Partiledardebatt

Herr talman! Vi har nu en debatt som skall spegla

det alternativ som ställs mot regeringens förslag - ett

regeringsförslag som i huvudsak stöds av Centerpar-

tiet.

Jag måste säga att när man lyssnar på debatten är

det inte en samlad bild man får, utan här ifrån talarsto-

len pläderar numera varje parti för sina egna hjärte-

frågor, obekymrade om hur de skall betalas och till-

sammans med vem de skall genomföras.

Jag misstänker att vi inte på mången god dag i

Sveriges riksdag har haft en mer splittrad opposition

än vad vi har i dag - kraftlös och utan linje. Om man

skulle genomföra de förslag som nu förs fram, skulle

det återigen föra tillbaka Sverige till ett läge där kaos

och kris skulle råda i de gemensamma kassorna.

Jag undrar om inte Alf Svensson trots allt slår re-

kordet i förmåga att förtränga vad han själv har med-

verkat till. De stora besparingar som Alf Svensson

och Jerzy Einhorn var de som först röstade igenom i

den tidigare riksdagens första beslutsomgång 1991

riktades ju mot vården och kommunerna. Det är helt

förträngt i dag.

Den Nathalieplan som Anne Wibble signerade ha-

de ju som huvudsaklig beståndsdel en jättelik bespa-

ring på kommuner och landsting med upp till 35 mil-

jarder kronor. Denna lyckades vi förhindra genom ett

majoritetsskifte. Det är förträngt i dag.

Alf Svensson vill bilda regering ihop med Mode-

raterna. Det är väl så man fortfarande skall tolka det.

Alf Svensson talar här ifrån talarstolen för mer resur-

ser till kommuner och landsting. Moderaterna vill

minska dem.

Jag skall inte på något sätt höja konfliktnivån, men

jag tycker att Alf Svensson bär falskt vittnesbörd från

talarstolen. Det är, Alf Svensson, en situation i kom-

muner och landsting i dag som är bekymmersam, ja,

och den känner vi alla. Men vi vet också att vi nu har

lagt en ekonomisk grund för att successivt börja på att

vända detta rätt. Förstör nu inte det här genom att

återigen släppa loss en lättsinnig överbudspolitik,

oavsett om den framförs med all bas och allt magstöd

i världen! Detta är den reaktion man kan ge med an-

ledning av det senast hållna anförandet.

Nu ligger framför oss tre uppgifter. Finanserna är

under kontroll. Vi har klarat någonting som många

sade var omöjligt att klara av. Vi har fått räntor som

faller. Vi har fått inkomster och utgifter att gå ihop.

Vi har fått vårt byte med omvärlden att visa överskott.

Vi har fått ned inflationen. Allt är i den meningen på

plats. Det har gått snabbare och bättre än vi trodde.

Därmed har vi skaffat oss utrymme och politisk frihet

att angripa de stora framtidsfrågor som avgör om vi

långsikt kan säga att Sverige är ett bra land att leva i

eller inte.

Den första och viktigaste av de tre frågorna är

naturligtvis arbetslöshetsbekämpningen. Det finns all

anledning att vara otålig, och det finns all anledning

att anstränga sig till det yttersta. Utvecklingen är inte

av ett sådant slag att regeringen på något sätt kan slå

sig till ro, tvärtom.

Ovanpå de bekymmer som vi ärvde har vi fått en

internationell konjunkturnedgång som har drabbat

Sverige ganska hårt under det senaste året. Nu tycks

det som om vi är på väg upp ur den.

Vi har målsättningen att halvera den öppna arbets-

lösheten till år 2000. Jag tror att det går att klara.

Vi har sagt att vi nu skall genomföra en lång rad

åtgärder som ligger som riksdagsbeslut sedan i som-

ras. Där finns satsningen på utbildningen - den största

som har gjorts i modern tid. Den gäller vuxenutbild-

ning för korttidsutbildade, högskoleutbildning framför

allt för ungdomar men också för vuxna. Där finns

satsningen på småföretagen - på skattesidan, på nä-

ringspolitiken och på ytterligare insatser för att stimu-

lera deras exportförmåga. Där finns satsningar på

miljöpolitiken. Där finns satsningarna på att få Öster-

sjöregionen att växa snabbare. Och där finns en ny

arbetsmarknadspolitik med allt vad en sådan innehål-

ler av mer av lokal bestämmanderätt, lokalt inflytande

och nya otraditionella lösningar där man bättre an-

vänder de resurser som vi i dag lägger ut för den

hemska arbetslösheten.

