Partiledardebatt

Herr talman! Värderade ledamöter av denna

kammare! Det är faktiskt tänkvärt att följa debatten så

som vi har fått göra under några morgontimmar den-

na dag. Det beskriver på något sätt det politiska läget

i vårt land. Vi är i en högkonjunktur. Det märks. Det

är krav på jättelika skattesänkningar, krav på enorma

utgiftsökningar och egentligen bara stora kataloger

och inte mycket restriktioner. Det finns inte mycket

av fokus på de problem som vi fortfarande har kvar

att lösa och som vi måste hantera. Det är möjligt att

jag kommer att framstå som lite tråkig och lite för-

siktig, men det krävs nog också att vi sansar oss när

vi nu befinner oss i ett så bra läge som vi faktiskt gör,

så att det inte glider oss ur händerna. Vi måste göra

det vi tror är allra viktigast och lära oss att prioritera.

Vi måste också våga hävda att alla inte kan få allting

på en gång.

Den här debatten ger ju också en bild av svensk

politik. Det kan ju vara bra att sätta det i relation till

vad vi upplever i världen runtomkring oss. Vi är gyn-

nade. Vi är lyckligt lottade. Vi har det bra förspänt på

många sätt. Att som statsminister börja en sådan här

partiledardebatt utan att uttrycka glädje över det som

har skett på Balkan vore fel. Det som nu har hänt, när

ytterligare en kommunistdiktatur har fallit, är natur-

ligtvis en framgång för demokratin och för tanken att

vi alla i Europa hör ihop och ska samarbeta för att

bygga en världsdel tillsammans.

Vi kommer att arbeta aktivt för detta inom EU och

vi kommer också att göra det bilateralt med den nya

regimen i Belgrad.

Mina tankar är en sådan här dag också i Israel, där

fredsprocessen nu är i ett utomordentligt kritiskt läge.

Det är lätt att känna pessimism. Jag ska erkänna att

jag till naturen är optimistisk och har trott i det

längsta, efter att ha kunnat följa fredsprocessens

praktiska arbete på mycket nära håll, att vi nu skulle

få ett genombrott. Men den senaste veckans utveck-

ling har fått mig att känna pessimism, dock icke upp-

givenhet. Så länge fredsarbetet inte är brutet definitivt

finns fortfarande hopp.

Det är klart att vi fäster förhoppningar vid det som

USA kan göra för att återigen närma parterna till

varandra. Kan Sverige göra någonting i den här pro-

cessen, ska vi göra det. Vi söker inte aktivt någon

roll, men vi kan spela en roll. I så fall ska vi natur-

ligtvis bygga vidare på den goda tradition vi har av

utmärkta relationer med israeler och med palestinier,

så att de kan nå den fredsuppgörelse som krävs för att

de ska kunna leva tillsammans i var sin stat, men

också i varandras stater, leva tillsammans och på så

sätt skapa fred i den del av världen som vi kallar för

Mellanöstern. Det som händer just nu i Mellanöstern

är trots allt det som i dag först fyller också en svensk

statsministers tankevärld.

Det är klart att man också ska säga några ord om

folkomröstningen i Danmark. Det var en motgång för

alla som vill ha ett danskt medlemskap i EMU. Jag

tror att det hade varit bra. Men det danska folket sade

nej och de sade tydligt nej.

Jag har hela tiden sagt, och det är regeringens

uppfattning, att den svenska folkomröstningen inte

avgörs av hur danskarna röstar. Vi avgör själva när vi

ska gå till folkomröstning. Det är vårt beslut och

ingen annans.

Vi har sagt att vi först ska veta att lönebildningen

fungerar i vårt land på ett sådant sätt att vi får avtal

som är på en konkurrenskraftig europeisk nivå. Vi har

sagt att vår konjunktur ska ligga i fas med Europa i

övrigt. Vi har också sagt, och det är viktigt, att vi ska

söka medlemskap när det är bra för Sverige ekono-

miskt och politiskt, dvs. när vi kan utveckla vårt land,

bygga vidare på välfärd och sammanhållning med

hjälp av ett sådant medlemskap.

