reda ut, trots att
flera talare tog upp och ställde frågan.
Agne Hansson säger nu att Centerpartiet är för de
grundläggande principerna i utjämningssystemet.
Men kvar står att Agne Hansson talade för reservation
1, och där framgår det ju att ni har skrivit ihop er med
partier som intensivt har arbetat för en sänkning av
kompensationsgraden. Ni säger att utjämningssys-
temets konstruktion leder till oönskade effekter, bl.a.
till följd av kompensationsgradens nivå. Det kan inte
tolkas på annat sätt än att kompensationsgraden ska
sänkas. Jag ska ordagrant läsa upp vad som står:
"Utjämningssystemets nuvarande tekniska kon-
struktion leder dock till oönskade effekter, exempel-
vis negativa marginaleffekter till följd av de länsvisa
skattesatserna och kompensationsgradens nivå. I ett
reformerat system måste denna s.k. pomperipossaef-
fekt avskaffas - - -."
Min fråga till Agne Hansson är: Är formuleringen
i reservationen ett misstag, en olycklig formulering,
eller är den ett uttryck för en medveten förändring i
Centerpartiets uppfattning om utjämningsgraden?
Till sist med ett stort tack för gott samarbete till
Vänsterpartiet och Miljöpartiet yrkar jag bifall till
finansutskottets förslag.