Allt detta har riksdagen fattat beslut om med bred

majoritet. Nu skall dessa åtgärder få verka. Nu skall

de komma på plats och ge resultat. Mycket talar för

att vi därutöver behöver addera mer för att nå vårt

mål. Och det kommer vi att göra. Men först skall

beslutade åtgärder sättas i sjön och tas hem. Vi skall

inte hamna i det läget att vi inte skapar den säkerhet

och trygghet som representeras av att beslut följs

snabbt av verkställighet.

Den andra viktiga uppgiften för oss handlar, trots

alla ironiska slängar från Miljöpartiet, om att skapa ett

ekologiskt uthålligt samhälle. Det känns, herr talman,

ibland som om Miljöpartiet känner en konkurrens och

en viss dysterhet över det faktum att det inte är Miljö-

partiet ensamt som talar om dessa frågor. Detta är den

stora framtidsfrågan och den avgörande frågan för

nästa generation. Den måste också skötas på ett så-

dant sätt att den inte bygger på några fromma för-

hoppningar eller på lösan sand. Den måste byggas på

fast grund. Det måste vara realism och realitet i beslu-

ten. Det första verkligt stora projektet som här ligger

framför oss är naturligtvis omställningen av vår ener-

gipolitik. Att få verka i ett land som kommer att byg-

ga ett nytt energisystem ger oss ju en möjlighet att

därmed lägga en första grundsten för ett ekologiskt

uthålligt samhälle. Det ligger framför oss under det

närmaste halvåret och året.

Den tredje uppgiften för oss handlar om Sveriges

röst i världen, att Sverige engagerar sig och ger ut-

tryck för en uppfattning, inte minst i de viktiga frå-

gorna om nord och syd på jordklotet, fördelningen av

detta livets goda. Vi vill ha en plats i FN:s säkerhets-

råd. Vi tycker att Sverige genom åren har varit en

konstruktiv medlem av FN. Vi har stött organisatio-

nen med ordentliga bidrag. Vi har 70 000 svenskar

ute i fredsbevarande insatser. Vi har en idé om hur FN

skulle kunna göras effektivare. Vi anstränger oss just

nu extra för att få en plats i säkerhetsrådet.

Sveriges roll i Europa är att i regeringskonferen-

sen med kraft driva de frågor som vi inser att vi inte

kan lösa här hemma i vårt eget land. Arbetslöshetsfrå-

gan går över nationsgränserna. Miljöfrågan är av

sådant slag att ett ensamt land inte klarar av att lösa

de problem som den innehåller. Sådant som rör

rasism och främlingsfientlighet är också sådant som

berör våra nordiska och våra europeiska grannar.

Därför skall vi skapa en gemensam syn som bättre

underbygger solidaritet och generositet.

EU-arbetet är på väg in i en avgörande fas. De

förslag som vi har lagt fram i den pågående rege-

ringskonferensen ser ut att tas väl emot. Socialdemo-

kratin lanserade idén om en sysselsättningsunion. Vi

blev i Sverige näst intill hånade för detta. Det var inte

många som från början ställde upp bakom en sådan.

Nu ser det ut som om den konferens som vi skall ha i

Dublin i slutet av året kommer att sluta upp kring

detta förslag, dvs. att Europas stater förenar sig om att

i det fördrag som reglerar EU:s arbete skall höga

ambitioner skrivas in på arbetslöshetsbekämpningens

område och praktiska åtgärder för att driva politik i

den riktningen. Det är en framgång för ett svenskt

internationellt arbete.