Tidpunkten för folkomröstningen avgörs av dessa

faktorer. Det finns i dag ingen som helst anledning att

sätta ut den tidpunkten. Det vore att byta strategi, och

det vore att förbyta den prövande attityd som vi har

mot någonting annat, som jag tror skulle resultera i

våldsamma konflikter i vårt eget land.

När väl det är sagt kan man säga att vi vet att det

som handlar om Jugoslavien, som handlar om Mella-

nöstern och som handlar om EMU är det vi kommer

att få syssla med under vårt ordförandeskap i EU,

som börjar vid kommande halvårsskifte. Det är den

största uppgift en svensk regering har tagit på sig i ett

internationellt samarbete. Det är en svår uppgift. Den

är oerhört stimulerande. Det är med glädje vi går till

arbetet, men samtidigt naturligtvis också med den

respekt och den skärpa som krävs för att göra bra

ifrån oss när vi nu tillsammans ska föra EU:s dagord-

ning vidare framåt.

Detta ligger trots allt framför oss. Det kommer att

dominera den kommande tidens arbete. Jag vill ha

sagt det, därför att det här är det verkligt stora.

Inrikespolitiskt tror jag att den händelse som mer

än något annat kommer att markera vattendelare i

svensk inrikespolitik under senare år inträffade för

två dagar sedan, när de tre huvudorganisationerna på

den fackliga sidan, TCO, SACO och LO, kallade till

en gemensam presskonferens och talade om hur de

såg på arbetstiderna. Därmed är det naturligtvis också

ett uttryck för hur deras medlemsförbund uppfattar

saken. Självklart.

Det var ett förslag som var modernt, ett förslag

som bygger på att den enskilde ges rätt att påverka,

att den enskildes valfrihet ökar. Det var ett förslag

som trots måttliga sänkningar av arbetstid, om det

utnyttjas på rätt sätt, kan vara ett verksamt verktyg i

kampen mot stress på arbetsplatserna.

Det intressanta med detta förslag är att jag tror att

det så småningom kommer att samla en ganska bred

parlamentarisk uppbackning. Jag tror också att det

kommer att föras fram till riksdagen av regeringen.

Vi har inte studerat det i alla detaljer ännu. Men i

huvudsak är det en ståndpunkt som jag tycker är

vettig och som jag också tror att regeringen kommer

att finna vettig.

Det vi ska reflektera över är vad detta är ett ut-

tryck för. Det är de fackliga organisationerna som

sätter dagordningen. När såg vi senast i svensk inri-

kespolitik en situation då de fackliga organisationerna

placerade en fråga överst på dagordningen som sedan

kom att dominera en partiledardebatt. Vi får gå tillba-

ka ett tjugotal år i tiden innan vi hittar en sådan situa-

tion.

Vad är det som har hänt som gör att de fackliga

organisationerna har återvunnit den ledande rollen i

samhällsdebatten?

Det som har hänt är att relationerna i det svenska

samhället har förändrats i och med att arbetslösheten

har tryckts tillbaka och är på väg att försvinna ur det

svenska samhället. Men låt mig parentetiskt lägga till

att debatten i dag inte av någon har kopplats till att

det fortfarande finns hundratusentals arbetslösa i

Sverige. Även om vi når 4 % öppen arbetslöshet och

kan raljera med dem som inte trodde att det var möj-

ligt är vi inte nöjda där. Vi ska vidare mot full syssel-

sättning, självklart. Det måste vi komma ihåg. Det

finns drygt 600 arbetslösa per varje riksdagsman här

inne. De måste finnas med i debatten också i fortsätt-

ningen.

Men riktningen är tydlig. Arbetslösheten faller.

Och när den faller förändras maktrelationerna på

arbetsmarknaden. De fackliga organisationernas styr-

ka växer. Hur de har kraft och förmåga att utnyttja

den styrkepositionen kommer att avgöra väldigt

mycket av Sveriges framtida konkurrenskraft och hur

länge vi kan dra ut på den goda konjunkturen. Hur vi

från denna kammare förmår att samspela med de

fackliga organisationerna kommer att vara en avgö-

rande faktor för hur vi kan se till att reformdagord-

ningen förs framåt.

