Fru talman! Jag tycker att det här börjar utveckla
sig till en intressant politisk debatt som jag egentligen
tror handlar om människosyn och om hur vi ser på
hur vi ska fördela både tid och pengar. Ska vi fördela
utifrån behov eller utifrån ekonomisk vinning? Det är
väl det som frågan handlar om egentligen.
Detta är en fråga som också är grunden för ar-
betstidsfrågan. Det är glädjande att se att så många
diskuterar den frågan med en sådan frenesi. Vi är
många som har diskuterat den frågan länge, i drygt 20
år, och envist hävdat att vi behöver mer tid att leva.
Vi är inte bara arbetsmaskiner. Vi är inte bara kon-
sumenter som går i snabbköpen och plockar i korgar-
na, utan vi har också annat för oss i våra liv, och vi
behöver tid också för annat. Vi behöver tid för re-
flexion. Vi behöver tid för kärlek. Vi behöver tid för
relationer. Vi behöver tid att vara människor. Det är
det som så många känner saknas i dag. Vi har inte tid.
Vi springer, hetsar och stressar i vardagen dygnet
runt. Många tvingas springa fortare än andra eftersom
också pengarna är en bristvara. Men även människor
som har pengar springer och stressar för att fylla på,
köpa, handla och hänga med i konsumtionshetsen.
Det här slår ut människor. Det slår ut i sjukdomar.
Det slår ut i ökad läkemedelskonsumtion. Det slår ut i
stress. Det slår ut i ett minskat barnafödande. Det slår
ut i brustna relationer. Det slår ut i dåliga samveten.
Allt det här är saker som inte bara ligger på huden
utan också under huden på väldigt många människor.
Det gäller inte minst kvinnor som ofta ensamma bär
försörjningsbördan och föräldraansvaret och som
också brottas med en dålig ekonomi på grund av fel
lönesättningar inom vård och omsorg.
Det här är frågor som vi har arbetat med i Väns-
tern under mycket lång tid. Vi har inte varit ensam-
ma. Många andra har också varit med, framför allt
många kvinnor, just för att vi har problemen under
huden. Länge har det politiska motståndet varit kom-
pakt i den här frågan. Också arbetarrörelsens organi-
sationer och fackförbunden har länge hävdat att det
här är en fråga för arbetsmarknadens parter och ing-
enting för politikerna att bry sig om. Den här attity-
den har vänts, och den har vänts dramatiskt bara un-
der det senaste året. Det är mycket glädjande.
Det är mycket glädjande att vi i dag har en sam-
stämmighet mellan de tre fackliga centralorganisatio-
nerna och, tror jag, tre politiska partier i riksdagen om
att det är både önskvärt och nödvändigt att förkorta
arbetstiden genom en lagstiftning så att detta kommer
alla till del och att dessutom använda en del av de
överskott som vi kommer att ha i statsbudgeten fram-
över till att sjösätta en sådan här viktig reform. Det är
en dramatisk förändring.
När arbetsgruppen, som har jobbat med arbetsti-
den, kom med sin rapport i våras utmålades det här
som fullständigt omöjligt i diskussionen. Vi skulle stå
på ruinens brant både privatekonomiskt och sam-
hällsekonomiskt om vi genomförde en arbetstidsför-
kortning. I dag låter det helt annorlunda, och det är
jag och Vänstern naturligtvis väldigt glada över. Vi
kan konstatera att det är en arbetsseger. Men det vik-
tiga är att så många människor nu har i utsikt att få en
faktisk praktisk arbetstidsförkortning i den verkliga
vardagen. Det är ju det som vi syftar till. Och vi i
Vänstern tycker inte att den ska vara liten. Den ska
inte vara tio eller tolv minuter som Bo Lundgren
tycks tro, utan vi ska ned till det som är det mycket
rimliga och högst önskvärda, nämligen sex timmars
arbetsdag.
Vi i Vänsterpartiet är medvetna om att detta inte
sker under en natt, en dag, på en vecka eller i en bud-
getförhandling. Vi har sett vilken tid det tar att ändra
opinionen och få människor att förstå att det här är
nödvändigt och klokt. Det är klart att det kommer att
tid innan vi är framme vid den efterlängtade sextim-
marsdagen, men det är klart att vi kommer dit. Vi
kommer självklart att fortsätta att arbeta med den här
frågan som den mycket viktiga fråga det är. Vi vet ju
att så många tycker som vi. Det är inte längre semes-
ter man behöver, utan det är en annan vardag. Vi
behöver ha tid i vardagen. Och det kan vi inte få på
något annat sätt än genom att vi minskar arbetsdagen
eller arbetsveckan.
Det ska naturligtvis vara möjligt för så många
som möjligt att själva bestämma. Och det gör man väl
lämpligast tillsammans med sina arbetskamrater, så
att man kan förändra den arbetsorganisation som man
ingår i. Ju större arbetstidsförkortning desto större
organisationsförändringar och större vinster, också
ekonomiska, blir det för arbetsgivaren. Det här har
moderna företagsledare förstått och också genomfört
och infört på många arbetsplatser, både offentliga och
privata. Att det skulle vara omodernt eller att det
skulle vara att sätta sig över människors egen vilja att
föreslå en sådan här reform är ett omodernt tänkande.
Det är klart att vi jobbar vidare med frågan, och
det är klart att det här i grunden handlar om hur vi
använder de pengar som finns. Jag tror faktiskt att
många människor i dag frågar sig: Vart tar alla peng-
ar vägen? Det handlar om alla de här överskotten,
som alla pratar om och om alla de här strålande tider-
na, som det ropas om från löpsedlarna och medierna:
Det går så bra!
