Partiledardebatt

Fru talman! Ibland är man dåligt upplagd för den

politiska trätan. Livet rymmer ju så mycket mer än

bara politik. Det finns skeden då de icke-materiella

frågorna ockuperar ens sinne och väger tyngre än de

som enkelt kan mätas i kronor och ören. Det kommer

dagar, sannolikt för oss alla förr eller senare, då de

existentiella funderingarna tränger undan det mesta.

Då passar i regel inte de stora orden och åthävorna.

Mina till hög ålder komna föräldrar har det mycket

svårt i dag på grund av sjukdom och svaghet. Just

därför flyger mina tankar ständigt i väg till dem.

Under en partiledardebatt förväntas det från

många håll - också från de egna sympatisörerna - att

de verbala flisorna skall yra, att man skall plocka

publika poäng och helst kunna uttrycka sig så rubrik-

mässigt att man kommer med i TV-nyheterna, i radio

och i tidningar. Inte så sällan är ju den politiska debat-

ten ett forum för effektsökeri.

Fru talman! Om pengarna till kommunikationssek-

torn tar slut eller inte räcker till, då får ingen för sig

att stänga vissa vägar eller trafikplatser. På något sätt

skaffar vi fram pengar och bygger färdigt. Och Den-

nispaketet kan tydligen sysselsätta stockholmare år ut

och år in, tycker jag mig kunna förstå.

Om pengarna till nationalscenerna ebbar ut, då

bommar vi inte igen någon av scenerna. På något sätt

ordnas det fram pengar. Om inte på annat sätt så ge-

nom sponsring. Detta är verksamheter som skall fin-

nas. Och jag är självfallet också av just den åsikten.

Men när det krisar ute i kommuner och landsting,

då upphör på ett märkligt sätt vårt verklighetsansvar.

Då stänger vi vårdavdelningar, då låter vi köerna

växa, då tolererar vi att människor får vänta i ångest

inför operationer, att anhöriga får förtvivla, att perso-

nalbristen blir så förödande att allt färre anställda får

fara som skottspolar mellan sjukrummen.

Herr talman! Jag vill betona att mina båda föräld-

rar tas väl om hand, så jag talar faktiskt inte i egen

sak. Men jag ser ju, jag läser och jag får ständigt

rapporter - rapporter ja, det vore bättre att kalla dem

ångestladdade skrin av ängslan.

Våra riktigt gamla tillhör den generation som ofta

personifierar förnöjsamhet och tålmodighet. Eftersom

de i regel dessutom hamnar i vad jag skulle vilja kalla

den oglamorösa vården hörs de knappast.

Under gångna år har jag skjutsat min far till hund-

ratals sjukbesök på lasarett och sjukhem. Jag minns

ett tillfälle då vi just skulle gå in på en långvårdsav-

delning. Så hette det då. Ibland byter vi namn på

företeelser och tycks tro att det ändrar verkligheten.

Kom ihåg, sade far, att de tysta ligger här inne - de

som saknar talesmän.

Vi försöker på något sätt klara oss från våra dåliga

samveten i dag, för dåliga samveten skall vi ha. Vi

säger att man inte får generalisera. Vi stryker under

ett självklart faktum: att vården inte är dålig överallt.

Det är ungefär som om man inte skulle agera mot krig

för att det existerar fred på de allra flesta håll, eller

som om man inte skulle bry sig om de arbetslösa för

att de flesta trots allt fortfarande har jobb.

Vård- och omsorgssituationen är utmärkt för

många, men i det närmaste katastrofal för andra. Kära

ledamöter här i kammaren, helt oberoende av parti-

tillhörighet - så kan vi inte ha det! Observera att jag

säger "vi".

Jag hoppas att ni läste professor Hugo Lagercrantz

artikel i DN, publicerad den 29 september, där han

skriver att vården är pressad till ett bottenläge och att

han skäms över hur handikappade barn och deras

föräldrar tas om hand.

I sammanhanget kan jag inte låta bli att uttala den

djupaste häpnad över att socialdemokrater, vänster-

partister och miljöpartister kunde klä av Stockholms

landsting 3 000 miljoner. Hur kunde ni?

Vi upprörs självfallet när s.k. affärer avslöjas och

när lurendrejeri och fiffel uppdagas. Men jag frågar

mig om inte det kollektiva trixandet med löften och

dribblandet med folks förväntningar också skulle

behöva ingå i JK:s uppdrag att fundera över nya revi-

sionsmetoder.

Vifta inte bort professor Lagercrantz starka ord i

något landsting! Läs vad ordföranden i kristdemokra-

ternas seniorförbund Jerzy Einhorn skriver i dagens

DN. Gå ut på avdelningar, och ni kommer på många

håll att se hur personalen jagar runt i korridorer utan

någon som helst möjlighet att sitta ned och förklara

eller hjälpa medmänniskor ur deras rädslor eller hinna

mata på ett rimligt sätt.

