Herr talman! Först helt kort till Lars Leijonborg
om det sista han sade: Sänkt övertidsuttag, ja. Men
inte förbud mot övertid över huvud taget.
Det har talats mycket den senaste tiden om ar-
betstidsförkortning, och så också i den här debatten. I
går lovordade statsministern ett förslag från de tre
fackförbunden TCO, SACO och LO. Det är ett för-
slag som innebär att normalarbetstiden ligger kvar på
40 timmar i veckan och att en extra semesterdag per
år införs 2002-20006. Dessa extra semesterdagar
tillsammans med en av de semesterveckor vi redan
har sätts in på en arbetstidsbank där man också ska
kunna samla på sig ledighetstid genom att jobba
övertid. Sedan ska arbetstagaren fritt kunna disponera
den tid som finns i arbetstidsbanken.
Mona Sahlin och statsministern tycks ha bestämt
sig. Nu tycker facken så här, säger man. Nu har de
enats. Då upphöjer vi deras förslag till ett regerings-
förslag. Men hallå där!, vill man ropa. Vadå: Facken
har enats? Det finns väl fler fackförbund? T.ex. HTF,
SKTF och Statstjänstemannaförbundet vill samtliga
liksom Miljöpartiet ha sänkt veckoarbetstid. Jag tror
inte att de nöjer sig med de futtiga minuter som nu
erbjuds under beteckningen arbetstidsförkortning.
Jag vill också starkt ifrågasätta om TCO:s, SA-
CO:s och i synnerhet LO:s ledning verkligen går i
takt med sina egna medlemmar. Jag kan riktigt se
henne framför mig, den dubbelarbetande småbarns-
mamman i offentlig sektor som står där och lagar
kvällsmat, just hemkommen från jobbet via mataffär
och dagis. Hon drar en djup suck och säger till bar-
nen: Tänk så skönt det ska bli om två år! Då kan jag
gå från jobbet nästan 2 ½ minut tidigare varje dag!
Mer än så blir det alltså inte. Mer än så finns det
inte i det här förslaget. Jag hoppas verkligen att inte
regeringen rakt av antar det här fackliga förslaget
utan sätter sig ned och diskuterar med Miljöpartiet
och Vänsterpartiet för att få mer på banken och också
få en sänkt veckoarbetstid.
Med det här förslaget kan man i och för sig kom-
ma upp i 12 minuter om dagen - men först 2006. Om
man offrar en semestervecka och ligger i och jobbar
övertid så kan man korta sin arbetstid ytterligare
något. Nej, det är alltså inte mycket som farbror Gö-
ran har i säcken den här gången om han tänker nöja
sig med det fackliga förslaget.
Visst är det bra med ett ökat inflytande över le-
digheten, och visst kan modellen med arbetstidsbank
vara vettig. Men det måste finnas mer på banken! Det
räcker inte att kunna komma ned till en 38-
timmarsvecka 2006 i utbyte mot att man offrar en av
de semesterveckor man redan har. Det behövs sänkt
normalarbetstid och det behövs en sänkt veckoarbets-
tid i botten.
För Miljöpartiet är arbetstidsfrågan inte någon li-
ten fråga - en fråga bland en massa andra frågor. För
oss är det en central fråga. Det är en fråga om liv-
skvalitet och en fråga om frihet. Vi har i dag kraftig
ekonomisk tillväxt. Frågan är hur vi ska använda den.
Vi kan inte fortsätta se den ekonomiska tillväxten
som ett mål. Den är ett medel. Och vad har vi då detta
medel till? Vi kan faktiskt välja ökad livskvalitet i
form av mer fri tid i stället för fortsatt ökning av
privat konsumtion. Läget är t.o.m. så i dag att vi kan
få både sänkt arbetstid och en ökning av den privata
konsumtionen - men en mindre ökning än vi skulle få
om vi fortsatte att jobba 40-timmarsvecka. För oss
gröna är det ett självklart val att prioritera mer fri tid.
Vi måste också nämna saker vid deras rätta namn.
Sänkt arbetstid är en sak, ökad frihet att använda
semesterledighet och kompledighet en annan sak. Här
har Socialdemokraterna haft 30-timmarsveckan i sitt
partiprogram i 25 år, tror jag, och nu vill man få det
att framstå som att den här minimala sänkningen är
ett viktigt steg på vägen mot 30-timmarsvecka.