Vårt forum och vår plats är i Östersjöregionen -

att få verka politiskt i en tid då fönstret har öppnats

för våra grannar på andra sidan Östersjön. Då kom-

munismen har drivits tillbaka, då kommunismen har

havererat, då kommunismen totalt har försvunnit från

vår region då öppnar sig en möjlighet för de baltiska

staterna, för Ryssland och för Polen att gå mot demo-

krati, marknadsekonomi och välfärdslösningar. I den

processen har Sverige allt att vinna. Då är det också

viktigt att vi har en fast säkerhetspolitisk linje. Vi kan

diskutera väldigt mycket om vår ekonomi och om vår

välfärdspolitik, men om vi inte har en hållning i rela-

tionen till omvärlden som skapar förtroende för Sve-

rige, förtroende för vår förmåga att försvara oss i

händelse av krig och ofred men också en långsiktig

hållning i förhållande till allianser av olika slag då är

det ofärd i sikte. Därför är det så viktigt att kristall-

klart ständigt uttrycka sig på samma sätt om vår sä-

kerhetspolitiska linje. Sverige är och förblir allians-

fritt. Partier som börjar slarva med dessa formulering-

ar bidrar inte till att göra Sverige starkare.

Det är också viktigt att vi i vårt internationella ar-

bete deltar i ett utbyte med andra länder. Jag kommer

senare i höst att resa till Kina för att som en av de

sista regeringscheferna i Europa tala med ledarskapet

i denna jättelika makt. Jag skall tala med dem om

mänskliga rättigheter och demokrati men också lyssna

på dem om deras planer för utveckling, deras eko-

nomiska tillväxt och deras försök att bygga en drägli-

gare tillvaro för sina invånare. I sällskap kommer jag

att ha en mycket stor svensk industridelegation, där vi

vet att inte minst den utveckling som kommer att

representeras av förbättrade telekommunikationer -

Sverige är ju en så oerhört framgångsrik nation på

detta område - är den typ av investeringar och före-

tagsetableringar som mer än något annat av historiska

erfarenheter lärt oss att detta i det långa loppet under-

bygger en demokratisk utveckling och en öppen dia-

log och diskussion.

Jag har beskyllts för att genom den resan legitime-

ra massakern på Himmelska fridens torg. Någon par-

tipolitiker i hög ställning i Moderata samlingspartiet

har valt att beskriva det på detta sätt. Jag vill ställa en

fråga till Lars Tobisson. Helmut Kohl, en icke obe-

kant tysk förbundskansler, har två gånger efter hän-

delserna på Himmelska fridens torg gästat Kina med

jättelika industridelegationer. Är det enligt Modera-

ternas uppfattning ett sätt att från hans sida därmed

legitimera dessa massakrer? Vilken uppfattning har

Moderaterna om Helmut Kohls resor till Kina?

Sveriges plats i världen är att vi skall vara fri-

språkiga och stolta över det som vi representerar och

står för. Politiken har så här långt fungerat gott därför

att vi har klarat den första och avgörande arbetsupp-

giften, nämligen att sanera de offentliga finanserna.

Nu angrips det arbetet från alla håll. Ingen säger att

det var onödigt och fel att göra det, men vi skulle ha

gjort på ett annat sätt. Det är så att säga innebörden i

kritiken från höger till vänster. Man kan ta lätt på en

sådan kritik, eftersom man vet att det inte går att ge-

nomföra det som vi har gjort utan att man drabbas av

kritiska angrepp.

Men jag undrar, värderade ledamöter av denna

kammare, vilken diskussion man i dag skulle ha haft

vid de svenska köksborden om vi hade misslyckats

med den ekonomiska politiken. Då hade vi haft

mångdubbelt större krav på ingrepp i samtliga trygg-

hetssystem. Framför allt skulle vi ha haft en situation

där det inte hade varit denna riksdag som hade beslu-

tat om de sakerna, utan marknadens aktörer i New

York, Frankfurt, Paris och London hade ställt krav på

den svenska staten; detta för att över huvud taget få

fortsätta att låna pengar.

