Fru talman! Jag skall i det här anförandet koncent-
rera mig på tre saker, och jag riktar mig i första hand
till statsministern, nämligen arbetslösheten, kvinnors
situation och den alltmer sviktande välfärden och
otryggheten. Jag vill ställa frågor om hur detta är
kopplat till den EMU-process som pågår.
Situationen ser i dag helt annorlunda ut i verklig-
heten för många än i de beskrivningar som vi ofta får
från riksdagens talarstol, t.ex. från statsministern i
regeringsdeklarationen. Jag tänker t.ex. på allt vackert
tal om att välfärden är tryggad, osv. Vi får utfästelser
om att det skall komma bättre tider - kurvorna pekar
åt rätt håll, budgetunderskottet går ned, räntan går
ned, byteshandeln är bra, hurra, hurra. Men verklighe-
ten ser annorlunda ut för väldigt många människor
runt om i Sverige. Diskussionen vid köksbordet är en
annan.
Hur ser det ut i skolan? Vid föräldramöten disku-
terar man att det finns för få lärare och att det saknas
material. Sjukvården fungerar inte. Hur ser det ut för
våra gamla? Min mamma, som är över 80 år, har
exempelvis svårt att få den hjälp som hon behöver nu
när hon tillfälligtvis är sjuk, och det finns ju de som är
sjukare än hon.
Den här otryggheten och otryggheten när det gäl-
ler vad som i framtiden kommer att hända med för-
säkringssystemen skapar en situation där människor
far illa, och de som har pengar håller i sina pengar -
det privata sparandet ökar. Ojämlikheten breder ut
sig. Det här vet Göran Persson och regeringen. Ni gör
ju beräkningar som visar er att arbetslösheten inte går
ned, att inkomstskillnaderna blir större, att köerna på
socialbyråerna ökar och att kostnaderna stiger. Kom-
munerna måste skära ned i sina verksamheter för att
kunna betala ut bidrag. Då avskedas fler, och många
är kvinnor. Klasserna blir större, lärarna färre, social-
byråernas köer växer. Det här är en cirkelgång. Det är
flera före mig som har frågat: Varför skall detta pågå?
Varför gör man ingenting åt det?
Jerzy Einhorn, som jag respekterar mycket, har
skrivit en klok artikel på DN Debatt i dag där han tar
upp just det här. Han frågar sig också varför. Han har
ju god insikt i hur det ser ut inom t.ex. sjukvården.
Han ställer den mycket kloka frågan: När vi nu har en
teknisk utveckling som gör att vi behöver mindre
arbetskraft för att producera saker - nyttigheter men
också en hel del onyttigheter - varför skall vi inte
använda den arbetskraften inom de områden där den
behövs, t.ex. inom vården, inom utbildningen, inom
den sociala verksamheten, inom kulturen? Det är väl
inget dåligt i det? Vi måste ju bryta oss loss från den
här postindustriella föreställningen att allt mänskligt
arbete är tärande och att all materiell produktion är
närande. Men att den låsningen finns kvar förstår man
när man ser hur regeringen och många ekonomer
diskuterar.
Det finns också mycket tydliga exempel på att
kvinnors hälsa har blivit sämre, att just de sociala
nedskärningarna och försämringarna av stödsystemen
drabbar kvinnor hårdare och bidrar till att de mår
sämre. Det säger Ingvar Krakau, chefsöverläkare och
universitetslektor vid allmänmedicinska enheten vid
Karolinska. Det är inte något påhitt; det är inte något
som jag står här och diktar upp, utan detta är en verk-
lighet.
Den här analysen av hur regeringens ekonomiska
politik och regeringens andra förslag om nedskär-
ningar och försämringar slår, olika mellan män och
kvinnor, saknas genomgående i regeringens förslag,
och förslag till åtgärder mot det saknas helt. Rege-
ringen har flera gånger sagt att den skall ta de här
stegen - analysera ur ett könsperspektiv, konstatera
hur olikheterna ser ut och föreslå åtgärder för att göra
någonting åt dem. Man har sagt: Vi är värdens mest
jämställda regering - vi skall naturligtvis se till att
jämlikheten går som en röd tråd genom alla våra för-
slag. Men det saknas; det lyser med sin frånvaro.
Detta är inte bara att beklaga - det är häpnads-
väckande att just världens mest jämställda regering
skall vara sämst på att föra ut en jämställd politik och
så konsekvent negligera det som ni har sagt skall vara
en av era viktigaste frågor. Vi har därför i vår alterna-
tiva budget krävt att regeringen skall göra någonting
åt det här, och vi föregår själva med gott exempel
genom att ha med den här typen av analyser av kon-
sekvenserna av våra egna förslag. Vi vill alltså med
det goda exemplets makt ge inspiration till den rege-
ring som tydligen har glömt bort vad man en gång
lovade.
