Fru talman! Sverige behöver mer av samverkan
och samarbete för att politiken skall bli långsiktigt
hållbar. Åratal av förstelnad blockpolitik har skadat
svensk ekonomi och svenskt samhällsliv. Ytterkant-
spolitik kan aldrig leda Sverige in i framtiden, vare
sig den formuleras till höger eller till vänster. Prat
hjälper inte heller. Det krävs handling.
Det är därför en styrka för landet att det finns en
stabil politisk majoritet i riksdagen för den ekonomis-
ka politiken, nu i budgetpropositionen för 1997. Sam-
arbetet mellan Centerpartiet och regeringen fullföljs.
Osäkerhet kan undvikas, och som vi har hört i replik-
skiftena här finns inte något sammanhållet politiskt
alternativ.
Den offentliga ekonomins sanering kan säkerstäl-
las till nytta för företag och företagande och till gagn
för hushållen. I båda fallen handlar det om sänkta
kapitalkostnader genom sänkta räntor för investering-
ar i produktionen och i boendet.
Företag med lån vet vad det handlar om. Boende
med rörlig ränta eller omsatta lån vet vad det ger.
Tillsammans ger det miljarder och åter miljarder i
sänkta kostnader för företagen och hushållen. Genom
dessa sänkta kostnader stimuleras hela samhällseko-
nomin. För statens ekonomi handlar det om minskat
lånebehov. Det behovet blir allt mindre; också i morse
krympte det.
Resultatet av samarbetet kring saneringen av
statsfinanserna står i bjärt kontrast till den pessimism
och svartmålning som präglade inläggen från repres-
tentanter för andra partier våren 1995. Förlåt mig om
jag vill se tillbaka på något av det som sades då.
I riksdagsdebatten den 25 april 1995 hävdade
Moderaternas representant att åtgärderna i sanerings-
programmet endast skulle ge marginella effekter.
Folkpartiets representant hävdade att politiken som
Centerpartiet och regeringen presenterade inte ändra-
de bilden av ett misslyckande. Kalkylen över
statsskuldsutvecklingen och nedbringandet av budge-
tunderskottet ansågs vara glädjekalkyler. Kristdemo-
kraternas talesman ansåg att kalkylerna var för opti-
mistiska och byggde på tro och hopp. Politiken vägde
för lätt, enligt Kristdemokraterna.
Nu har vi facit efter 18 månader.
4,5 procentenheter lägre ränta. 20 procentenheter
stärkt kronkurs. Ca 115 miljarder kronor i minskat
upplåningsbehov för staten mellan 1995 och 1996.
Budgetbalans är möjlig att uppnå 1998 och stabilise-
rad statsskuld redan i år, långt tidigare än vad t.ex.
Carl Bildt krävde att partierna skulle ställa upp på i
valrörelsen 1994.
Allt detta är i Moderaternas ögon marginellt. En-
ligt Folkpartiet är det glädjekalkyler, trots att det
redan har inträffat. Sänkt ränta, budgetbalans och
rekordlåg inflation väger för lätt i Kristdemokraternas
ögon.
Nu glömmer och gömmer man sina egna, felaktiga
pessimistprofetior och konstruerar nya. Nu formuleras
myten att Centerpartiet och regeringen inget gör för
att bekämpa arbetslösheten. Pessimismen blir inte
trovärdigare för att den anbringas på ett nytt område i
politiken.
Fru talman! Fyrklöverregeringen lyckades hejda
den värsta ekonomiska nedgången, hösten -92 även
tillsammans med Socialdemokraterna. Sverige be-
fanns sig i en djup kris. Vi stod på avgrunden till att
inte kunna bestämma någonting själva över huvud
taget i fortsättningen.
Den ekonomiska politik som fyrklöverregeringen
förde syftade till att öka tillväxten i ekonomin, hejda
den kraftiga ökningen av arbetslösheten och att forma
hållbara trygghetssystem. Problemens omfattning och
djup gjorde att det arbetet inte kunde slutföras under
en mandatperiod.
Arbetslösheten var fortsatt hög. Det behövdes en
politisk majoritet och en politik förankrad över den
traditionella blockgränsen. I det läget valde Center-
partiet att ta ansvar och samverka.
Alf Svensson brukar fråga mig och jag minns allt
ont som Socialdemokraterna sade om fyrklöverrege-
ringen. Visst minns jag: broar, koldioxidskatter, vård-
nadsbidrag, arbetsrätt, ja t.om. Ny demokrati. Men
Centerpartiet har valt att inte göra saken sämre genom
att lägga dessa minnen som hinder för en politik som
Sverige behöver.