För tio år sedan var det flexibilitet, ökade lö-

neskillnader och systemskifte som gällde. Det var

ingen som talade om fackliga organisationer i denna

kammare då. I dag är det full sysselsättning, det är

jämlikhet, det är reformer som vi talar om. Då är det

ett läge då de fackliga organisationerna är med och

sätter dagordningen.

En del beskriver det här som gammalmodigt och

tycker att det är en skrämmande utveckling. Jag har

väldigt svårt att förstå det perspektivet. Det är väl gott

för Sverige om arbetslösheten försvinner. Det är väl

bra för vårt land om vi kan fördela de frukter som

skapas i arbetslivet på ett sådant sätt att människor

upplever det som rättvist. Det är väl bra om vi kan

laga revorna i välfärden. Det är väl bra om de änd-

ringar vi gör i skatterna sker på ett sådant sätt att det

ökar rättvisan i samhället.

Klyftor, motsättningar, orättvisor är omodernt.

Det som är modernt i ett samhälle som vill gå framåt

och satsa på att frigöra människor är att de ska upple-

va sammanhållning, trygghet och solidaritet. Det är

ett modernt samhälle. Det är det vi nu har möjlighet

att återigen börja bygga på i Sverige, just därför att vi

har pressat tillbaka arbetslösheten. Det är en enorm

förändring i samhällsklimat och i politiska styrkeför-

hållanden. Det är därför som fackens konferens för

några dagar sedan troligen kommer att sätta dagord-

ningen för det vi diskuterar i den här kammaren under

ganska lång tid.

Jag hälsar en sådan utveckling med tillfredsstäl-

lelse. Men jag kommer inte på något sätt att vara en

part som bara levererar eller går med propositioner

som organisationer tycker är vettiga. Vi ska också

väga in ett vidare perspektiv än det som de fackliga

organisationerna kan göra. Men de kommer att på-

verka dagordningen på ett helt annat sätt än förut,

därför att vi håller på att knäcka arbetslösheten.

Det är klart att jag hade varit glad om Alf Svens-

son och Lars Leijonborg - de har båda repliktid kvar

- hade varit lika modiga som Lennart Daléus. Han

tog tillfället i akt att säga ifrån mot de politiker som

dröjer sig kvar i 90-talets början och som kommer till

uttryck i moderaternas motioner. Det är dessa jätteli-

ka skattesänkningar! Det går inte att samtidigt sänka

skatterna på det viset och sedan låtsas som att man

ska förbättra situationen i vården och skolan. Man

kan inte få båda sakerna, och framför allt kan man

inte få dem samtidigt. Det inser uppenbarligen Cen-

tern. Det borde också en socialliberal person förstå,

och det borde också en socialkonservativ person

förstå. Varför inte ta debatten från talarstolen nu och

göra klart var ni står någonstans på samma tydliga

sätt som Lennart Daléus gjorde för Centerns del. Det

vore välgörande för svensk inrikespolitisk debatt.

Vi har framför oss en tid av reformer. När jag sä-

ger det ligger alltid i botten en bestämd uppfattning

att de statsfinansiella och offentliga ekonomiska re-

striktionerna alltid finns där. Jag bedömer nu att vi

har ett läge som vi kan utnyttja för att faktiskt genom-

föra reformer. Vi har talat om arbetstiderna i arbetsli-

vet. Det är en vettig arbetsskadeförsäkring. Vi kom-

mer att justera taket i a-kassan. Vi kommer att satsa

mer och mer på kompetensutveckling för dem som

har ett arbete och för dem som finns i olika funktioner

i svenskt näringsliv. Det kommer att vara en bred

ansträngning att utveckla arbetslivet i det läge vi nu

befinner oss i. Det finns de som har sagt här - Alf

Svensson uttryckte det ganska väl - att det finns en

risk framför oss med arbetskraftsbrist. Vi kommer att

pressa tillbaka arbetslösheten. Men när det är gjort

kommer vi att om några år ha en situation med brist

på arbetskraft. Hur kombinerar vi det med männi-

skors vilja att förfoga mer över sin egen tid? Hur

kombinerar vi det med ansvarsfulla lönerörelser

framöver? Det här är fackens stora svåra uppgift

tillsammans med arbetsgivarna. Det är också politi-

kens uppgift att samspela på ett sådant sätt att vi

maximalt behåller Sveriges konkurrenskraft.

