Partiledardebatt

Fru talman! Jag tror att vi alla höll andan, bildligt

talat, när vi via nyhetsförmedlingar följde utveckling-

en i Belgrad. Äntligen kunde den krigsgalne och

maktgalne kommunisten och nationalisten Slobodan

Milosevic, som terroriserat folket, föraktat demokra-

tiska värden och lagt landet i ruiner, tvingas åt sidan.

Och detta skedde genom ett folks imponerande mod

och demokratiska civilkurage. Att fred och frihet är

begrepp som nu gör sig gällande på Balkan är jag

övertygad om att vi alla känner en stor tillfredsställel-

se över.

Samtidigt känner vi den djupaste ängslan över

händelseutvecklingen i Mellanöstern. Måtte alla inse

att våld är synonymt med vanvett och att hatet enbart

får djupare rötter när våldet breder ut sig.

Man kan naturligtvis tycka att de här inlednings-

orden bara är vad konvenansen kräver. Och jag är

fullständigt klar över att jag personligen inte kan göra

något åt händelseutvecklingen vare sig här eller där.

Men jag tror att det är viktigt - och det har ju snud-

dats vid det, låt vara utifrån andra resonemang - att vi

gör klart för oss hur internationellt beroende vi är och

att var än människovärdet kränks och var än de de-

mokratiska värdena förtrampas, så ska vi finnas där

och säga vad vi tycker. Vi kan aldrig, hoppas jag, mer

hamna i den situationen, även om det av och till ver-

kar så, att det som händer långt borta inte berör oss.

Vi är gränslöst beroende.

Fru talman! Av och till brukar vi som sysslar med

politik citera föregångare. Personer som satt spår efter

sig eller levererat ståndpunkter som visat sig vara

betydelsefulla är värda att komma ihåg. Här i kamma-

ren har många gånger Per Albin Hansson, Tage Er-

lander, Bertil Ohlin och Gösta Bohman nämnts, för

att nu erinra om några namn.

Jag har under senare tid gång på gång kommit på

mig med att läsa de där raderna i Fälldins memoarer

och där ta till mig det som kallas Ramviksmodellen.

När experter föredrog ärenden på Statsrådsberedning-

en brukade Fälldin fråga hur den föreslagna åtgärden

skulle komma att påverka enskilda individer, enskilda

familjer, småföretagare hemma i Fälldins hemby

Ramvik. Den här metoden att bryta ned makropers-

pektivet till ett mikroperspektiv har ju sedan blivit

kallad Ramviksmodellen.

Självfallet ska vi vara glada över att det går bra

för Sverige. En gnutta ödmjukhet krävs förstås - att

det går bra för Sverige har också sin förklaring i att vi

ännu lever i en internationell högkonjunktur. Det kan

vi ju inte bortse från. Men när vi lämnar makropers-

pektivet, när vi lämnar vad som kanske kunde kallas

totalbilden och vill ta reda på hur individen, hur det

enskilda hushållet har det, då kan vi långt ifrån alltid

ropa att det går bra.

Det är förstås också viktigt, för att inte säga ab-

solut nödvändigt, att vi inte helt och hållet koncentre-

rar oss på siffror som bara redovisar ekonomisk till-

växt, när vi nu ska göra en analys och lägga fast att

det går bra. Den ekonomiska tillväxten kan gå förbi

vissa grupper, och jag vill påstå att den går alldeles

uppenbart förbi vissa grupper. Och såväl nationer

som individer och hushåll kan ha det förhållandevis

bra materiellt - det får vi heller inte glömma - men

likväl må ganska dåligt.

Jag har också följt artikelserien i Dagens Nyheter,

som redan är citerad här. Vårt lands största morgon-

tidning har haft en serie som handlar om den enskil-

des och det enskilda hushållets vardag. Det är några

rubriker till de här artiklarna som också fastnat hos

mig. Med tiden som bristvara, löd en rubrik. Jobba,

sova. Aldrig riktigt hinna. Vad får vi för slags sam-

hälle? stod det i ingressen. Artikeln började med

orden: De hinner knappast träffa sina barn. Hur de får

vardagen att gå ihop förstår de knappast. Men de vet

en sak. Det var inte så här de hade tänkt sig sina liv.

Det ligger då förstås nära till hands att plädera för

en generell sextimmars arbetsdag. Men det är, enligt

vår uppfattning, att syssla med falska förespeglingar.

Sverige har inte råd. Vi måste vara ärliga och tillstå

det. Och Sverige har inte arbetskraft i så stor omfatt-

ning att sextimmarsdagen skulle vara möjlig. Fundera

bara hur det skulle te sig inom vården om allas ar-

betstid där skulle kortas, eller om den redan ytterligt

hårt pressade personalen inom vården skulle klara av

det man nu stressar med på än kortare tid.

I förrgår hade jag förmånen att få besöka SöS,

som man säger - Södersjukhuset här i Stockholm.

