Fru talman! Bo Lundgren började med att visa
upp en löpsedel om hur beroende medborgarna är av
staten. Jag har ett något mera positivt anslag och visar
upp det valpaket om premiepensionen som 4-5 mil-
joner svenskar nu får under några veckor. Det är ett
exempel på att det ändå på några punkter har varit
möjligt att bryta upp den socialdemokratiska betong-
en och spränga in kilar av mera valfrihet och egen-
makt.
Det kändes kanske inte som någon revolution när
det här valpaketet dunsade ned i brevlådan, men vi
tror att detta här är ett viktigt steg mot ett mer liberalt
samhälle. Vi arbetar för spritt ägande. Vi tror att om
man har makt över en del av sina egna pensionspeng-
ar blir det svårare för staten att göra sådant som staten
gjorde mot änkorna när den lade beslag på deras
pensionspengar. Ser man tydligt sambandet mellan
hur det går för företagen och tryggheten på äldre
dagar, kommer också intresset för ett bra företagskli-
mat att växa bland människor.
Sett i ett längre tidsperspektiv har det trots allt va-
rit möjligt att på några områden skapa mer av valfri-
het. I det tidsperspektiv som de flesta av oss som för
den här debatten har från det att vi blev politiskt akti-
va är det ändå ett Sverige som på några punkter skil-
jer sig från det som vi hade t.ex. för 30 år sedan. Då
hade vi fortfarande kollektivanslutning. Facket be-
stämde vilket politiskt parti som medlemmarna skulle
tillhöra.
Vi hade radiomonopol. Vi hade praktiskt taget ba-
ra daghem, skolor och läkarmottagningar som kom-
munerna drev. De allra flesta som bodde i allmän-
nyttan visste att det inte fanns någon möjlighet att
köpa loss sina lägenheter. Staten förvaltade genom
AP-fonderna alla pensionspengar.
På punkt efter punkt har vi utmanat detta samhäl-
le. På just dessa punkter har vi också haft framgångar.
Socialdemokraterna har inte gillat någon av dem.
Men framför allt tack vare att vi har haft ett par peri-
oder av borgerliga regeringar har det varit möjligt att
åstadkomma förändringar.
Kollektivanslutningen är borta. Radiomonopolet
är borta. Det har tillkommit hundratusentals nya bo-
stadsrätter. Det finns ofta dagis, skolor och läkar-
mottagningar att välja mellan. Och det finns ett inslag
av alternativa vårdformer. Nu får jag också själv
bestämma hur en del av mitt pensionssparande ska
placeras.
Jag har hört en del människor sucka lite över att
man måste välja så mycket nuförtiden. I denna trånga
krets kan jag avslöja att jag själv varken har valt elle-
verantör eller telebolag. Det kommer ström hem till
mig i alla fall. Det går att ringa fortfarande. Men det
är väl få som på allvar önskar ett samhälle tillbaka där
statliga och kommunala monopol grep in i våra var-
dagsliv och styrde och ställde. Även om man inte
utnyttjar valfriheten har den ett värde.
Vårt besked är alldeles klart: Vi vill fortsätta längs
den här vägen. Vi vill skapa ett samhälle med ännu
mera valfrihet. Jag håller med om Bo Lundgrens
grundläggande analys, att ett socialdemokratiskt do-
minerat samhälle lämnar alldeles för lite utrymme för
människor att växa och fatta egna beslut.
Vi skulle vilja gå vidare. Men en del av vår kraft
måste tyvärr gå åt till att försvara redan uppnådda
bastioner. Laila Freivalds ville försvåra för människor
att köpa sina lägenheter. Ingegerd Wärnersson vill
inskränka det fria skolvalet. Lars Engqvist försöker få
med Miljöpartiet på ett stopp för nya driftsformer för
sjukhus. Marita Ulvskog har ett förslag liggande i
riksdagen om hur den fria lokalradion ska bli mera
politikerstyrd. Det är trist att vi behöver föra de här
striderna en gång till.
Vi vill gå vidare. Vi vill t.ex. vidga valfriheten
genom mer europeisk samverkan. Europafrågan
handlar mycket om människors möjligheter att växa.