Men ingen, inte heller Göran Persson, tror jag,
kan på fullt allvar hävda att de höga sjuktal vi har nu,
den stress vi har nu och den utbrändhet vi har nu
skulle påverkas och minska om vi kortar dagarbetsti-
den med 2 minuter och 24 sekunder 2002. Det måste
till rejälare tag, och vi har goda möjligheter att göra
någonting åt det här nu.
En annan viktig fråga inför framtiden är EMU-
frågan. Danskarna har nu sagt nej till EMU-
anslutning. När får vi chansen i Sverige, Göran Pers-
son? Det vore bra att bestämma sig för ett datum nu.
Jag tror att det är enda sättet att få i gång en offentlig
debatt i frågan. I dag är ju en majoritet av riksdags-
partierna positivt inställda till en folkomröstning om
en svensk EMU-anslutning. Det är en fråga som vi
har drivit länge. Folkomröstning är ett bra instrument
om vi som politiker vill förankra större och viktiga
beslut hos befolkningen. Att välja om vi ska gå med i
EMU eller inte är en fråga av lika stor betydelse som
valet om vi skulle gå med i EU eller inte.
Jag skulle gärna vilja ha besked från Göran Pers-
son. Kan vi fastställa en tidpunkt för folkomröstning-
en? Vi vill ha en folkomröstning i samband med nästa
riksdagsval, den tredje söndagen i september 2002.
Den främsta anledningen till att vi vill ha en folkom-
röstning just på valdagen är att vi på så sätt i valrörel-
sen kan tydliggöra kopplingen mellan nationell poli-
tik och EU-politik. Vi skulle också kunna få en kopp-
ling till de konsekvenser som ett EMU-deltagande får
för möjligheten att föra en självständig ekonomisk
politik i Sverige. Skulle en folkomröstning om EMU
friläggas tidsmässigt från ett riksdagsval så riskerar
debatten att enbart handla om pengar och ekonomi,
och inte om de framtida politiska mål som EMU
syftar till. Det vore olyckligt för samhällsdebatten i
den här frågan.
Vi tycker också att partierna tydligt bör deklarera
att de avser att betrakta resultatet i folkomröstningen
som beslutande. Det skulle öka medborgarnas känsla
av direkt delaktighet. Den folkomröstning som nyli-
gen genomfördes i Danmark visade på kraften just i
folkomröstningsmodellen. Valdeltagandet var mycket
högt - hela 88 % av befolkningen slöt upp för att visa
sin åsikt i EMU-frågan. Mycket glädjande var att man
med 53 % stöd valde att stå fri från EMU. Därmed
visade man att det faktiskt var möjligt för den resurs-
svagare nej-sidan att besegra ja-sidan. Det var möjligt
för David att besegra Goliat.
De demokratiska bristerna med EMU var ett cent-
ralt tema i den danska EMU-debatten. Det är ett tema
som med all säkerhet kommer att vara viktigt också i
den svenska debatten inför vår folkomröstning. Efter
nej-sidans seger i Danmark var det många som mena-
de att ett misstag av ja-sidan varit att man tonat ned
den politiska dimensionen i EMU-projektet och talat
mer om påstådda ekonomiska fördelar. Det är något
som blir allt svårare att göra trovärdigt med sjunkan-
de eurokurs och lägre räntor på hemmaplan än i eu-
roområdet. Alla kommer väl ihåg Carl Bildts förakt-
fulla tal om den svenska kronan som skvalpvaluta.
Men hellre en skvalpande valuta än en sjunkande
valuta!
Det var säkert taktiska överväganden som gjorde
att ja-sidan låg lågt med visionen om ett Europas
förenta stater. Det är möjligt att det är en tilltalande
tanke för en del tyskar och fransmän, men knappast
för danskar och svenskar. Vi vill vara en självständig
stat som samarbetar med andra, och inte bit för bit
uppslukas och bli en perifer delstat i en europeisk
stormakt.
Därmed, herr talman, är vi inne på frågan om hur
mycket makt EU ska ha över de nationella parlamen-
ten. I vilka frågor ska det fattas majoritetsbeslut och i
vilka ska de enskilda länderna ha vetorätt?