Vilken stämning det skulle ha skapat i vårt land

kan man bara spekulera omkring. En sak är säker: Jag

är på intet sätt generad eller missnöjd med den arbets-

insats som vi har gjort jämfört med hur alternativet

skulle ha kunnat te sig. Vi har gjort saneringen av

statsfinanserna för att långsiktigt klara välfärden och

för att långsiktigt klara en beslutanderätt i Sveriges

demokratiska församlingar. Ytterst var demokratin

utmanad. Det var det som det handlade om.

Jag måste därför säga att jag blir litet dyster när

jag möter denna kaskad av kritik mot den statsfinan-

siella saneringen. Låt vara att ett och annat inte blev

rätt. Det erkänner jag gärna, och det skall vi rätta till.

Det finns grupper som har kommit onödigt hårt i

kläm. Det skall vi rätta till - med svenska egna peng-

ar, inte med pengar lånade utomlands. Vi skall rätta

till det med riktiga kronor, inte med inflationskronor.

Vi är nu i det läget att vi kan ge de beskeden.

När jag jämför med alternativet, som detta ser ut,

och lyssnar på den fantastiska politik som skulle kun-

na konstrueras bara man förskjuter några miljarder hit

och dit i relation till regeringen, blir jag faktiskt litet

nedstämd.

Folkpartiet, som mer än något annat parti är för-

knippat med det statsfinansiella kaoset, lanserar vid

denna motionstid en idé om sänkta skatter på i stor-

leksordningen 30 miljarder kronor. Det skall resultera

i nästan 500 000 nya jobb någon gång vid sekelskif-

tet. Ovanpå det lyckas Folkpartiet med bedriften att

lansera några sociala reformer och dessutom att få det

hela att sluta på en starkare budget än regeringen. Den

får man till genom att man har 4 % tillväxt i sina

kalkyler - samma grepp som användes 1994 i den s.k.

Nathalieplanen.

Jämfört med Folkpartiet framstår Moderaterna

som fumlare i den ekonomiska politiken. Moderaterna

klipper till med dubbelt så stor skattesänkning som

Folkpartiet, alltså med 60 miljarder kronor. Modera-

terna får av det bara ut hälften så många jobb som

Folkpartiet får ut på halva den skattesänkningen, dvs.

250 000 nya jobb.

I ett nötskal är väl detta en beskrivning av den typ

av övning som ett oppositionsparti kan ägna sig åt när

ett budgetalternativ skall presenteras. Och inte blir det

bättre av att Gudrun Schyman sedan på sin kant drar i

väg med en beskrivning av vad Vänsterpartiets politik

skulle resultera i, bara den fick genomföras. Just de

12 sista miljarderna i en utgiftsbudget på närmare

800-900 miljarder kronor kommer att vara den stora

skillnaden mellan det som kan kallas för reaktionär

sossepolitik och det som kan kallas för en mycket

attraktiv vänsterpolitik.

Jag tror inte att någon tror det, Gudrun Schyman. I

stället tror jag att det faktiskt är de 800 första miljar-

derna som är avgörande. Klarar man inte att ta ansvar

för dem, varför skall man då bråka om de 12 sista

miljarderna? Det var de 800 första miljarderna som

Vänsterpartiet inte orkade ta ansvar för. Nu glider ni

undan och säger att ett slags ökad inflation skall vara

lösningen på den ekonomiska kris som vi nu befinner

oss i.

Berätta, Gudrun Schyman, varför högre prissteg-

ringar och högre hyror skall vara något som ger en

bättre ekonomisk utveckling för pensionärer och

löntagare med knappa marginaler! Det är ju innebör-

den av er kritik mot de s.k. konvergenskriterierna.

Det är väl inte så att det är en högre upplåning ni

skall ha? Det är väl inte så att det är en högre

statsskuld ni skall ha? Det är väl inte så att det är en

högre ränta Vänsterpartiet vill ha?

