Herr talman! Först skolfrågan i Göteborg: Jag har
också tagit reda på vad som har hänt. Det fanns en
inställning från socialdemokrater och vänsterpartister
i Göteborg att man inte ville ha fristående skolor som
bygger på den typen av problem som dyslexi repre-
senterar. Det är någonting som finns hos många barn i
skolväsendet, och det bör kunna mötas på varje skola
utan att man sätter de barnen för sig. Det var deras
pedagogiska resonemang, och jag tycker att det var
hedervärt. Det kan naturligtvis ifrågasättas, men det
var inte fråga om illvilja mot den fristående skolan
som sådan utan den här tanken.
Det leder långt om vi ska stå här i talarstolen och
recensera vilka beslut som fattas lokalt.
Jag fick just nu veta av några vakna riksdagsle-
damöter: Fullmäktige sade nej till föräldrarnas
friskola i Hjo. Det fullmäktige som hade röstat ned
det leds av moderaterna i Hjo. Ska jag då stå här i
talarstolen och fråga Bo Lundgren: Vad har ni emot
denna valfrihet? Nej, det är lite av överhet över
Lundgrens sätt att se på det lokala ansvaret. Om jag
använder Lundgrens egen vokabulär skulle jag kan-
ske säga att det är pampfasoner.
Människor lokalt vill och kan ta ansvar bara de
också får möjligheter därtill. Det handlar om att de
inte hela tiden ska hamna i lägen där resurserna slits
ifrån dem och där de inte har pengar nog att anställa
lärare eller annan personal. Det tillför vi genom att vi
nu har bekämpat arbetslösheten.
Bo Lundgren vill att det i stället ska gå en annan
väg, via jättelika skattesänkningar, och sedan ska
föräldrarna själva betala det hela. Hur det exakt ska
gå till i skolans värld har Moderaterna aldrig lyckats
redovisa. När de ska beskriva systemet med skolpeng
som de har byggt upp nationellt framstår de gamla
kommunistiska Gosplansystemen som rätt idylliska.
Överhetsidén, att Lundgren och jag skulle stå här
och recensera enskilda kommuners beslut i enskilda
frågor, är farlig. Den vänder jag mig emot.
Jag vänder mig också emot Bo Lundgrens be-
skrivning. Träffar jag pampar när jag träffar pensio-
närsorganisationerna? Jag träffar äldre människor
med väldigt lite tålamod men mycket livserfarenhet,
som tycker att de vill delta i samhällsdebatten, påver-
ka och ge röst åt brister som de ser. De har samlat
intrycken på tusentals möten runtomkring i landet.
Där har det suttit 15, 20 personer - kanske 30,
kanske 100 - och de har klagat på det ena, och de har
haft uppfattningar om det andra. Så samlar man ihop
detta i en demokratisk folkrörelse, och så driver man
kraven tillsammans. Det är t.ex. PRO, Sveriges Pen-
sionärers Riksförbund och Riksförbundet Pensionärs-
gemenskap. Det är hundratusentals människor som på
så sätt demokratiskt vill påverka sin situation. Här
möts de av beskedet att det är pampar.
Vi lyssnar på dessa människor, precis som vi
lyssnar på dem som är valda av sina kamrater på
arbetsplatserna i en facklig organisation. Vi känner
igen och hör ekot från den tid då högern motsatte sig
demokratiseringen när Bo Lundgren nu beskriver
dessa folkrörelseföreträdare som pampar. De har ett
demokratiskt mandat. De är sända av sina vänner och
kamrater att företräda deras sak, och de gör det i
angelägna frågor.
Vi kommer att lyssna, och vi kommer att lyssna
på ett sådant sätt att rättvisan i Sverige ökar. De är
garanten för detta. Det är skillnaden gentemot det
moderata systemskiftet.
(Applåder)