Fru talman! Alla ni som lyssnar! Den här debatten
pågår i tre timmar och trettio minuter. Det är väldigt
mycket som händer utanför detta hus på den tiden.
Närmare 20 människor mår så illa att de försöker
ta sitt eget liv.
Ett hundratal människor kommer att för första
gången besöka en socialbyrå.
Tusentals människor funderar just nu över hur de
skall få det att gå ihop. De lever redan i en hård eko-
nomisk och social stress.
Många äldre beslutar just nu om de har råd att gå
till apoteket och hämta ut den medicin som de är
förskrivna.
Och just nu förbereds avverkning av ur- och na-
turskog, med arter som är utrotningshotade.
Det sker just nu, när vi står här och pratar i tre
timmar och trettio minuter.
Så ser det ut i dag. Klyftorna ökar. Naturvärden
skövlas. Det sker steg för steg. Alltfler känner sig
utanför i samhället. Det sker just när denna partile-
dardebatt pågår.
Ofta när jag lyssnar på den politiska debatten blir
jag förundrad över vad den handlar om. Den handlar
väldigt mycket om ekonomiska teorier och väldigt
litet om praktisk erfarenhet och det praktiska livet.
Jag tror att vi även i den ekonomiska politiken,
och inte bara i de stora visionerna, måste utgå mer
från mänskliga värden och människors behov av
sammanhang, frihet, kärlek, tid och trygghet när vi
pratar ekonomi. Samhället är ändå till för människor
av kött och blod, inte för pengar.
Marknaden fungerar bättre om den lilla människan
inte tar för stor plats. Så verkar det vara.
Budskapet från ledande politiker i Sverige och
andra länder är:
skär ned i sjukvården,
skär ned i äldrevården,
skär ned i skolan,
skär ned i barnomsorgen,
dyrare läkarbesök,
dyrare mediciner.
Det drabbar ju ingen rik - därmed är marknaden
nöjd och glad.
Samtidigt vill regeringen här i Sverige när man
drar ned på alla dessa områden ha godkännande på att
inhandla militär utrustning, vapensystem, ubåtar och
robotar för 66 miljarder kronor, som denna riksdag
skall fatta beslut om. Det är 66 000 miljoner kronor
som skall tas från den offentliga sektorn för att köpa
militär materiel. Det finns pengar i samhället. Det
finns uppenbarligen väldigt mycket pengar t.o.m. i
den gemensamma sektorn, men de finns på helt fel
händer och på fel ställen. Vi behöver inte fler ubåtar,
utan vi behöver en ansvarsfull socialpolitik.
Under de tre timmar och trettio minuter som den-
na debatt pågår tickar medlemsavgiften till EU med
2,5 miljoner kronor per timme. När vi pratar här är
medlemsavgiften nästan 10 miljoner kronor. Vad får
vi för pengarna? Jo, vi får en EU-byråkrati, en sanslös
byråkrati, en hutlös jordbrukspolitik och minskade
möjligheter att driva en egen miljöpolitik.
För att få ihop dessa pengar till militära investe-
ringar och till EU-medlemsavgiften, som ökar från år
till år, och för att spara i budgeten visar regeringens
egna beräkningar att man tar mest från dem som har
minst och tar minst från oss som har mycket.
Miljöpartiet accepterar inte denna fördelningsmo-
dell. Vi accepterar inte att de som redan lever i eko-
nomisk och social stress skall få det sämre, så att de
tvingas ut i förnedringens utkanter. Ett samhälle med
ökade klyftor, ökade konflikter, ökat våld och ökad
rasism är följden av den ekonomiska politik som drivs
fram av arbetarrörelsens flaggskepp i Sverige, nämli-
gen socialdemokratin.
Vi kan spara på ett rättvist sätt, som inte drabbar
dem som har det sämst. När det t.ex. gäller barnbidra-
gen, skulle vi ha sparat lika mycket pengar till staten
om vi hade höjt barnbidraget till 1 000 kr och sedan
beskattat det. Då hade de som ingenting har fått litet
mer, medan vi med höga inkomster hade fått betydligt
mindre. Det hade ökat jämlikheten och rättvisan i
samhället och dessutom också verkat för att inte fler
människor hade blivit rädda.
Det är just det samhället vi är på väg att få: ett
samhälle med rädda människor. Det finns rädda
människor i de fattiga förorterna, rädda människor i
de rika förorterna. Ett samhälle med rädda människor
är ett dåligt samhälle.
Man kan spara på ett solidariskt riktigt sätt. Vi
lägger ytterligare en gång ett förslag till årets riksdag
om att förändra socialförsäkringssystemen, a-kassan,
föräldraförsäkringen och sjukskrivningspengarna,
genom att införa ett brutet tak, så att låginkomsttagare
får behålla en större andel när de är sjuka och när de
är arbetslösa, medan höginkomsttagare får behålla en
litet mindre andel. Staten kan spara lika mycket peng-
ar, men man ökar solidariteten i samhället och ökar
inte klyftorna. Man kan spara på ett solidariskt riktigt
sätt, Göran Persson, om man nu tycker att det är värt
att spara pengar för att skicka till EU-byråkratin och
för att köpa ubåtar.
Om jag vore statsminister skulle jag anta Miljö-
partiets utmaning om att bygga ett rättvisare Sverige.
