Partiledardebatt

Fru talman! "Så blir din nya ekonomi med Bosse

Ringholms budget." Vi möttes alla av löpsedlarna när

regeringen presenterade sin budget för tre veckor

sedan. Så beroende av politiken är människor att

Bosse Ringholms budget avgör om pengarna räcker

till. Och än värre - om människor känner att de själva

räcker till.

I förra veckan berättade i Dagens Nyheter en två-

barnspappa i Hallonbergen om sitt liv:

"Det är som om mina barn inte längre tillhör mig.

Jag har inte tid att lära dem något, de sover när jag

går, är jättetrötta när vi ses igen. Det finns ingen tid,

ingen tid för kärlek mellan far och son, ingen tid för

kärlek mellan man och fru."

Det är ingen unik berättelse. Den kan man höra av

tusentals och åter tusentals andra människor runtom i

Sverige.

Hur har det kunnat bli så här?

Visserligen har Sverige halkat efter rejält i väl-

ståndsligan sedan slutet av 1960-talet, men vår eko-

nomi har ändå växt med nästan 70 %.

Svaret är att de senaste 30 åren har politiker i stat

och kommun tagit hand om så gott som hela tillväx-

ten genom höjda skatter och avgifter. Det har gått så

långt att inte ens låginkomsttagare får behålla mer än

en dryg tredjedel av sin inkomst.

Människors marginaler blir små eller inga alls.

Många tappar kontrollen över sin egen ekonomi.

Bidragsberoendet ökar. Och man får inte valuta för

sina skattepengar. När vården, skolan eller omsorgen

inte fungerar finns för de allra flesta inga alternativ.

Trots att Sveriges ekonomi går bra är framtidstron

svag. Knappt en fjärdedel av vår befolkning tror att

deras ekonomi kommer att förbättras.

Det är inte svårt att förstå att många känner sig

maktlösa och uppgivna.

Man vill vara tillsammans mer med barnen, men

har inte råd att jobba mindre eftersom skatten är så

hög. Man arbetar hårt, men får inte tillräckligt mycket

kvar för att kunna lägga undan för framtiden. Man

vill forma omsorgen om barnen efter vad som passar

familjen bäst, men är hänvisad till det politiker be-

stämmer. Man vill att barnen ska få den bästa av

utbildningar, men kan oftast inte välja skola.

Ett nytt slags klassamhälle håller på att växa fram.

Skillnaderna blir tydligare och tydligare

- mellan dem som vet att de alltid har ett jobb och

dem som fastnar i utanförskap,

- mellan dem som har tillräckligt mycket kvar av

sin inkomst efter skatt för att kunna köpa en privat

sjukförsäkring och få vård i tid och dem som

måste stå kvar i vårdköerna,

- mellan dem som lämnar skolan med goda kunska-

per och dem som det svenska skolsystemet lämnar

i sticket samt

- mellan dem som vet att pengarna räcker och dem

som sitter som på nålar inför Bosse Ringholms

budget.

Fru talman! I partiledardebatten för ett år sedan

citerade jag Karin Boyes 20-talsdikt I rörelse. Den

präglas av en stark frihetslängtan. Då var målet att

bryta människors beroende av den tidens överhet. För

70 år sedan satte Karin Boye sitt hopp till den politis-

ka vänstern. Men i dag är det Socialdemokraterna,

Vänsterpartiet och Miljöpartiet som är överheten.

I den budget som de alla står bakom finns ingen

ambition att bryta den nyfattigdom som följer av att

inte kunna försörja sig på sitt eget arbete och den nya

otrygghet som följer av bristen på valfrihet inom

vård, skola och omsorg.

I stället för man en diskussion om arbetstidslagar-

na för att som vanligt bestämma över huvudet på

människor - i stället för att låta människor bestämma

efter eget huvud.

En undersökning från Svensk Handel visar att

nästan 60 % av arbetstagarna vill arbeta lika mycket

som i dag, 13 % vill arbeta mer och 27 % vill minska

sin arbetstid.

Ändå är Gudrun Schymans svar till tvåbarnspap-

pan i Hallonbergen att minska arbetstiden för alla -

oavsett om de vill eller inte - med tolv minuter om

dagen.

Och Mona Sahlin ställer sig bakom de fackliga

centralstyrelsernas förslag som kan korta arbetsdagen

med två minuter och tio sekunder 2002 och med elva

minuter om fem år. Och för det vill man att vi här i

riksdagen ska stifta en särskild lag om ledighet! Som

om vi inte hade nog med lagar i Sverige. Vi ska ha en

lag om ledighet, för överheten ska bestämma över

människorna. Man tar sig för pannan.