Vi vill göra det lättare att bli företagare, så att man på
ett helt annat sätt än i dag kan gå emellan att vara
löntagare och företagare.
Vi vill förnya arbetslivet genom att ge människor
i arbetslivet mer makt över sin egen vardag. Jag vill
gå över till frågan om arbetstider. Jag vill på allt sätt
uppmana regeringen att välja valfrihetsvägen i ar-
betstidsfrågan. Det har framgått här i debatten att
stödpartierna har ett fullständigt gammaldags, 1900-
talsmässigt sätt att se på frågan. Man menar att det är
politikernas uppgift att i detalj styra och ställa med
hur människor förlägger sin arbetstid.
Gudrun Schyman försökte skildra att hon står nära
det förslag som de tre fackliga organisationerna enade
sig om häromdagen. I själva verket fanns samma dag
som de presenterade sitt förslag en debattartikel i
Dagens Nyheter av Gudrun Schyman. Den var en
aktiv polemik mot tanken att man skulle få ta ut en
arbetstidsförkortning mer flexibelt, inom ramen för
en arbetstidsbank. Innebörden av artikeln var att man,
om man nu jobbar till kl. 17, i stället ska kunna gå
hem 16.48. Möjligen ska man få gå hem kl. 16 på
fredagen, om man väljer att lägga det som en förkort-
ning av veckoarbetstiden. I övrigt är Gudrun Schy-
man emot den modell som facken har enats om. Det
är verklighetsfrämmande, därför att behoven på ar-
betsmarknaden är delvis annorlunda.
Det finns många som klagar över ofrivillig deltid
- människor som måste gå hem kl. 14 för att arbets-
givaren säger att man inte har råd att betala mer. De
skulle vilja vara kvar till kl. 17. Hur blir de hjälpta av
så här stelbenta förslag?
Den enda moderna lösningen är en valfrihetslös-
ning, en individuell lösning. Bo Lundgren skildrade
förslaget från fackligt håll onödigt negativt. Det är ett
mycket flexibelt förslag. Det sätter inte något tak för
övertiden. Det ska till största delen ingå i löneför-
handlingarna, där parterna får väga arbetstidsförkort-
ning mot lönehöjning osv.
Jag hoppas verkligen att regeringen går på en val-
frihetslinje och söker sig över blockgränsen, för att få
en bestående lösning av denna fråga.
Jag vill ge ytterligare ett argument för att rege-
ringen borde agera så. Det har att göra med bilden av
regeringsmaktens utövande. Det kommer nya ord i
svenska språket med jämna mellanrum. Häromåret
lärde vi oss TV-såpa. Det nya nu är dokusåpa. Alla
kanaler har sina egna dokusåpor.
När man zappar med sin fjärrkontroll och råkar
komma till en nyhetssändning som skildrar stödparti-
ernas och regeringens förhandlingar får man en stark
känsla av att ha hamnat i en dokusåpa från Rosenbad.
När ni möter oss från oppositionen i debatter försöker
ni alltid skyla över och borsta varandra på ryggen. Ni
berömmer varandra för hur fint samarbetet går. Men
det lurar ingen.
Vi minns alla rubrikerna, alla okvädinsord ni har
kastat över varandra. Jag tänkte söka rätt på ett antal
sådana för att illustrera min tes. Jag började med att
titta på DN Debatt under året. Sedan kunde jag sluta.
Bara den källan gav mig långt fler citat än jag någon-
sin skulle hinna ta upp här: "Falskspel av vänstern",
säger Miljöpartiet". "Göran Persson bara värd för-
akt", säger Birger Schlaug. "Vänsterpartiet går inte
att lita på", skriver Göran Persson och preciserar
anklagelsen: "Vänsterpartiet står för populism och
hyckleri."
Gudrun Schyman är den minst desperata. Hennes
formuleringar är ofta minst drastiska. Hon skriver så
här: "Göran Perssons argument att stänga oss ute
håller inte. Vårt krav på regeringssamverkan kvar-
står."
Så fortsätter det vecka efter vecka: "Miljöpartiet
kan bryta med regeringen när som helst." "Nu gör vi
upp med de borgerliga." "Dags för Miljöpartiet att
avbryta samarbetet." "Ledande miljöpartister kräver
att språkrören bestämmer sig: Bryt med socialdemo-
kraterna eller kräv regeringsmedverkan", osv.