Men vart tar pengarna vägen? Det är många som
säger: Jag har dem inte i min ficka. Jag ser dem inte
när jag tittar på personalsituationen på mitt dagis. Jag
ser det inte när jag går till sjukhemmet och besöker
min gamla mamma. Var är pengarna?
De finns, och någonstans tar de vägen. Jag tror
inte att det är riktigt att som Bo Lundgren säga att de
tar vägen i politikernas fickor. Så är det ju inte. De
går ju inte in i välfärdssystemen. Det var längesedan
de gjorde det. Nu börjar de gå tillbaka dit. Men det är
inte där som vi har sett de strålande tiderna, Bo
Lundgren, utan det är ju i privatekonomin. Det är ju
till dem som redan har, till börsen och till vinsterna
pengarna har gått. Generellt sett har löneandelen av
de vinster som har genererats under de senaste decen-
nierna gått till ägarna, till vinstutdelning, och inte till
dem som har arbetat ihop pengarna. Så är det. Orätt-
visorna ökar. Klyftorna ökar, och vi har ett tudelat
Sverige precis som vi har en tudelad värld.
Vi kan titta på de överskott som vi nu kommer att
få i statsbudgeten och ha en intressant diskussion just
om hur vi ska fördela dem. Det kommer 70 miljarder
och 80 miljarder nästa år och året därpå. Vad ska vi
ha dem till? Ska vi sänka skatterna som Bo Lundgren
vill? Eller ska vi amortera mera? Eller ska vi använda
dem till att renovera och reparera välfärden och se till
att vi får en bra barnomsorg och förskola, att vi får
ordentligt med lärare i skolan och ordentligt med
personal inom sjukvården? Ska vi se till att de pen-
sionärer som fortfarande inte har pengar så att det
räcker får det? Ska vi se till att de många ensamma
mammorna och papporna, som i dag inte kan tillgo-
doräkna sig några barnbidragshöjningar för att de
måste komplettera med socialbidrag och det då räk-
nas av, också får en del i den här välfärdsökningen?
Ska vi se till att höja nivåerna i a-kassan i stället för
att sänka dem, som moderaterna vill? Ska vi inte höja
nivåerna i sjukförsäkringen? Ska vi inte höja taken?
Ska vi inte se till att vi får en stabil grund i det folk-
hem som jag tror att en majoritet av oss faktiskt vill
ha? Jo, det tycker vi.
Vi ska också använda pengarna till att inleda en
arbetstidsreform. Det är att dela på det goda, och det
är att handla utifrån en värdering som heter solidari-
tet. Det är nästan så att man inte vågar uttala det ordet
längre med risk för att bli kallad huligan eller terro-
rist. Det är nämligen solidaritet som är det bärande
temat för de proteströrelser som vi nu ser växer mot
den här orättvisa ekonomin och mot ekonomismens
härjningar med ökande klassklyftor och miljöförstö-
ring där länder sätts i fråga och demokratiska system
urholkas av multinationella företags härjningar.
"Solidaritet" säger människor som går ut på gatan och
demonstrerar och som organiserar sig i nätverk.
I Stockholm heter det Stoppa utförsäljningen av
Stockholm. Bland personal och föräldrar inom för-
skola och barnomsorg heter nätverket Barnverket.
Globalt finns det många nätverk. Kyrkans organisa-
tioner har ett: Jubel 2000. Det finns Attackrörelsen,
som inte alls är så militant som namnet kanske leder
associationerna till. Det här är rörelser som bildar
nätverk utifrån en ängslan över just detta: Vart är
utvecklingen på väg? Vart tar pengarna vägen? Var
finns det plats för oss människor? Var finns det plats
för oss som inte bara lever för pengarnas skull utan
som också har andra intressen och sätter andra värde-
ringar högre, vi som vill hävda demokratins överhög-
het över ekonomin? Jo, vi tar vägen in i de här rörel-
serna, och vi protesterar - här i Stockholm utanför
riksdagen, i Malmö på något torg, i Gällivare om man
vill börja röra på sextimmarsdagen. Det finns många
livaktiga nätverk och proteströrelser.
Vi tar tillfället i akt, på samma sätt som man gjor-
de i Danmark när man röstade nej till EMU. Det
fanns mycket av demokratiprotester i detta, mot bris-
ten på lyhördhet från en politisk elit som vill trycka
på människor omänskliga system uppifrån. Det här
protesterar människor emot.
Och vad möts vi då av för reaktioner? Jo, då blir
vi kallade för terrorister och huliganer, för isolatio-
nister, för nationalister, för rasister. Jag tror att det är
en livsfarlig hållning från dem som vill beteckna sig
som det politiska etablissemanget. Jag tror att den
typen av reaktioner driver många människor i hän-
derna på just sådana organisationer som kanske har
rasistiska eller nationalistiska punkter på sitt politiska
program.
Se den demokratirörelse som växer fram, och be-
jaka den! Bejaka inte bara demokratirörelser när de
finns långt borta, som den som har fått Milosevic på
fall, utan bejaka också de demokratirörelser som finns
på närmare håll och de som använder den nya tekni-
ken för att organisera sig globalt, som vill kräva glo-
bal demokrati och inte bara global ekonomi. Det är
någonting att lyssna på för oss som vill hävda politi-
ken som redskap för förändringar och som möjlighet
för människor att göra sin röst hörd även om de inte
har pengar.
För detta behöver vi också tid - tid att engagera
oss i de här nätverken, tid att bära upp den demokrati
som jag utgår ifrån att vi är överens om ska vara både
livaktig och genomskinlig nog att kunna kontrolleras.
Detta behöver vi tid till, och den tiden ska vi ta oss.
Den tiden ska vi kräva, Bo Lundgren. Vi kommer inte
att backa, varken i arbetstidsfrågan eller när det gäller
möjligheten att skapa en levande demokrati.
(Applåder)