· Arbetstiden ska kortas för alla - också för dem

som inte vill ha kortare arbetstid.

· Det innebär att det blir mindre utrymme för att

den som vill ska kunna arbeta mindre. Det ut-

rymmet tas i anspråk av dem som inte vill arbeta

mindre.

· Det innebär också att vi sammantaget kommer att

arbeta mindre - trots att vi tillsammans måste ar-

beta mer för att klara en bra välståndsutveckling:

pensionerna i framtiden, vården och mycket an-

nat.

· Tillväxten blir lägre, vilket drabbar dem hårdast

som har det sämst.

Tanken på att reglera arbetstiderna mer går dess-

utom på tvärs mot vad framtidens arbetsmarknad

kräver.

Det som krävs är i stället att den som vill ska ha

råd att arbeta mindre, samtidigt som det lönar sig

bättre att arbeta mer. Sluta med regleringar, sluta med

funderingar på styrningar genom ledighetslagar och

vad det nu kan vara! Sänk inkomstskatten rejält för

alla, med tyngdpunkten på låg- och medelinkomstta-

gare! Inför en särskild skattelättnad för barnfamiljer,

och ta bort skatten på bostäder!

Då får de som vill möjlighet att minska sin ar-

betstid betydligt bättre råd att göra det än om alla ska

tvingas att arbeta mindre. Och de som vill arbeta lika

mycket eller mer får mer kvar efter skatt. Det lönar

sig att jobba.

De flesta kommer säkert att använda denna valfri-

het till att arbeta både mer och mindre vid olika ske-

den i livet. Människorna känner att de kan bestämma

över sina liv själva. Det blir inte, som med regering-

ens och stödpartiernas politik, fråga om små förslag

för att man ska kunna överleva, utan det blir en poli-

tik för att man ska kunna leva.

Fru talman! Att räcka till handlar i grunden om att

ha rätt och möjlighet att påverka sin egen situation,

om att ha ett arbete och om att ha tillräckligt mycket

kvar av sin inkomst för att kunna forma sitt liv. Det

handlar också om rätten att välja den barnomsorg som

passar familjen bäst, den läkare som man har störst

förtroende för och den skola som är bäst för barnen.

I debatten med Göran Persson för en dryg månad

sedan frågade jag vad han tyckte om att socialdemo-

kraterna stoppat föräldrar i Härlanda utanför Göte-

borg som ville starta en friskola för sina dyslektiska

barn därför att de anser att det är bäst för deras barn.

Då sade Göran Persson att det verkade vara ett dåligt

beslut, men han kände inte till detaljerna. Jag hoppas

att statsministern nu har skaffat sig information och

kan svara på frågan. Jag tycker att statsministern ska

bekymra sig om enskilda människor. Är det rätt,

Göran Persson, att hindra föräldrarna i Härlanda som

vill starta en egen skola för sina barn eftersom de tror

att det är det bästa för just deras barn? Svara på den

frågan nu Göran Persson. Du har haft en månad på

dig.

Vi moderater har gett riksdagen möjlighet att infö-

ra en nationell skolpeng som ger alla föräldrar rätt att

välja skola för sina barn på samma sätt som vi, till-

sammans med de övriga borgerliga partierna, vill ge

föräldrarna rätten att välja barnomsorg. Jag hoppas att

vi ska kunna få brett stöd för en reform som dessutom

gör att alla skolor, också de kommunala, blir fria

skolor. Skolledare och lärare, inte politiker, stat och

kommun, får det avgörande inflytandet över och

ansvaret för att skolan uppfyller sina mål och att inga

elever lämnas i sticket.

Denna uppgradering av skolan är en del av den

omfattande reform av de offentliga välfärdstjänsterna

som vi vill genomföra för att få bort köerna i sjukvår-

den och bygga en äldreomsorg med kvalitet och vär-

dighet. Utgångspunkten är att de tjänster som utjäm-

nar risker mellan människor eller som syftar till lika

förutsättningar ska finansieras gemensamt efter för-

måga. De som utnyttjar tjänsterna ska ha rätt att välja

mellan olika alternativ. Mångfald i utbudet av tjänster

ska stimuleras.

Fru talman! Sverige ska vara ett land där alla kan

växa, där var och kan känna att hon eller han räcker

till och där alla vet att det finns ett oavvisligt gemen-

samt ansvar för vård i tid och för en bra skola. Då

måste vi byta den politiska ingenjörskonst som fortfa-

rande präglar svensk politik mot en målmedveten

frihetlig politik. Det kräver en borgerlig regering som

tror på människan och som formar en politik som gör

att människor åter kan tro på sig själva.

(Applåder)