Följ med hemtjänsten ut här i storstadsregionen

och fundera sedan över hur gamla, sjuka och ensam-

ma har det när hemtjänsten rusar vidare.

Landstingen skall spara. Kommunerna skall spara.

Det kallas rationaliseringar. Jag tror inte alls att jag

för någon lyssnare eller tittare behöver påpeka att

ordet "ratio" betyder förnuft, men låt mig erinra om

det. Det som nu sker ute i landsting och kommuner

kan inte få kallas rationalisering. Det har inte med

förnuft och klokskap att göra. Det skall kallas för vad

det är: uppenbara försämringar.

Vi har allihop under senare tid uttalat oss om be-

hovet om moral och etik. Dessa ord eller uttryck som

så länge för många kändes främmande i den politiska

debatten har verkligheten mer och mer tvingat oss att

fundera över, som väl är. Låt oss inte underskatta alla

dessa s.k. affärers inverkan på demokrati och an-

svarstagande. Men moral och etik handlar inte enbart

och kanske inte ens i första hand om svindlerier i

Motala eller Gävle eller någon annanstans. Moral och

etik handlar i första hand inte om sedelbuntar och

kontokort. Moral och etik handlar om människovär-

det, och därmed i synnerhet om hur vi behandlar och

tar hand om våra barn och våra gamla.

Jag påstår att vi i dag genom att syssla med något

som vi kallar rationaliseringar - ibland t.o.m. moder-

niseringar - men som i själva verket är förskräckande

försämringar kränker människovärdet och sviker den

moral och etik som tillhör vår tradition.

Vi vet - vi behöver inte låtsas leva i okunnighet -

att gapet mellan resurstilldelning och behov blir allt

större inom vården. Vi begriper att detta går ut över

medmänniskor och deras självklara rätt till värdighet.

Så här kan vi inte ha det.

Välfärden är säkrad, sade statsministern i sin re-

geringsförklaring. Hur kan landets politiskt ytterst

ansvarige fälla ett så absolut påstående? Som om

budgetsaldot allena skulle vara ett bevis på landets

välfärd! Som om siffertabeller från Finansdeparte-

mentet klargör hur det står till på geriatriska avdel-

ningar och redovisar hur ensamheten kryper utmed

väggarna dag ut och natt in i många äldres lägenheter!

Jag känner mycket väl till kritiken som riktas mot

oss kristdemokrater för att vi under fyrpartiregeringen

tvingades acceptera att mellan 3 och 4 miljarder drogs

in från kommunerna. Det skrevs hundratals - ja, san-

nolikt tusentals - insändare och elaka pamfletter mot

oss för det, men alla dessa ekon till skribenter måtte

väl ändå nu ha insett att man bör illskrika i dag om

man kritiserade högljutt den gången, när mellan 3 och

4 miljarder drogs in. Utöver de 3-4 miljarder som

fyrpartiregeringen tog av kommunerna har ju nuva-

rande regering dragit in bortemot 20 miljarder, trots

att det under valrörelsen lät som om man skulle lämna

tillbaka de 3-4 och sedan inte plocka kommunerna på

en enda krona.

Herr talman! Varifrån skall vi få resurser så att

mor Hulda slipper ligga ensam och rädd? Varifrån

skall vi få pengar, så att inte cancerpatienten behöver

stå längre i operationskön med sin ångest? Varifrån

skall vi ta pengar så att personalen får någon enda

minut över för att hålla patienten i handen och samtala

om känslor och rädslor?

Hur skall vi bete oss för att återupprätta och mani-

festera medmänsklighet och värdighet? Vi kan ju

omöjligt kalla oss kulturnation om vi inte gör det.

Vi kristdemokrater ivrade under valrörelsen 1991

för att löntagarfondspengar skulle användas till att

säkra värdig vård. Men med 7,1 %, som vi fick i det

valet, når man svårligen ända fram. Vi gjorde inte det.

Herr talman! I kristdemokraternas budgetmotion

avsätts större resurser till vård och omsorg. Det är

naturligtvis inte alls särskilt tilltalande att bl.a. plädera

för en momshöjning, vilket vi gör, eller att föreslå

ytterligare en karensdag, vilket vi gör. Men vi gör det

just av den anledningen att vi inte kan uthärda att

vården försämras. Vi kan inte acceptera att våra äldre

skall fösas åt sidan, att de ekonomiskt sämst ställda

pensionärerna skall hamna i strykklass, att mediciner

skall bli för dyra och läkarbesök upplevas som omöj-

liga.