Det finns en hel del saker att göra, Göran Persson
- om man vill. Vänsterpartiet har lagt fram förslag om
ett paket som omfattar 20 miljarder kronor. Målet
med det är naturligtvis att vi skall fortsätta budgetsa-
neringen. Enligt våra räkenskaper kommer vi också
att få balans vid samma tidpunkt som regeringen.
Men vi skall göra någonting åt den siffra som inte
går åt rätt håll, Göran Persson, och det är arbetslös-
hetssiffran. Vi skall göra någonting åt den, inte genom
att strama till, inte genom att försämra tryggheten för
dem som har arbete, inte genom att försämra arbets-
rätten. Vi skall göra någonting åt det, inte genom att
sänka nivåerna för dem som har a-kassa eller som är
sjuka, så att de inte har råd att handla det som de
behöver för livets nödtorft. Vi skall stimulera både
framväxten av nya jobb och den inhemska efterfrågan,
som i dag inte finns.
Men då måste vi också satsa och våga, och det gör
vi i vårt paket.
Vi ger 5 miljarder kronor till kommuner och
landsting, så att de slipper avskeda fler kvinnor, så att
de kan behålla sina verksamheter och satsa på kvalitet
utan att för den skull behöva kalla in arbetslösa kvin-
nor som har fyllt 55 år. Vi måste kunna ha en kvalitet,
med en personal som har anständig lön. Jag tycker
nämligen att man skall ha det, och där är jag ju över-
ens med Lars Tobisson.
Vi satsar 5 miljarder kronor på stimulansåtgärder
också till den privata sektorn i form av arbetsgivar-
avgiftssänkning eller någonting annat som vi kan
komma överens med regeringen om. Vi vill sänka
egenavgifterna för små företag, som ju behöver ha
stimulans i Sverige. Vi tycker att den som arbetar och
får en inkomst på upp till 40 000 kr om året skall vara
befriad från egenavgifter, för att inte genast bli av
med det som man har tjänat in. Vi har skattesänkning-
ar för små företag. Vi tycker att små företag som inte
har mer än fyra anställda skall vara befriade från
arbetsgivarinträde till sjukförsäkringen, som är en
tung kostnad. Vi vill stimulera verksamhet på det
sättet.
Vi vill också ge stöd till försöksverksamhet med
arbetstidsförkortning. Denna fråga har debatterats och
debatterats och debatterats, och av någon outgrundlig
anledning kan man alltid hitta argument mot den. När
jag började i riksdagen 1988 sade man att det inte
gick därför att vi inte hade arbetskraft så att det räck-
te. Så fördes debatten då. I dag säger man att det inte
går därför att vi har så många arbetslösa som då skulle
få jobb och det skulle bli någon form av delad arbets-
löshet. Det enkla faktum är att det är bättre att fler
jobbar åtta timmar än att få jobbar åtta timmar plus
övertid och blir sjuka och resten är arbetslösa och blir
sjuka av det. Det är bättre om vi delar på bördorna.
Det är solidaritet, Göran Persson.
Vi vill ha ett grönt investeringsprogram. Vi vill ha
allergisanering. Vi vill ha näringspolitiska satsningar.
Vi vill ha aktiv arbetsmarknadspolitik.
Vi avsätter 1 miljard särskilt till kvinnor som be-
höver utbildning och kompetenshöjning. Vi måste se
till att de kvinnor som har haft kontorsarbeten som
har rationaliserats bort kan fortsätta i sina yrken. Det
kan de göra om de får utbildning.
Detta är offensiva satsningar, Göran Persson. Jag
är nästan säker på att jag nu får höra: Men ni har ett
budgetsaldo som är 12 miljarder mindre. Ja, det har
vi. Vi tar också in 3 miljarder mer netto på skatter än
regeringen gör.
Vi fördelar om. Vi tycker att människor med höga
inkomster kan betala mer än människor med låga
inkomster. Vi tycker att företag med goda vinster kan
betala mer än små företag med små vinster. Vi om-
fördelar rättvist. Det är en röd skatteväxling. Det
innebär framåtsyftande planering. Det innebär offen-
siva åtgärder. Det innebär solidaritet.
Vi har, precis som stora delar av fackföreningsrö-
relsen, Göran Persson, inte minst LO, den synen att vi
skall ha full sysselsättning i det här landet. Men det
skall vara bra sysselsättning. Det skall inte vara sko-
putsarjobb, Lars Tobisson, med en lön som man inte
kan försörja sig på. Det skall vara trygghet i jobbet.
Vi vet att människor som är trygga, som har en eko-
nomisk trygghet, också vågar och är beredda att ge sig
in i de nysatsningar som krävs i den nya tid som vi går
in i. Det skulle vi gärna vilja se till att realisera, inte
bara i ord utan också i handling. Jag bjuder in Göran
Persson.
(Applåder)