Det är väl så att Gudrun Schyman håller fast vid

sin tanke, lanserad i tidigare debatter här i kammaren,

att det är litet högre inflation som Vänsterpartiet vill

ha. Därmed löser man problemen för vanligt folk. När

Gudrun Schyman i sin replik lägger ut texten omkring

detta och om hur högre prisstegringar och högre hy-

resstegringar gynnar vanligt folk, passa då på att svara

på frågan: Kommer Vänsterpartiet nu att rösta för att

matmomsen höjs? Det var ju gåsleversocialism i Gud-

run Schymans skepnad i våras. Gåsleversocialism i

april månad är väl rimligen gåsleversocialism också i

oktober månad, Gudrun Schyman? Eller har det under

sommaren hänt något vad gäller gåsleversocialismen

som ger er anledning att byta uppfattning? Kommer

Vänsterpartiet att följa moderater, kristdemokrater

och folkpartister när de vill höja matmomsen?

Det är några frågor som inställer sig efter den

ganska våldsamma attack som har riktats mot rege-

ringen efter det saneringsarbete som vi har tvingats

genomföra.

När jag sade att vi kunde anse att välfärden var

säkrad var meningen att vi nu gör oss oberoende av

utländska långivare.

När jag sade att välfärden var säkrad menade jag

att det inte går att bygga pensionssystem, skola, vård

och omsorg på lånade pengar.

När jag talar om frihet vet jag att det handlar om

väldigt många vanliga människor i vårt land som för

sin frihets skull är beroende av att vården fungerar, att

hemtjänsten kommer på besök, att skolan ger grabben

och flickan en bra utbildning och att barnomsorgen

ger en god fostran i det tidiga skedet av livet. Allt det

där är för de allra flesta svenskar en frihet. Den ge-

mensamma sektorn har gjort att vi kunnat bygga ut

den friheten. Men den i sin tur är beroende av att vi

inte missköter de kassor varur vi måste hämta våra

pengar.

Den som är satt i skuld är icke fri är en evig san-

ning. För mig är frihetsrevolutionen i Sverige, Lars

Tobisson, att se till att samhällsbygget, som de allra

flesta i den här kammaren står bakom, får fortsätta att

utformas från utgångspunkten att vissa saker löser vi

gemensamt: vård, omsorg och utbildning. Plånboken

skall inte vara styrande, utan för detta tar vi ut en

gemensam skatt - en skatt som gärna får vara hög

bara det fördelas rättvist och frihet ges åt alla männi-

skor i vårt land, inte bara åt dem som av egen kraft

har råd att efterfråga. Det är vad resultatet av den

moderata politiken blir.

De skattesänkningar som ni har föreslagit och de

nedskärningar som ni nu lanserar är en politik som,

såvitt jag förstår, har stöd som regeringsalternativ

bl.a. hos Kristdemokraterna, som här i talarstolen tar

sig friheten att vara främsta företrädare för en vård

som faktiskt skulle tillföras mer resurser. Man sitter

på två stolar samtidigt.

Frihet är för många vanliga människor att ha ett

jobb och att inte behöva vara orolig för arbetslöshet

och sjukdom. Frihet är att ungarna får en bra utbild-

ning. Frihet är att dagis fungerar. Frihet är att mor och

far får en bra omvårdnad på ålderns höst. Det är fri-

het! För att allt detta skall fungera krävs det att vi har

skött de gemensamma ekonomierna på ett sådant sätt

att vi inte gör oss beroende av utländska långivare.

Det är frihet!

Herr talman! För mig känns det ganska lätt att föra

den här debatten. Jag märker ju att alternativet saknas.

Men för att stämpla in frågorna igen säger jag följan-

de.

Gudrun Schyman: Redogör för inflationens väl-

signelsebringande kraft i ekonomin och utveckla

synen på gåsleversocialismen en gång till!

Lars Tobisson: Hur var det med Helmut Kohl?

Legitimerade han massakrerna på Himmelska fridens

torg?

Folkpartiet: Ytterligare klarhet om säkerhetspoli-

tiken skulle inte skada.

Kristdemokraterna: Hur kan man tala om mer re-

surser till vården och samtidigt vilja stödja ett poli-

tiskt alternativ som skall ta ytterligare 8 miljarder

kronor från landsting och kommuner?

Detta var några öppna frågor som rimligen skall

ha ett svar i en partiledardebatt som faktiskt handlar

lika mycket om oppositionens, visserligen splittrade,

alternativ som om regeringens förslag.

Tack så mycket!

(Applåder)