Där jobbar ca 2 000 sköterskor. Det är klart att det är

en ganska enkel matematik att om man sänker deras

arbetstid med en timme så får någon annan, för det är

väl meningen, utföra arbete 2 000 timmar per vecka.

Tar man då ett år blir det ca 100 000 timmar.

Samtidigt kunde man på text-TV i går läsa att man

ställer in operationer i Västsverige därför att man

saknar sköterskor. Börjar vi sedan tala om fem tim-

mar per person och vecka, då inser vi att det inte är

alldeles enkelt. Jag tycker att det här kommer fram

alldeles för sällan. Det saknas arbetskraft, för ingen

kan ju mena att de som ska gå ned i arbetstid ska

jobba lika mycket på kortare arbetstid som man gör i

dag. De flesta inom vården som jag talar med säger:

Vi behöver vara fler sköterskor här i dag och nu. Och

det blir man ju inte genom att korta arbetstiden. Vad

väldigt många säger är naturligtvis - och det kan inte

vi åtgärda här och nu kanske inte över huvud taget -

att lönen är alldeles för låg. Det tror jag att vi håller

med om, vilket parti vi än tillhör. Detta måste ju ock-

så vägas in. Lönen behöver öka och det behövs fler

anställda. Samtidigt talar vi om arbetstidsförkortning

som om det vore en ganska enkel åtgärd. Jag är

övertygad om att det inte är det. Jag nämnde ett sjuk-

hus. Det finns ju som bekant många fler. Sedan finns

det skolor som saknar lärare etc.

Fru talman! Nog borde det vara en absolut själv-

klarhet att se till att just småbarnsföräldrar i första

hand kan få mer tid för barnen. Jag är övertygad om

att detta är nödvändigt om vi verkligen menar att det

ska gå bra för Sverige. Men i stället ska socialdemo-

krater, vänsterpartister och miljöpartister genomdriva

den s.k. maxtaxan. Kom inte och inbilla oss att den

kommer att leda till något annat i detta avseende än

att det blir mindre tid för barnen!

Hur kan ni, ni i regeringskonstellationen? Ni har

fastnat i ett makroperspektiv. Och det är beklämman-

de. Det är ju i och för sig ärligt att ni i finansplanen

rakt upp och ned skriver, och jag citerar ur finanspla-

nen: "Det införs en maxtaxa inom barnomsorgen som

minskar marginaleffekterna och därmed främjar ar-

bete och utbildning." Så var det med det.

Barnen ska sättas i centrum för politiken, sade

statsministern i sin regeringsdeklaration. Ja, det låter.

Men centrum i politiken är alldeles tydligt för stats-

ministern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att politi-

kerna vet bättre än föräldrarna. Och åtgärder som

kallas barnomsorg borde nog ganska ofta i själva

verket kallas sysselsättningsåtgärder för vuxna.

Maxtaxan "främjar arbete", står det i finansplanen.

Den främjar inte mer tid för barnen.

Fru talman! Jag är övertygad om att respekten för

vårt politiska arbete skulle öka om vi inte så ensidigt

fixerade oss vid makroperspektivet utan också ville

göra konkreta ansträngningar för att skapa värdighet

för den enskilde, värdighet för det enskilda hushållet.

Ganska ofta nyttjas uttrycket skatt efter bärkraft.

Och då handlar det i regel om fördelningspolitik

mellan personer med höga inkomster och personer

med låga. Men hur kan vi acceptera att låginkomstta-

gare ska betala skatt med ena handen för att så kunna

regla in låginkomsttagaren i ett bidragsberoende?

Det är alldeles uppenbart, anser jag, att vi behöver

en skattereform, i synnerhet för att just låg- och me-

delinkomsttagare har rätt till värdighet.

Håller statsministern med mig om detta? Statsmi-

nistern kan väl ändå inte mena att det, rent principi-

ellt, är moraliskt rimligt att medborgare låses till

politiker i ett bidragsberoende?

Jag är personligen övertygad om, trots att jag inte

är något vidare IT-kunnig, att datatekniken, som

redan i dag erbjuder tusen och en valmöjligheter i alla

de sammanhang, kommer att tvinga fram ett vida

större mått av valfrihet för individer och familjer

framöver.

Fru talman! Begreppet värdighet måste per omgå-

ende kunna skrivas över svenskt skolväsende. Lärare,

all övrig personal, elever och föräldrar måste få känna

och uppleva att skolan fungerar som trivselns oaser

och inte som orons och meningslöshetens tillhåll.

Jag vet mycket väl att varje regering alltid argu-

menterar utifrån parollen: Mycket är bra. Och visst är

det så. Men statistiska uppgifter om att lärare saknas,

lärare flyr från sina jobb, elever känner sig misslyck-

ade och saknar nödvändiga betyg etc. - allt detta kan

ju inte fösas undan med tal om att mycket är bra.

Barnen ska sättas i centrum uttalade som sagt

statsministern i regeringsdeklarationen. Det måste

skorra falskt i många lärares och skolbarns öron.