Vi har ett större ansvar än att enbart ägna oss åt att
gräla på varandra. Om ingen över huvud taget orkar
samarbeta får vi en situation av osäkerhet, instabilitet,
svag ekonomisk utveckling och fortsatt hög arbetslös-
het. Och det var ju det vi skulle undvika.
Fru talman! Sommarens jobbpaket innehåller ra-
der av åtgärder som träder i kraft steg för steg inom
den närmaste tiden. Samarbetet mellan Centerpartiet
och regeringen har inneburit möjlighet att genomföra
många åtgärder som är positiva för företagandet och
för möjligheter till nya jobb.
Men det är en självklarhet att allting inte händer
omedelbart. Varför skulle i så fall andra länder ha
ungefär samma arbetslöshetsnivåer som vi, när de väl
har hamnat där?
Jag skall ta några exempel.
1 miljard kronor vardera till småföretagsutveck-
lingsprogram, till kretsloppsutveckling och till samar-
betet i Östersjöområdet. Återinförd kvittningsrätt för
inkomst av tjänst vid nystart av företag, riskkapitalav-
drag, sänkta arbetsgivaravgifter, avgiftssänkningar för
egenföretagare. Dubbelbeskattningen lindras i onote-
rade bolag, och mer är på väg. Enkelbeskattning för
ekonomiska föreningar, förnyad avdragsrätt för repa-
rationer, ombyggnad och tillbyggnad, s.k. ROT-
avdrag, ökade länsanslag för regionalpolitiken, ökat
stöd för kvinnligt företagande, stopp för förmögen-
hetsskatt på OTC-listade aktier, investeringsstöd till
jordbruket, slopad bilaccis.
Allt sker utan att vi lånar mer, och det är helt av-
görande. Om man lånar mer och mer tappar man på
andra sidan, dvs. det blir högre räntor som fördyrar
investeringarna och skapar sämre konkurrenskraft.
Det går inte att med politiska beslut kommendera
bort arbetslösheten. Då vore det gjort. Men det går att
förbättra förutsättningarna för nya jobb, och det arbe-
tet pågår. Det behövs, och det kommer mera.
Kvinnors arbetsmarknad måste stärkas. Det är
ingen tvekan om att kvinnorna drabbas hårdast i en
situation då vi tvingas strama åt i den offentliga verk-
samheten, på grund av den skevhet vi har haft i sys-
selsättningen på den marknaden.
Skatteväxlingen måste drivas vidare med sänkt
skatt på jobben och höjd skatt på miljöstörande verk-
samhet. Det ökar frihetsgraden att kunna satsa på att
göra arbetskraften som produktionsfaktor billigare i
förhållande till annat. Förenklingar behövs för företa-
gandet utöver den moderniserade och mer företagsan-
passade arbetsrätten. Ett skattekonto införs.
Arbetsförmedlingsnämnderna måste få makt och
medel att agera kraftfullt lokalt. Därmed skapas bättre
samordningseffekter av de åtgärder som samhället
vidtar. Ett lärlingssystem bör införas. Reglerna för
fåmansbolag skall ses över. Innovatörer och uppfinna-
re måste få bättre villkor. 15 000 studentlägenheter
byggs eller ställs i ordning.
Energiomställning måste fullfölja skiftet från det
ohållbara till det hållbara kretsloppssamhället. Miljö-
tekniken skall lyftas fram. T.o.m. kulturpolitiken kan
vara en motor för välbefinnande och jobb och för att
balansera den ibland ganska ensidiga materialismen.
Fru talman! Poängen i samhällsarbetet är inte det
politiska spelet. Poängen är substansen, sakpolitiken.
På samma sätt som vi klargör vad vi i Centern kan
samarbeta kring finns det naturligtvis gränser för
samarbetet och samhällsansvaret. Det finns projekt
som vi som parti är motståndare till.
Centerpartiet kan aldrig acceptera en politik som
innebär att Sverige skall ansluta sig till NATO, att
kärnkraften skall vara kvar, att den decentraliserade
högskolesatsningen som vi har fått till stånd stoppas,
att matkostnaden för en tvåbarnsfamilj höjs med 600
kr per månad - vilket tycks vara populärt under den
här motionsperioden - att staten centralstyr utbild-
ningen, att mångfalden i medierna hotas eller att Sve-
rige blir medlem i den ekonomiska och monetära
unionen, EMU. De som vill att vi skall stödja en så-
dan politik känner inte Centerrörelsen. Det är bortkas-
tad tid att försöka övertyga oss.