Sedan har vi samhället i övrigt - barnen. Barnbi-

dragen höjs vid årsskiftet. Vi kommer att få rättvisa

taxor i barnomsorgen. Vi kommer att få en allmän

förskola för fyra- och femåringar.

När jag lyssnade på Alf Svenssons anförande blev

jag upprörd. Jag övervägde t.o.m. att begära replik.

Det är inte rätt att beskriva barnomsorgen som syssel-

sättningsåtgärder för vuxna. Det är kränkande. Om

Alf Svensson menade så vill jag att han förklarar sig.

Om det inte var så Alf Svensson menade tycker jag

att vi ska rätta till det och lägga det åt sidan. Barnom-

sorg, förskola, är en pedagogisk verksamhet i den tid

av ett barns livsutveckling där man är mest mottaglig

för framför allt språkutvecklingen. Att betrakta arbete

med barn i de åldrarna som en sysselsättningsåtgärd

för vuxna är utomordentligt förvånande. Det är nästan

sensationellt att det sägs från denna talarstol.

Här har vi framför oss en allmän förskola för fyra-

och femåringar. Vi har en satsning på skolan - fem

miljarder extra. Det är väl bra då att vi tycks få en

uppslutning kring den politiken.

Lars Leijonborg vill veta vad vi menar med vux-

na. Vad vi tappade under 90-talet var alla de vuxna

professionella som finns i skolans värld, och har

funnits i skolans värld, som underlättar lärarens ar-

betsuppgifter. Det är talpedagoger, kuratorer, skol-

sköterskor, fritidsledare. Men också speciallärare har

försvunnit. Det är fråga om alla dem som gör det

möjligt att driva en skola som är sammanhållen, där

alla barn har rätt att vara med och där barnen möts

utifrån sina behov och förutsättningar. En sådan skola

kräver att vi faktiskt har personal som klarar av att

möta varje barn individuellt. Det kräver inga små

resurser. Tvärtom är det fråga om omfattande insat-

ser. Nu vill vi styra 5 miljarder kronor under de när-

maste åren till skolan. Det är bra om vissa vill göra

det snabbare än vi. Men det här är vad vi tror är möj-

ligt för oss att göra just nu, inte minst med tanke på

att det utöver reda pengar krävs att det finns personer

som är beredda att gå in och arbeta i verksamheten.

Barnen kommer verkligen att stå i centrum. Vi gör

mycket på det området just nu.

Sedan har vi de äldre. Tandvården är inte bara ett

problem för de äldre. Tandvården får inte vara ett

klassmärke. Man ska inte se när en människa ler från

vilken samhällsklass han kommer. Vi i Sverige har

lyckats avskaffa den typen av klassmärke. Vi ska inte

tillbaka igen. Vi vill lägga pengar och resurser på

detta. Det är en angelägen reform. Det är inte omo-

dernt. Det är modernt att få bort dessa hemska ut-

tryck.

Vi menar att de äldre ska ha rimligt mycket peng-

ar kvar att leva på när de har betalat sina taxor på

äldreomsorgens olika institutioner. Det kommer ock-

så ett sådant förslag som ska gälla från 2002. Vi tyck-

er nu att det är dags att tillsammans med pensionärer-

nas egna organisationer diskutera hur vi kan ge ett

extra stöd till de pensionärer som har låg ATP. Det

handlar då om skattesidan.

Det här är i koncentrat en reformdagordning som

ligger framför oss. Den håller sig inom de ramar vi

har satt upp. Det är de ramar som bygger på att vi ska

betala av på våra skulder så att vi kan möta nästa

lågkonjunktur. Jag blir väldigt rädd när jag hör olika

talare tala om vilka enorma utrymmen vi har just nu

och vad vi kan släppa på i form av skattesänkningar,

reformutrymme och arbetstidsförkortningar. Visst,

det kan vi göra nu, nästa år, kanske året därefter och

kanske ytterligare något år. Men sedan kommer det

en nedgång. I den nedgången ska vi vara rustade för

att möta svårigheterna. Då handlar det om att ha

samlat lite i ladorna så att de människor som är mest

beroende av en omfördelning i samhället från rik till

fattig, från frisk till sjuk, från ung till gammal, vet att

den fungerar. Det är det vi nu vill säkra. Det är därför

vi betalar av mycket på vår samlade statsskuld.

