Fru talman! Det är naturligtvis så att det är om-
sorgen om alla människors lika möjligheter som dri-
ver oss alla i denna kammare - tron på att människor
ska ges möjligheter att välja och kunna ta ansvar för
sina val och för sina livsprojekt. Detta med lika möj-
ligheter låter enkelt, men det förutsätter en väldig
massa saker. Det förutsätter först och främst frihet att
välja, att det finns alternativ, att det finns en funge-
rande marknad, mångfald och rätt att utforma alter-
nativ. Men lika möjligheter förutsätter också att man
kan välja, alltså att man har verktygen för att kunna
göra medvetna val och för att kunna känna tryggheten
att kasta sig ut i någonting som kan likna det okända.
Och detta förutsätter ju kunskap, social trygghet och
omtanke.
Frihet och trygghet är grunden just för lika möj-
ligheter för alla människor. Och om man sätter upp
det på detta sätt med frihet och trygghet så blir det
ganska uppenbart varför den politiska vänstern och,
kan man säga, den politiska högern ganska lätt förir-
rar sig i diskussionen. Den ena offrar ju friheten för
tryggheten, medan den andra ställer tryggheten åt
sidan för att maximera friheten.
Detta har vi redan sett lite av i debatten i dag. Vi
kan se en regering som understödd av Vänstern och
Miljöpartiet försöker återställa, skapa större offentliga
åtaganden, statliga regleringar, kontroll över lands-
ting och kommuner. Allt detta görs i likhetens tecken.
Så finns det andra som, liksom jag, är ivriga att ifrå-
gasätta detta och att öka friheten. Men några glömmer
ganska lätt att det finns en bred uppslutning kring den
svenska välfärden, att tryggheten är nödvändig för att
man ska kunna vara fri. Det finns de som rent av vill
sänka skatterna så mycket för alla i denna kammare
t.ex. att det kan komma att skapa en otrygghet i sam-
hället.
Det som också är avgörande för att människor ska
ha lika möjligheter är att de har en bra grund att stå
på, att de inser att skolan är avgörande. Om elever
tillåts gå ut skolan utan tillräckliga kunskaper är det
något av ett livslångt handikapp. Det skapar orättvisa
möjligheter till jobb och vidare studier. De förnekas i
så fall de rättmätiga möjligheterna att själva ta ansvar
att växa som människor. När var tionde elev förnekas
dessa möjligheter, då borde skolan stå högst på dag-
ordningen i den politiska debatten och återfinnas i
varje anförande. Nu är det inte på det sättet. Det lovas
ju förstås pengar från regeringen i form av ökade
anslag. Men de förslag från regeringen som ska ge
förutsättningarna för elever, lärare och föräldrar att
skapa en skola där alla kan bli godkända uteblir. De
förslag som flyttar makten över resurserna till skolor-
na och som ger frihet men som också ställer krav och
som ger varje individuell elev en individuell studie-
plan uteblir i dag från regeringen.
Fru talman! Sedan finns det ytterligare ett pro-
blem när vi talar om lika möjligheter, nämligen att det
över hela den politiska skalan i dag tycks vara som
om man förenas i en ovilja att se den orättvisa som
drabbar mängder av människor som råkar bo utanför
de stora städerna, människor som fötts till en plats på
jorden och som politikerna har glömt bort. Och det är
många människor, människor som upplever att de
inte alls har lika möjligheter, valfrihet eller välfärds-
ökning. Det sägs ju att Sverige växer så att det kna-
kar. Men det är ju faktiskt så att det på många ställen
inte växer alls utan bara knakar.
Det är naturligtvis viktigt att man hanterar den här
frågan och faktiskt ger människor möjlighet att bo
och arbeta varhelst de själva vill. Det är i själva ver-
ket en djupt liggande värdering att alla människor i
hela landet ska ha lika möjligheter och samma förut-
sättningar att ta ansvar och att växa som människor
och att det även ska gälla deras bygd.
Fru talman! Detta borde egentligen vara en själv-
klarhet för alla partier i denna kammare. Så är det inte
alls. Det som borde vara självklart för alla har undan
för undan reducerats till att bli en nischfråga för ett av
riksdagens minsta partier - Centerpartiet. Detta är
djupt olyckligt.
Det finns en del i denna utveckling som förtjänar
ett alldeles speciellt intresse, nämligen regeringens
oförmåga att göra användningen av den moderna
informationstekniken till något som är möjligt för
alla, att göra det till en möjlighet för alla att ta del av
den nya tekniken. Och det tragiska är att regeringen i
och med detta missar en unik möjlighet att verkligen
ta steget in i framtiden med lika möjligheter för alla.
Ett ojämlikt IT-samhälle riskerar att accelerera
den kantring av Sverige som vi har sett under de
senaste decennierna. En sådan utveckling måste mot-
verkas.
Jag hörde näringsminister Björn Rosengren i
samband med att IT-propositionen lades fram säga att
till våren år 2002 skulle 97 % av alla människor i vårt
land ha tillgång till bredband. Jag tror, fru talman, att
det icke är en djärv gissning att säga att det tyvärr just
på grund av regeringens oförmåga inte kommer att bli
på det sättet.
Det beror delvis också på brist på insikt i vad det
handlar om. När näringsministern säger att han ska ge
bredband till alla är det som om han när det gäller
telefonin hade sagt att alla människor i landet ska få
tillgång till telefon och sedan hade gett varje männi-
ska ett långt snöre med en tomburk i vardera änden,
en sådan där anordning som man satt och pratade i
när man var liten.
Men bredband är i dag något annat än det som re-
geringen och framför allt näringsministern försöker
åstadkomma. En av de kanske största och växande
orättvisorna råder mellan dem som har tillgång till
bredband och dem som inte har det. Det är för mig
alldeles självklart att det måste vara ett statligt ansvar
att se till att alla människor var de än bor får möjlig-
het att nyttja den nya tekniken. Det är förstås därför,
fru talman, som vi föreslår det som vi kallar en digital
allemansrätt, den allemansrätt som gör valfriheten, de
lika möjligheterna, till honnörsord.
Eftersom den här frågan är så viktig och det är så
oklart vad regeringen och inte minst näringsministern
menar, kan det, fru talman, vara på sin plats att till
slut just i denna speciella angelägenhet - som inte är
någon liten struntfråga i samhällsbygget - begära
besked från statsministern om det inte är dags att
utforma en verklig strategi för hur informationsfrå-
gorna ska kunna användas och för hur vi ska nå ut till
alla människor med en utvecklad kunskap genom ett
finmaskigt bredbandsnät över hela landet. Är det inte
dags, statsministern, att utforma en sådan strategi och
sedan naturligtvis att genomföra den?
(Applåder)
(forts.)
Välkomsthälsning
Talmannen hälsade talmannen för den ungerska
nationalförsamlingen dr János Áder och hans delega-
tion, som befann sig bland åhörarna i kammaren,
varmt välkomna.