Partiledardebatt

Fru talman! Vad? Hur? När? Det är frågor som

inställer sig när man läser årets finansplan. Redan på

första sidan medger regeringen att det kommer att

krävas strukturella förändringar för att förbättra eko-

nomins sätt att fungera. Den nämner områden som

lönebildningen, arbetsmarknaden, energipolitiken,

pensionssystemet och den offentliga sektorn.

Men regeringen gör inget. Mönstret känns igen.

Likt en följetong i det offentliga trycket går denna

regerings oförmåga att lägga fram förslag som tar itu

med de grundläggande problem som utmärker det

svenska samhället. Från tillväxtpropositionen över

Perssonplan och vårproposition till sysselsättnings-

propositionen har socialdemokraterna skyfflat denna

heta potatis framför sig.

I den sysselsättningsproposition som den borgerli-

ga oppositionen pressade fram i somras erkände re-

geringen att där föreslagna åtgärder inte skulle räcka.

Det stämmer. Tillväxten är fortsatt svag och arbets-

lösheten rekordstor. Fler är nu öppet arbetslösa än vid

den socialdemokratiska regeringens tillträde för två år

sedan. Ändå händer inget. Den strukturella ansatsen i

budgetpropositionen inskränker sig till att tjänste-

männen på Finansdepartementet pumpat datorerna

fulla med verklighetsfrämmande data för att uppnå

halverad öppen arbetslöshet till sekelskiftet. Men

regeringen skjuter åter på framtiden vad som borde ha

gjorts för länge sedan. Nu sägs något komma i vår -

tidigast.

Regeringen inser inte att den svenska ekonomin

behöver fungera annorlunda. Den inser att något bor-

de göras. Men inget görs. Jag har upprepade gånger

frågat statsministern: Varför? Vad hindrar regeringen

från att lägga fram förslag till strukturella reformer

som får den svenska ekonomin att fungera bättre,

förslag som kan ge hopp till alla dem som med dagens

politik inte kan vänta sig annat än att förbli arbetslö-

sa? Vill statsministern denna gång svara? Vet rege-

ringen inte vad den skall göra? Vill den inte göra det?

Eller får den inte göra det?

Själv tror jag att det rätta svaret är en kombination

av alla tre förklaringarna. Med sin förankring i socia-

lismen är regeringen blind för företagandets villkor.

Den som har den ideologiska utgångspunkten att

företagare är kapitalister som skall bekämpas vet inte

vad som behöver göras.

I den mån regeringen ändå förstår det, vill den in-

te. Det går på tvärs mot program och vallöften. Tal

om återställare och om en radikalt annan politik tände

hoppet hos alla dem som bussades hit till Stockholm

för att skrika ut sin avsky mot sänkningen av arbets-

löshetsersättningen hösten 1993, hos dem som trodde

att med socialdemokraterna vid makten skulle det inte

bli fler uppsägningar i den offentliga sektorn och hos

alla dem som tog partiledningen på allvar när den

lovade att höja skatterna med blott 3,7 miljarder.

I dag är ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkring-

en 75 %. Kommunförbundet räknar med att ytterliga-

re 30 000 offentligt anställda kommer att förlora job-

ben fram till sekelskiftet, och skatterna har höjts med

ca 90 miljarder. Och den arbetslöshet som skulle bli

mindre än 5 % är alltså i dag större än när regeringen

trädde till. I opposition och regeringsställning har

socialdemokraterna sått ett missnöje, som i dag bl.a.

yttrar sig i ett tvåsiffrigt vänsterparti. Och eftersom

stor politisk prestige har satsats på att varje liberali-

sering är socialt orättfärdig, är det inte konstigt att

regeringen inte vill genomföra strukturella reformer.

Göran Persson vill inte göra ens det han vet måste

göras.

Under våren och sommaren upplevde vi en farsar-

tad hantering av arbetsrätten. Med vad som måste

framstå som ett nationellt rekord i korporativistiskt

nyspråk stod statsministern i juni i denna kammare

och anklagade oss moderater för att vilja "förstatliga

arbetsrätten". För att dölja den egna oförmågan att

hantera facket förföll han till att attackera oppositio-

nen för att vi ansåg att en lagstiftningsfråga skulle

avgöras av den lagstiftande församlingen och inte på

LO-kongressen eller via förhandlingar mellan berörda

parter. När regeringen till slut levererade ett förslag

blev det sedan bara en lätt skrapning på ytan.

I högstämda ordalag varnade Göran Persson i den

förra partiledardebatten oss moderater för att "tafsa på

arbetsrätten". Jag beklagar att regeringen just bara

tafsar litet lätt på regelverket och inte tar de tag som

behövs för att jobben skall bli fler.

Men medicinen bedöms ändå som så besk att det

behövs en tillsats av sockervatten till LO. När facket

började hota att dra in bidragen till partiet såg sig

regeringen föranledd att föreslå ett ökat statligt stöd

på sisådär 30 miljoner. Notan för socialdemokraternas

försoningskalas skickades i vanlig ordning till skatte-

betalarna.

Hur är det, Göran Persson? Vet regeringen inte

vad den skall göra? Vill ni inte göra det? Eller får ni

inte för facket? Varför genomför ni inte de strukturel-

la reformer ni själva säger är nödvändiga? Varför,

Göran Persson?

