Herr talman! Det hade varit ganska roligt att kun-
na replikera och delta i det senaste meningsutbytet
vad gäller den pedagogiska historien. Låt mig bara
notera att den som gick ut som lärare och började
arbeta med Lgr 69 kunde konstatera att ordet fostran
bara fanns med i ett sammanhang, nämligen i fråga
om att fostra eleverna till demokrater. Detta kan jäm-
föras med tidigare läroplaner, bl.a. folkskoleläropla-
ner, där det fanns mycket mer av fostranssynpunkter.
Det var emellertid inte det jag skulle tala om, utan
jag skulle tala om dyslexi. Det brukar sägas att 5-8 %
av varje årskull i Sverige har dyslexiproblem. Ande-
len bland flickorna är inte så stor, men det handlar om
ca 10 % av gossarna. Det som yttrar sig bl.a. som
dyslexi är inte bara svårigheter att läsa och svårigheter
till teckentolkning, t.ex. förmåga att förstå noter, utan
i och med att det är så arbetsamt att kämpa sig genom
en text, kämpa sig genom skriftsymbolerna, ger det
ofta också upphov till trötthet. Dyslektiker har ofta
också svårigheter att uppfatta oordning, och samtidigt
är det väldigt kreativt lagda personer. Vi vet vad som
händer när man i skolan inte klarar av det som skolan
förväntar sig, man är kreativ till sin läggning och
kanske visar stor trötthet i samband med det rena
pluggandet. Det är många generationer av lärare som
har uppfattat de här eleverna som ointresserade,
dumma och bråkiga.
Över 50 % av svenskfödda interner på fångvårds-
anstalter har läs- och skrivsvårigheter, enligt en ut-
redning av David Ingvar som presenterades härom-
året. Kanske kan det ge oss en och annan tankeställa-
re. Varför har de hamnat i den situationen?
När jag gick på lärarhögskolan 1971 berördes
dyslexin under del av en lektion. Jag vågar påstå att
det nog inte var mycket bättre när Ylva Johansson
fick sin lärarutbildning. Jag har nu en son som går på
lärarutbildning. Det han har sagt om vad de får lära
sig nu är inte särskilt imponerande det heller.
Jag frågade under föregående riksdagsår både
skolministern och utbildningsministern om detta med
lärarutbildningen och dyslexin. Båda svarade - jag
utgår från att det var samma handläggare på departe-
mentet, för svaren var ganska lika - att det är kom-
munernas ansvar att se till att lärarna har den kunskap
som behövs för de elever som har särskilda behov. Ett
sådant svar tarvar nästan ingen kommentar.
Vi har en undermålig forskning på det här områ-
det. Medan man i Finland har fem professorer som
jobbar med dyslexiforskning är det i Sverige två, och
jag vill minnas att båda två är pensionerade, som
ägnar sig åt det. Vi har en undermålig lärarutbildning
på det här området. Därför ges heller inte en relevant
utbildning, och därför går varje år kanske 10 000
elever ut från skolan med det sociala handikapp det
innebär att inte kunna läsa.
År 1997, som också kallas dyslexiåret - man kan
ibland fråga sig varför - skriver utskottet följande:
"Utskottet har tidigare behandlat frågor om läs- och
skrivsvårigheter/dyslexi och därvid betonat vikten av
att åtgärder sätts in - - -." Jaha. "En utredning - Läs-
och skrivkommittén - har haft i uppdrag att redovisa
viktiga utgångspunkter för arbetet med att stödja
elever med stora läs- och skrivsvårigheter - - -.
Kommittén föreslår bl.a. att man inom samtliga lä-
rarutbildningar skall få möjlighet" - jag upprepar:
skall få möjlighet - "att förvärva grundläggande kun-
skaper om läs- och skrivutveckling samt om läs- och
skrivsvårigheter. - - - Utskottet förutsätter att rege-
ringen - - - återkommer till riksdagen i frågan."
Som jag uppfattar det är detta till intet förpliktan-
de skrivningar. Och för dem som går i den svenska
skolan fortsätter under tiden eländet med att inte kun-
na få den utbildning som man är berättigad att få.
Om statsrådet och jag skulle återvända till kate-
dern skulle vi behöva fortbildning, inte minst om
dyslexi. Men det gäller ju också tiotusentals av alla de
andra lärarna, som hela tiden har verkat och verkar i
skolan.
Dyslexin, eller de egenskaper som leder till dys-
lexi, är inte bara ett problem för dem som går i sko-
lan. Problemet är ännu större efter skolan och ger
alltför många ett livslångt socialt och även kulturellt
handikapp.
Jag bara ställer mig frågan: Hur länge skall vi fort-
sätta bortse ifrån att någonting verkligen måste göras
på det här området? De åtgärder som hittills är insatta
förtjänar inte namnet åtgärder.