Det ligger nu tre saker framför oss utöver refor-

mansträngningen. Det är först att i alla sammanhang

bygga under den goda konjunkturen. Där kommer

den avgörande frågan att vara avtalsrörelsen. Får vi

ett avtal på europeisk nivå som är långsiktigt, kom-

mer vi att ha skapat väldigt goda förutsättningar för

att konjunkturen rullar på några år till med kraft och

fart. Det är viktigt. Det är den första viktiga ansträng-

ningen från regeringens sida.

Konkurrenspolitiken blir viktig. Lars Leijonborg

beskrev på ett bra sätt att vi hela tiden arbetar med att

pressa priser, bekämpa monopol och karteller och se

till att konsumenterna får så mycket som möjligt för

sina förtjänade hundralappar. Här kommer vi att läg-

ga ned ansträngningar.

Det andra området kommer att handla om hela

den satsning vi gör från förskola till unga forskare. Vi

ska höja kvaliteten nu när vi kan satsa ytterligare

resurser i vårt skolväsende och utbildnings- och

forskningsväsende. Vi ska göra det på ett sådant sätt

att Sverige behåller sin tätposition. Vi har många

problem. Självklart. Men trots dessa problem preste-

rar vi ändå så att vi ligger längst fram i konkurrens

med andra länder i världen. Den positionen ska vi

behålla. Det kräver ständigt nya insatser. Jag är oer-

hört engagerad i det arbete som bedrivs inte minst

riktat mot unga forskare. Det är det andra stora fältet,

från förskola till unga forskare.

Det tredje är att vi nu i uppgångens tider inte

kommer att släppa de bekymmer som faktiskt finns,

framför allt i landets minsta kommuner. Här håller vi

på att få en utveckling där befolkningsminskningen,

som kanske kommer att fortsätta, hotar hela funda-

mentet för den samhällsmodell vi har byggt upp. Den

innebär att man lokalt ska ta ansvar för vården, för

skolan och för omsorgen, och man beskattar sina

medborgare för att kunna ta detta ansvar. För att be-

skattningen ska vara effektiv och fungera rättvist

finns det ett utjämningssystem.

Det är så modellen ser ut. Om vi då ser att befolk-

ningsminskningen går snabbt och slår så hårt ekono-

miskt att den här modellen håller på att förlora sin

legitimitet och sin giltighet, därför att man i dessa

små kommuner inte klarar att upprätthålla en god

kommunal standard, hotas ju hela modellen med det

decentraliserade samhällsansvaret. Detta måste vi se

och förstå, och detta måste vi åtgärda och åtgärda

snabbt.

Det handlar ytterst om sammanhållningen i vårt

land och om det sätt vi har valt att gemensamt ta

ansvar för dessa grundläggande verksamheter som

bedrivs i skolan och i vården. Det här behöver vi

koncentrera oss på.

Ordförandeskapet har jag redan talat om, reform-

dagordningen inom ramarna och inom gränserna.

Men sedan gäller det att sträcka ut högkonjunkturen

från förskola till forskning och se till att hela Sverige

kan leva.

För att detta ska understrykas ytterligare kommer

jag senare i dag att presentera en liten organisations-

förändring i regeringen.

Det här är, herr talman, de reflexioner jag gör när

jag följer dagens debatt. Någon kanske tycker att den

är tråkig - det skulle inte förvåna mig. Men kom då

ihåg vad Kostunica i Jugoslavien, eller Serbien, sade.

Efter alla dessa år av problem och svårigheter önska-

de han ingenting annat än att Jugoslavien skulle bli

ett vanligt, tråkigt europeiskt land, där man precis

som vi kan diskutera hur man ska hantera ett växande

överskott, hur man ska väga av olika saker och göra

det i en god ton gentemot varandra och ändock i en

känsla av att höra samman värdemässigt, att vara stolt

över det land man lever i och ha förmånen att ta an-

svar för.

(Applåder)