Vi anser från Miljöpartiets sida att det är viktigt
att det fattas majoritetsbeslut på ett område, och det är
miljöområdet - i och med att miljöproblemen och
miljöförstöringen inte håller sig inom nationsgränser-
na. Vi vill alltså ha beslut som anger lägsta nivåer för
miljömål och koldioxidskatt. Men det ska vara regler
som tillåter de länder som så vill att gå längre.
Jag såg häromdagen att Göran Persson ställer sig
positiv till majoritetsbeslut i miljöfrågor, men inte i
skattefrågor. Jag skulle vilja ha svar på frågan om
ifall Göran Persson ser koldioxidskatt som en miljö-
fråga eller som en skattefråga. I klartext: Anser Göran
Persson att man i EU ska fatta majoritetsbeslut om en
lägsta nivå på koldioxidskatt i syfte att börja göra
någonting åt de höga och ökande koldioxidutsläppen?
Eller kommer Sverige att agera mot ett initiativ om
att införa miniminivåer på koldioxidskatt på EU-nivå
för att motverka växthuseffekten? Vi anser att om det
ska hända någonting på det här viktiga området så
måste Sverige agera i EU - och agera med kraft.
Tyvärr har det hittills varit skralt med engage-
manget just för en radikal klimatpolitik också här
hemma. Det är bara alltför typiskt att ingen av de
andra debattörerna med ett enda ord har nämnt det
största politiska problem vi har att hantera inför
framtiden - den globala uppvärmningen.
Jordens medeltemperatur ökar. Orsaken är allt
större utsläpp av växthusgaser, framför allt koldioxid.
Den sektor som ger upphov till de största koldioxid-
utsläppen är trafiksektorn, där den dominerande delen
är vägtrafiken. De senaste vetenskapliga rönen pekar
på att jordens medeltemperatur kan komma att öka
med upp till fem grader de närmaste hundra åren.
Bara för några år sedan räknade man med mellan en
och tre och en halv grad. Redan det gjorde att nackhå-
ren reste sig på de små örikenas representanter. Deras
länder kommer nämligen att utplånas om havsnivån
höjs.
Nu är det inte så att utplåning hotar Sverige, men i
de senaste analyserna av de troliga effekterna för
Sveriges del framtonar bilden av ett rätt så annorlun-
da land. Det är inte bara naturen som är förändrad,
utan även näringsliv och samhällsliv har genomgått
stora förändringar. Ändå är detta kanske inte det
största problemet, utan det är osäkerheten och riskta-
gandet. På detta område om något borde försiktig-
hetsprincipen tillämpas. Det är mycket olustigt att stå
inför en situation i världen där vi vet att våra samhäl-
len kommer att förändras drastiskt om vi inte minskar
koldioxidutsläppen, men där ingen vet riktigt hur och
i vilken omfattning.
Hur mycket mark kommer att översvämmas där
jag bor eller verkar? Hur kommer samhället att må av
täta och återkommande väderkatastrofer? Hur kom-
mer människorna att må när livsvillkoren i deras
länder förändras i grunden? Detta är olustiga och
närmast overkliga frågor, som är mycket svåra att ta
till sig.
Detta är inte heller bara en framtidsfråga. Vi
måste inse att en del förändringar redan har skett.
Man brukar skilja på direkta yttringar och tidiga var-
ningssignaler. Bland de direkta yttringarna, som alltså
redan i dag är ett resultat av den globala uppvärm-
ningen, har vi tätare perioder av ovanligt varmt väder,
varma och stigande hav, översvämmade kuster,
smältande polarisar och smältande glaciärer.
Det är alltså sådant som pågår i dag. På de senaste
hundra åren har havsytan stigit mellan 10 och 25
centimeter, huvudsakligen beroende på den globala
uppvärmningen. Om den här trenden fortsätter kom-
mer havsnivån att stiga med kanske ända upp till
1 meter under de kommande hundra åren. Flera av
världens stora tätbefolkade områden, t.ex. i Kina,
Bangladesh, Thailand, Vietnam och ett antal små
låglänta öar, är mycket utsatta för den här klimatför-
ändringen. En höjning av havsnivån kan i framtiden
tvinga mellan 100 och 200 miljoner människor att
flytta. Vissa östater kommer att helt dränkas av havs-
vatten.