Resurserna till skolan kan inte vänta. De måste fram

nu. Det är också vad vi kristdemokrater förespråkar i

vår budgetmotion. Men i sammanhanget vill jag ock-

så ha sagt att skolans kris inte enbart är en fråga om

brist på resurser. Det handlar också om ryckighet,

felaktigt betygssystem, tro på att alla elever kan stö-

pas i samma form, brist på civilkurage etc. Om bar-

nen ska sättas i centrum, statsministern, då måste

verkligen också skolan få hamna där.

Fru talman! Är det några grupper som i dag ofta

och i stor utsträckning hamnar vid sidan av den golf-

ström som sjunger att det går bra för Sverige så är det

grupper av äldre medborgare. Det kan omöjligt be-

traktas som värdigt att många äldre förpassats till

ensamhet, sysslolöshet och anonymitet. Vi behöver

inte peka finger åt något partis håll, men visst är det

förskräckligt att äldre människor får sitta vecka ut och

vecka in och tråna och trakta efter att någon stund

under månaden få komma ut i friska luften? Nog är

det orimligt att de pensionärer som enbart har folk-

pension och pensionstillskott ska ha en så låg materi-

ell standard när det nu allmänt ordas om att det går

bra för Sverige?

Vi kristdemokrater har sett det som en självklarhet

att förbättra för pensionärerna med de lägsta inkoms-

terna. Vi anser att pensionstillskottet bör höjas med

200 kr i månaden. Samtidigt anser vi det som själv-

klart att via grundavdrag se till att pensionärer gene-

rellt får del av skattesänkningar. Vi kan inte orda om

att det går bra för Sverige och sedan inte låta dem

som har de minsta resurserna, pensionärerna, få vara

med.

I detta sammanhang skulle jag ofantliga gärna

vilja veta varför regeringskonstellationen är så

halsstarrig och förvägrar änkorna deras rätt. Den

frågan har på ett utomordentligt ställts här tidigare,

och svaren, tystnaden, är verkligen talande. Känns det

inte alls besvärande att med breda leenden uttala att

det går bra för Sverige och samtidigt snuva änkorna

på deras rätt?

Fru talman! Jag kan omöjligt tro att något partis

företrädare lever i okunnighet om att regeringsparti-

ernas fastighetsskatt driver en del pensionärer och

hushåll med rimliga inkomster från gård och grund.

Vi har hört finansministern deklarera att staten inte

tar ut mer fastighetsskatt än man gjort tidigare men

att fördelningen blir lite annorlunda. Det är ju ett sätt

att argumentera som gränsar till dumhet. Skulle folk-

skolläraren som för 40 år sedan fick jobb i Stock-

holmsregionen och slog sig ned här och som nu sitter

med sin fasta pension kunna känna sig tröstad med att

när man nu tvingas sälja och flytta är det andra ute i

landet som kommer lindrigare undan?

Känns det inte egendomligt, Göran Persson, att

mota ut medborgare med förhållandevis små in-

komster från deras boende och se nyrika IT-magnater

flytta in? Och Gudrun Schyman: Tycker ni inte alls

att det är egendomligt? Tidigare talade Gudrun

Schyman här ivrigt om ett samhälle som klövs. Hon

är ju med om att klyva det.

Fru talman! Det skulle också kännas bra om

statsministern här i dag ville berätta om hur stora

satsningar som kommer, och när de kommer, på väg-

nätet. I Björkviksparken i somras lovade statsminis-

tern, om jag har fattat det rätt, rejäla satsningar på

vägnätet. I budgetpropositionen kan inget utläsas.

När kommer infrastrukturpropositionen?

Fru talman! Låt mig avslutningsvis önska Göran

Persson och regeringen all framgång med förberedel-

serna inför EU-ordförandeskapet. Efter EMU-

omröstningen i Danmark har diverse verbala skär-

mytslingar också dykt upp hos oss i Sverige. Och det

är knappast svårt att förstå att den danska folkomröst-

ningen sätter spår, i varje fall under viss tid, hos oss.

Jag tror att det är ytterligt angeläget att hela EU

och hela EMU-debatten mer analyseras utifrån fråge-

ställningen: Vad gagnar freden i Europa mest? Vad

befäster fredlig samexistens mest, medlemskap eller

utanförskap? En EMU-debatt får inte enbart handla

om vilket som ger mest klirr i den nationella kassan,

att vara med eller att vara utanför.

Fru talman! Det påstås ofta att det saknas visioner

i politiken. Det må vara sant. Men nog är det i syn-

nerhet visionslöst att bedöma EU och EMU utifrån ett

dagsaktuellt ränteperspektiv? Låt oss för allt i världen

inte fastna i den falska föreställningen att Europa för

all framtid baxats upp på fredens fasta klippa.

Måtte det kommande halvåret visa vad som odis-

kutabelt är ett faktum; att vi är gränslöst beroende av

vår omvärld och att vi därför måste hålla oss med ett

gränslöst ansvarstagande.

(Applåder)