Ni måste försöka återupprätta regeringspolitikens
anseende. Jag tror att pensionsuppgörelsen, som jag
började med att prata om, har haft en sådan effekt.
Statsministern utlovade i början av året försök till
bredare uppgörelser. Sedan har vi inte hört något av
det. En brett förankrad valfrihetsreform, en individu-
ellt inriktad arbetstidsreform skulle vara bra för Sve-
rige. Den skulle något förändra intrycket av att Ro-
senbad är namnet på en ny dokusåpa.
Låt mig också säga några ord om ett mycket avgö-
rande valfrihetsområde, nämligen skolan. Ett valfri-
hetens samhälle förutsätter en kunskapsskola. Det är
bra att ni ger extrapengar. Men precis som Alf Svens-
son var inne på räcker det inte med pengar. Det finns
andra, större problem i den svenska skolan än bristen
på pengar. Det är brist på behöriga lärare, brist på
arbetsro, brist på fungerande kommunikation mellan
skolan och hemmen, brist på tydlig prioritering av
läsning, skrivning och räkning och brist på utvärde-
ring.
Det är som sagt bra med extrapengarna. Men det
är en sak som förvånar mig. Varför har ni så svårt att
tala klartext om att svensk skola behöver behöriga
välavlönade lärare med gedigna ämneskunskaper?
När ni presenterade förslaget sade ni: Det behövs fler
vuxna i skolan. Det är ett ganska vanligt uttryck nu-
förtiden. Fler vuxna i skolan. Men spelar det ingen
roll vilka vuxna det är? Jag tror att det är helt avgö-
rande.
Ta speciallärarna som exempel. De avskaffades
för några år sedan, och antalet har följaktligen sjunkit
drastiskt i den svenska skolan. Men i statistiken kan
man se att de har ersatts av outbildade elevassistenter.
Är det likgiltigt? Nej, jag tror att det är oerhört all-
varligt och en förklaring till de kvalitetsproblem som
den svenska skolan har.
Det skulle vara en mycket positiv signal om ni sa-
de: Det är inte likgiltigt vilken personal som tillkom-
mer, och de här pengarna får också användas till att
höja lärarlönerna. Det är det allra viktigaste om vi vill
kunna rekrytera ny kvalificerad personal till skolan.
Sedan måste vi våga hävda kraven. Jag var in-
blandad i en debatt i somras som handlade om den
sociala snedrekryteringen till högskolan, ett mycket
viktigt ämne. Den lösning man hade kommit på inom
Utbildningsdepartementet var att slopa kraven på
högskolebehörighet från gymnasieskolan för att ele-
ver skulle få läsa på högskolan. Sedan gick det några
veckor, och så var det problem med gymnasiet. Då
lade Skolverket fram ett förslag: Vi kan väl slopa
kravet att eleverna ska vara godkända från grundsko-
lan för att få börja läsa på gymnasiet.
Varför är den enda lösning man kan komma på
när det är problem i svenskt utbildningsväsende att
sänka kraven? Vi gör våra unga en otjänst om vi
inbillar dem att man kan läsa på högskolan utan att ha
klarat gymnasiet och läsa på gymnasiet utan att ha
klarat grundskolan. Lägg ihop de här båda förslagen.
Om båda genomförs måste det innebära att i Sverige
på 2000-talet kan man läsa på högskola utan att ha
klarat grundskolan. Det är ju helt bisarrt! Är det så vi
vill ha det på 2000-talet? Är det detta vi menar med
ett kunskapssamhälle.
Vi i Folkpartiet vill bygga ett valfrihetens sam-
hälle. Ett sådant samhälle tror vi ger mer till indivi-
den. Men det kräver också mer. Det kräver en gedi-
gen grund av kunskaper och värderingar. Därför står
vi för ett alternativ till dagens skola, en bildnings-
skola. Den kommer nog att kosta mer än dagens. Men
viktigare än så är att den har ett tydligt politiskt upp-
drag och en kraftfull politisk uppbackning. Det tycker
vi våra unga är värda!
(Applåder)