EMU är värt ett särskilt kapitel. Ett av de mer
märkliga för att inte säga korkade påståendena i de-
batten om EMU är att vi inte kan bestämma själva om
vi vill bli medlemmar eller ej. Någon skulle alltså
kunna tvinga oss, eller ännu mer absurt, förmå oss att
uppfylla de s.k. konvergenskriterierna, om vi inte
själva gör det.
Det finns enligt Centerpartiets uppfattning många
starka skäl att inte bli medlem. EMU skapar ytterliga-
re spänningar i östutvidgningen inom EU och riskerar
därmed EU som fredsprojekt. Miljöförstöring och
jobb har lämnats åt sidan, och decentralisering ha
blivit centralisering.
EMU, som det är tänkt, förutsätter samordnad fi-
nans- och penningpolitik, och då berörs självklart
skattesystemet. Beroende av denna politik är också
arbetsmarknads- och socialpolitik. EMU gör EU till
en politisk och federalistisk union. Enskilda staters
handlingsfrihet minskas radikalt. Sverige tvingas ge
upp betydande delar av självbestämmandet. Att säga
någonting annat är verklighetsflykt.
En valutaunion som EMU förutsätter maximal
rörlighet på arbetsmarknaden. Annars kommer inte
vinsterna. Europa har inte råd med att östutvidgningen
och ett utvecklat mellanstatligt samarbete, bl.a. för
miljön, riskeras att offras på EMU:s altare. Det är
förståeligt att EMU saknar folklig förankring. Men
hur kan politiska partier i Sverige förorda EMU-
medlemskap och strunta i det svenska folket? Det är
frågan. Varför inte lyssna på folket?
Däremot behöver Sverige politiskt ledarskap som
tar itu med fallskärmsmentalitet och fiffel. Personer
utan samvete och med girigheten som ledstjärna
måste bekämpas med lagen och med offentlighetens
ljus som blåslampa. Förtroende för politiken och för
politiker måste upprättas. Alla har här ett ansvar, och
det är verkligen vårt ansvar. Fallskärmsinkomster
skall beskattas hårdare. Ingen har hittills kunnat över-
bevisa mig om att inte det skulle vara möjligt.
I 80-talets kasinoekonomi planerades ett par gi-
gantiska betongprojekt i Sverige. Öresundsbron var
ett, Dennispaketet med motorvägsringen runt Stock-
holm var ett annat. För Öresundsbron gällde: Först ett
ordentligt bindande avtal med Danmark. Sedan en
miljöprövning som inte fick rubba projektet, med en
beslutsprocess av salamimodell, en skiva i taget.
I måndags var det dags för ett par skivor till - en-
ligt Georg Anderssons strategi, livligt applåderad, kan
jag tänka mig, av betongens brödraskap. Omvägen
över Danmark skall cementeras under Pildammspar-
ken, över sundet, via ytterligare broar, och ner till
kontinenten och de trafikinfarkter som redan finns
där. Ingen kan påstå att vägen är rak, och Fehmarn-
förbindelsen försvinner i dimman.
Utöver de ekonomiska riskerna har vi stora miljö-
risker för Östersjön. Även om vi inte kan övertyga
varandra i den här frågan borde vi kunna vara överens
om att Öresundsbron inte är ett hållbart miljöprojekt.
Nåväl, Göran Perssons regering har ärvt eländet från
tidigare regeringar. Vi som är motståndare till bron
får konstatera att dumheter begås även i demokratins
namn.
Till sist dock en fråga till Göran Persson om nästa
betongprojekt, Dennispaketet i Stockholmsregionen:
Är det nödvändigt att dubblera den här sortens pro-
jekt? Är det inte dags att ompröva Dennispaketet med
dess motorvägar och biltullar? Att rädda Riddarhol-
men och undvika skövling av färdig stadsbygd och
orörda grönområden måste vara värt ett pris, liksom
bättre kollektivtrafik. Varför inte visa hur ett hållbart
trafiksystem kan se ut just i vår vackra huvudstad?
Centerpartiet ger inte upp hoppet. Vi medverkar gärna
till en konstruktiv omprövning.
(Applåder)