De ca 6,5 miljarder som kristdemokraternas bud-

getförslag ger i ökade resurser till kommuner och

landsting räcker till ungefär 40 000 heltidstjänster

inom vård och omsorg. Med regeringens politik

kommer 30 000 anställda att avskedas under de när-

maste åren. Så här kan vi inte ha det.

Det finns inte mycket som är så svårt, det vet jag,

som att förklara för rikets medborgare att det fordras

majoritet här i riksdagen för att ett partis förslag skall

kunna förverkligas. Det enda vi som kristdemokrater

kan lova är att göra allt vad som står i vår makt utifrån

det röstetal vi har och med den opinionsbildande

förmåga vi har för att se till så att vården och omsor-

gen får större resurser och så att också gamla och

sjuka får uppleva rättmätig värdighet när s.k. bespa-

ringar eller nedskärningar sker.

Det är alldeles självklart att folk i allmänhet tyck-

er, och jag vill gärna ha sagt att jag är av samma åsikt,

att det måste vara något fel när människor - och det

gäller ju i synnerhet kvinnlig arbetskraft - inom den

offentliga sektorn avskedas från arbetsuppgifter som

är nödvändiga för medmänniskors värdighet, för att i

stället gå sysslolösa och uppbära arbetslöshetsersätt-

ning.

Välfärden är säkrad. Den ekonomiska styrkan är

återvunnen, säger statsministern när Kungen och

Drottningen är på plats och stora delar av svenska

folket är uppmärksamt. Han säger det med myndighet

när parlamentet öppnas till fanfarer och nationalsång.

Och så vet vi allihop att hundratusentals människor är

utanför ordinarie arbetsmarknad, att vårdsituationen

är katastrofal för många, att skolsituationen har för-

sämrats på åtskilliga håll, att pensionärer fruktar för

morgondagen. Ibland verkar det som om politiker tror

att staten och kommunerna har helt olika medborgare.

Vi fick överta en ekonomi i obalans, säger Göran

Persson ofta och vill göra gällande att det nu råder

balans.

När fyrpartiregeringen minskade utgifter, då hette

det åtstramningar som ledde till depression och ned-

rustning, ibland hette det t.o.m. slakt av välfärden.

När socialdemokraterna skär ned kallas det sund

finanspolitik och att skapa balans.

Herr talman! I detta balansens och välfärdens

samhälle anser sig tydligen inte kommuner att ha råd

att ge de utslagna vård och rehabilitering längre. Hell-

re får medmänniskor trampa ned sig i förnedring och

armod än att kommuner skall nyttiggöra sig de vård-

platser och den hjälp som finns - ett sällsamt kontra-

produktivt ekonomiskt tänkande. Framför allt är det

ett beteende som går i stick i stäv med allt vad tal om

välfärd heter.

Har vi politiker, och jag säger återigen vi, i denna

kammare glömt Socialstyrelsens siffror om att

150 000-200 000 barn växer upp i alkoholistmiljöer?

Herr talman! I detta balansens och välfärdens

samhälle, som statsministern uttrycker det, försämrar

regering och centerparti på ett rent häpnadsväckande

sätt för jordens allra fattigaste. För de medmänniskor,

de individer och familjer som terroriseras av svält och

törst och som saknar allt, absolut allt, försämrar soci-

aldemokrater och centerpartister på ett rent ofattbart

sätt.

En gång i världen ordades det om internationaler

över alla gränser, om att människor skulle förena sig

över nationsgränser. I dag firar vår självupptagenhet

ideliga triumfer.

Jodå, jag hörde också hur Arne Thorén, när han

blev trängd av en journalist pläderade för en bi-

ståndsnivå på 0,2 %. Jag skall självfallet inte argu-

mentera mot Arne Thorén här i kammaren. Men låt

mig få understryka, för jag vet att det behövs och

regeringens budget visar entydigt att det är nödvän-

digt, att Sverige och Europa går ingen trygg framtid

till mötes, om i-länder isolerar sig från u-länder, om vi

tror att framtida välfärd och säkerhet kan byggas

bakom nationsgränser och separeras från omvärlden.

Herr talman! Vi kommer att debattera EMU under

kommande månader, och låt oss göra det. Vi kristde-

mokrater anser inte att Sverige kan rösta för medlem-

skap nu. Jag är rädd för att det europeiska huset

stänger sina fönsterluckor så att de blir alldeles för

täta. Tränger vi undan den s.k. nord-syd-dialogen från

dagordningen, då har vi i första hand svikit solidari-

tetstanken och i andra hand visat att vi dåligt förstått

förutsättningarna för en tryggad morgondag.

Välfärden är inte säkrad, statsministern, förrän vi

har tvingat tillbaka arbetslösheten. Den ekonomiska

styrkan är inte återvunnen förrän människor i vårt eget

land och i omvärlden känner trygghet inför morgon-

dagen.

(Applåder)