Om jag vore statsminister skulle jag också säga så här
när det gäller miljöpolitiken:
Vi skall göra Sverige till ett mönsterland för en
ekologiskt hållbar utveckling. Vi skall bygga om
landet steg för steg. Att bygga ett hållbart Sverige
handlar i hög grad om våra värderingar, vad vi tycker
är viktigt i livet. Visionen om ett hållbart Sverige kan
förena det bästa i svensk tradition med de nya utma-
ningarna som vi står inför: helhetssynen, rättvisan och
internationalismen, jobben och kampen för livsmiljön
på planeten Jorden.
Ett hållbart Sverige är vårt mål. Att formulera en
politik som samlar denna ökade medvetenhet om
framtidens viktigaste fråga är ett mål. Att formulera
en sådan politik kommer att beröra människor och
sätta deras känslor i rörelse. Då kan Sverige bli det
land som kännetecknas som ett ekologiskt hållbart
samhälle. Det är vår uppgift. Vi skall bli det första
land i världen som har ett energisystem som svarar
mot 2000-talets krav.
Så skulle jag säga om jag var statsminister. Det
märkliga är att en statsminister redan har sagt det,
nämligen Göran Persson.
För drygt 200 dagar sedan sade Göran Persson
just detta. Men sedan har ingenting hänt. Jo, en del
har hänt. I årets budget skär regeringen ned totalt
25 % för Naturvårdsverket. De sista urskogarna av-
verkas, trots att 80 av landets skogsforskare säger att
detta är orimligt. Man skär ned på anslagen, pengarna
räcker inte. T.o.m. pengarna till kalkning skär man
ned. Är det så man bygger det ekologiskt hållbara
samhället, Göran Persson?
I själva verket visar det sig, trots de vackra ord
som Göran Persson och hans talskrivare har formule-
rat, att det de närmaste tre åren blir konkreta ned-
skärningar i miljöbudgeten för första gången i svensk
historia. Skall man bygga det ekologiskt hållbara
samhälle som Miljöpartiet vill handlar det om sats-
ningar i stället, inte om nedskärningar.
Regeringen lanserar en vacker miljöpoesi. Men
orden döljer ett svindlande svek. Socialdemokraterna
har skickliga talskrivare. Miljöpartiet har skickliga
miljöekonomer. Låt oss byta, Göran Persson, så kan-
ske det skulle hända någonting även på regeringssi-
dan.
Risken är att Göran Persson är på väg att bli den
statsminister som ser till att de sista natur- och ursko-
garna försvinner, som ser till att t.o.m. kommunernas
vilja att satsa på allergisanering av skolor och dagis
går i stöpet. Han blir den förste statsministern i svensk
historia som skär ned så våldsamt i miljöbudgeten.
Samtidigt säger Göran Persson: Vi skall bygga det
hållbara samhället. Men först skall vi tydligen rasera
det som redan finns.
Jag har två konkreta frågor som jag hemskt gärna
skulle vilja ha svar på: Hur har Göran Persson mage
att prata om att steg för steg bygga det hållbara sam-
hället när han i praktisk handling gör precis tvärtom?
Varför stoppar Göran Persson allergisaneringspeng-
arna, när kommuner äntligen har fått chansen att al-
lergisanera skolor och dagis? Det är en av de största
planerade miljösatsningarna i svensk historia. Den
satsar inte Göran Persson på, han plockar bort pengar
som vi tidigare var överens om, trots att denna sane-
ring ger bättre hälsa, bättre miljö och många fler jobb.
Jag vore tacksam att få ett svar, och inte bara jag.
Jag tror att väldigt många miljöengagerade människor
i Sverige skulle vara tacksamma att få ett svar. Jag
tror att väldigt många som är miljöengagerade i Sve-
rige känner så här när det gäller miljön: Aldrig har så
många haft så få i en regering att tacka för så litet.
Arbetslösheten är ett stort problem i Sverige. Jag
har förstått att finansminister Erik Åsbrink inte tror på
och inte tycker att sänkt arbetstid är en rimlig modell
för att komma till rätta med arbetslösheten. Jag skulle
vilja ställa samma frågor till Göran Persson som jag
ställde till Eva Eriksson: Ger verkligen inte sänkt
arbetstid fler människor möjlighet att komma i arbe-
te? Skall Sverige vara det enda land i Europa som
håller kvar 40-timmarsveckan? Är det inte så t.o.m. i
regeringskansliet, att om man hade haft 8-timmarsdag
- jag förmodar att man jobbar ganska mycket mer,
men en hel del har trots allt 40-timmarsvecka, det har
vi kollat - och man skulle sänka arbetstiden, skulle
det behöva anställas fler människor? Så är det inom
företag efter företag. Jag har själv erfarenhet från
familjens företag och vet att det faktiskt är så.
Vi måste dela på jobben, sänka arbetstiden, anpas-
sa normalarbetstiden till verkligheten och inte leva
kvar i någon flummig bild av en framtid som skulle
innebära att det kan bli mer lönearbete på 2000-talet
än det var 1990. Det finns ingenting som tyder på det
i någon utredning någonstans i världen. Därför måste
vi dela på jobben och sänka arbetstiden.
(Applåder)