Fru talman! Bo Lundgren ska inte springa ifrån
vad han har sagt. Han har inte uttryckt största respekt
för fackliga företrädare från denna talarstol - inte ens
för politiskt valda. Det är den nya överheten som
sitter här. Det är ni som bestämmer å folks vägnar. Ni
har aldrig gjort anspråk på att bestämma hur männi-
skor ska välja, men vad ni vill är att alla ska ha rätt att
göra det och att alla faktiskt också ska ha en möjlig-
het att göra det.
Det debatten handlar om i dag, Bo Lundgren, är
ert förslag som så kraftigt omfördelar de ekonomiska
resurserna i samhället och som tydligt visar vilka det
är som kommer att ha möjlighet att välja i framtiden
om ni får bestämma.
Jag sade inte - Bo Lundgren ska noga läsa vad jag
har sagt - att facken kommer att bestämma om det
ena och det andra, utan jag sade att de sätter dagord-
ningen. De sätter dagordningen därför att arbetslös-
heten är knäckt och tillbakapressad. Det är det som är
det nya. Det är arbetskraftsbrist vi har framför oss.
Det är därför vi nu diskuterar arbetstidsfrågan. Det är
därför vi också diskuterar sådana saker som arbets-
skadeförsäkringen och a-kassan. Det är en naturlig
reformdagordning i tider av återvunnen styrka och i
tider av diskussion om rättvisa och utjämning. Det
var det jag sade.
Dagordningen på 90-talet och på 80-talet sattes
inte av fackföreningsrörelsen. Den sattes på de rosa
tidningarnas sidor av marknadens folk. Det var andra
värderingar som då gällde. Jag hörde aldrig dåtidens
moderatledare eller dåtidens ersättare för den ekono-
miske talesmannen Bo Lundgren säga att detta var
pampar. Varför teg ni då om pampar och överhet?
Varför reagerar ni i dag när vanliga löntagare sluter
sig samman och är med och sätter dagordningen? Det
är också en retorisk fråga som i sig beskriver var
skiljelinjen går någonstans i svensk politik.
Jag hälsar den debatten med tillfredsställelse. Men
jag väntar fortfarande spänt på vad Alf Svensson och
vad Lars Leijonborg ska säga - på besked om på
vilken sida de hamnar.
(Applåder)