Fru talman! Det verkar nu som om Sverige skall

närma sig det nya seklet som ett land i kris i en värld

av möjligheter. Vi masar oss fram i krypfilen och ser

andra susa förbi, medan landets regering funderar på

vem som skall betala nostalgitrippen tillbaka till 50-

och 60-talen.

Sveriges problem är såväl akuta som långsiktiga.

De är akuta, eftersom det blir alltmer tydligt att vi

håller på att få en strukturell massarbetslöshet. Hund-

ratusentals människor förvägras möjlighet att ge pro-

duktivt uttryck för sin vilja till arbete. De är akuta

även för de hundratusentals människor som lever i

ständig oro för att något skall inträffa som gör att de

inte får vardagsekonomin att gå ihop. Och de är lång-

siktiga, därför att de kan lösas endast om det svenska

samhället reformeras i grunden.

Vi moderater har under de senaste veckorna pre-

senterat en politik för en genomgripande förnyelse av

Sverige. I övertygelsen om att landets problem har sin

rot i en felaktig socialistisk politik vill vi inleda ett

reformarbete som tar till vara den enskildes vilja till

arbete, företagande och förkovran. Det är ett arbete

som vi varken kan eller vill göra ensamma utan där

alla som ser en förnyelse av Sverige som nödvändig

är välkomna att delta. Vårt erbjudande är en öppen

inbjudan till en allians för förnyelse av Sverige.

I detta arbete blir det nödvändigt att lyfta blicken.

Vi måste diskutera vilken roll vi politiker skall ha i ett

modernt samhälle. Vi måste förutsättningslöst studera

erfarenheter från andra länder. Vi kan inte självbelåtet

vifta bort alla de framsteg som gjorts på andra håll.

Hur kommer det sig att man i USA lyckats få fram

miljontals nya, riktiga och välbetalda jobb, samtidigt

som vi diskuterar nya former för betald ledighet i

Sverige? Vad har man gjort på Nya Zeeland för att

lyfta landet från katastrof till en av världens friaste

och snabbast växande ekonomier? Vad säger oss

utvecklingen i östblocket - vad skiljer de länder som

lyckats från dem som misslyckats i övergången från

kommandoekonomi till marknadshushållning? Vad

kan vi lära från vår egen historia? Hur kunde vår

ekonomi vara en av de snabbast växande i världen

under hundra år fram till 1970 för att sedan tappa

farten?

Ett svenskt förnyelsearbete skall ta sin utgångs-

punkt i dagens förutsättningar och ske på svenska

villkor. Sverige är Sverige, och vi moderater kommer

alltid att kämpa för att det så skall förbli. Men det

finns så många tydliga bevis för hur ekonomisk frihet,

låg skatt, avreglerade marknader och öppenhet mot

omvärlden haft en avgörande betydelse för gamla

industriländers förmåga att vidareutveckla ett högt

välstånd och för u-länder att lyfta sig ur fattigdomen

att vi bara inte kan skjuta dem ifrån oss.

Det man uppnått i andra länder, det kan vi också

göra här i Sverige. Här finns kunskaper, initiativkraft

och arbetsvilja. Vi är förskonade från svåra inre kon-

flikter, vi lever i en fredlig del av världen och vi har

tillgång till världens största gemensamma marknad.

Möjligheterna finns där. Men då krävs det en svensk

frihetsrevolution, som genomsyrar samhällslivets alla

områden. Det krävs att varje beslut i denna kammare

syftar till att utvidga friheten för dem som lever i vårt

land.

Vi måste ge individer och familjer större frihet.

Inte för att det kommer att leda till att alla människors

problem då alltid kan lösas, utan för att ett samhälle

som fråntar sina medborgare rätten att själva forma

sina liv blir ett fattigt samhälle - kallt och otryggt.

Vi måste ge företagsamheten större frihet. Det

handlar inte om att göra företagare till hjältar eller till

en snygg dekoration i kongresstal utan om att en fri

ekonomi är grunden för allt välstånd. Det är bara nya

och växande företag som kan ge fler riktiga jobb.

Och vi måste ge människor större frihet på ar-

betsmarknaden. Enskilda individer skall ges rätt att

själva sluta avtal. Kollektivavtalet och det regelverk

som i dag kringgärdar den svenska arbetsmarknaden

är från en annan tid med andra förutsättningar. Det är

ett svårforcerat hinder för företagsamheten men fram-

för allt för de hundratusentals människor som stängs

ute från arbetsmarknaden.

Fru talman! Det finns en risk att Sverige rämnar

som nation under en regering som inte vet vad den

skall göra, som inte vågar göra det som måste göras

och som inte får göra det som LO inte gillar.

Vi moderater erbjuder ett alternativ till den hand-

lingsförlamning och det tillbakablickande som känne-

tecknar socialdemokraterna. Det alternativet finns i de

parti- och kommittémotioner som väckts till årets

riksmöte, och det finns i det programarbete som nu

pågår inom partiet. Ekonomiskt innebär det lägre

offentliga utgifter, sänkta skatter och avregleringar.

Men framför allt innebär det att vi ger Sveriges med-

borgare större valfrihet och större möjligheter att

själva forma sin tillvaro.

Sverige behöver en regering som vet hur förnyel-

sen skall ske, och som vill och får genomföra den.

Sverige behöver en borgerlig regering!

(Applåder)