Exempel på tidiga varningssignaler, dvs. sådant
som anses som en möjlig effekt av klimatförändring-
en, är skyfall och snöstormar som leder till över-
svämningar. I morgon kommer vi att ha en debatt i
riksdagens kammare med anledning av de översväm-
ningar som var i Norrland i somras. Koralldöd, torka
och sjukdomsspridningar är andra sådana här tidiga
varningssignaler.
Det går inte att komma ifrån att förändringen av
klimatet är ett enormt miljöproblem för mänsklighe-
ten. Eftersom orsakerna till problemet har en direkt
koppling till vår livsstil är klimatförändringen också
ett mycket stort politiskt problem. Det ställer långsik-
tig kollektiv livskvalitet eller t.o.m. överlevnad mot
kortsiktig individuell välfärd. Det ställer höjd koldi-
oxidskatt mot en fortsatt ökning av utsläppen. Det
politiska problemet ställer också kortsiktig nationell
konkurrenspolitik mot global handlingskraft. Ska vi
sträva efter att hävda vår industris konkurrenskraft
eller efter att verkställa internationellt beslutade åt-
gärder för att minska koldioxidutsläppen?
Som jag sade förut har tyvärr svensk klimatpolitik
varit ett misslyckande. Vi kommer inte ens att nå de
förhållandevis försiktiga mål som uppställts. Och
situationen ser inte mycket ljusare ut inför framtiden.
I Klimatkommittén, en parlamentariskt sammansatt
kommitté som jobbade med den här frågan, beräkna-
des att den möjliga utvecklingen om vi inte vidtar
ytterligare åtgärder är att vi får en ökning av kol-
dioxidutsläppen med upp till 15 % jämfört med 1990.
Svensk klimatpolitik har alltför länge präglats av
feghet. Det har länge stått klart att vi inte kommer att
nå de mål vi har satt upp. Det har lika länge stått klart
att styrmedlen varit otillräckliga för att nå målet.
Klimatkommitténs arbete och det underlag man
fick in i det arbetet gav det tydliga beskedet att höjd
koldioxidskatt är det för samhället mest effektiva
sättet att minska koldioxidutsläppen. Och det var inte
Klimatkommitténs underlagsmaterial som var orsa-
ken till att kommittén inte lade fram något förslag om
höjd koldioxidskatt. Orsaken var att höjd koldioxids-
katt är politiskt kontroversiellt. Bl.a. protesterar Af-
tonbladet.
Resultatet av Klimatkommitténs arbete blev i
stället en kostsam satsning på informationskampanjer,
trots att ingenting i kommitténs underlagsmaterial
tyder på att information skulle ha någon mätbar effekt
på utsläppen av växthusgaser. Det är svårt att föränd-
ra livsstil med information. Mer information skulle
möjligen, enligt kommittén, kunna göra det lättare att
besluta om verkningsfulla styrmedel i ett senare ske-
de. Om nu den här informationskampanjen ska för-
verkligas, menar vi att informationsarbetet bör inrik-
tas på att just öka förståelsen för att verkningsfulla
klimatpolitiska styrmedel behövs. I klartext: Koldi-
oxidskatten måste successivt höjas.
För Miljöpartiet står det klart att en skatteväxling
nu är det enda verksamma medlet för att bekämpa de
ökande koldioxidutsläppen. Fr.o.m. nästa år kommer
vi glädjande nog att inleda en skatteväxling där vi just
höjer skatten på koldioxid och el och sänker skatten
på arbete. Alf Svensson och Bo Lundgren har motsatt
sig detta och vill i stället ha sänkta dieselskatter. En
tydligare populism får man väl leta efter. Vi menar att
koldioxidskatten är det i särklass bästa styrmedlet
som finns att tillgå i dag för att bekämpa koldioxidut-
släppen.
Den skatteväxling som genomförs nästa år är ett
första steg, men vi behöver gå längre. Under den
närmaste tioårsperioden kommer vi att skatteväxla i
storleksordningen 30 miljarder kronor. Det handlar
om en successivt höjd koldioxidskatt och en succes-
siv sänkning av skatten på arbete.
(Applåder)