Herr talman! Låt mig börja med att hälsa Cathari-
na Elmsäter-Svärd välkommen. Jag vet att hon varit i
riksdagen under hela hösten, men det här är första
gången hon deltar i en ärendedebatt. Välkommen i det
arbetet!
I de här betänkandena tänker jag beröra det som
har anknytning till barnomsorg och grundskola. Jag
kommer inte att hinna kommentera allt inledningsvis
utan vill koncentrera mig på några punkter, inte därför
att de andra frågorna är oviktiga utan därför att jag
vill vara varsam med tiden.
Jag vill börja med de förslag som syftar till att
förbättra skolans arbete mot mobbning och rasism.
Läroplanen och skollagen innebär redan i dag att
skolan har ett otvetydigt ansvar för att fostra barn och
unga till respekt för varje människas egenvärde, att
främja jämställdhet och att hindra att elever utsätts för
kränkande behandling. Skolan skall fostra till rätts-
känsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.
Genom de förslag som nu läggs fram förtydligas
rektors, och alla andra vuxnas, ansvar i dessa avseen-
den. Bakgrunden till skärpningen är att det trots en
tydlig viljeinriktning från bl.a. riksdagens sida fortfa-
rande förekommer både mobbning och trakasserier
med rasistisk och sexuell bakgrund. Den rapport som
vi fick från Barnombudsmannen i våras var en nyttig
påminnelse om hur barnen och de unga själva upple-
ver sin vardag. Det är den viktigaste utgångspunkten
för vårt arbete. Många av dem sade ungefär så här:
"Det värsta är när vi vet att de vuxna ser men låtsas
att de inte ser. Det värsta är när vi ser att de vuxna
blundar därför att då känner vi oss dubbelt svikna."
Det här är inte acceptabelt. Varje vuxen i skolan
måste åläggas ett ansvar för att aktivt hindra alla for-
mer av kränkande behandling.
Rektor får därutöver ett ansvar för att det utarbetas
rutiner för hur de vuxna i skolan skall hantera pro-
blem med kränkande behandling. En sådan plan bör
innefatta både förebyggande arbete och rutiner för hur
man hanterar situationer som uppkommer.
Alla barn har rätt att känna sig trygga i skolan.
Skolan kan därför inte vara en värdeneutral plats som
inte tar ställning mot våld, mobbning och rasism. Det
är en självklar och viktig uppgift för varje vuxen i
skolan att bekänna färg i dessa frågor.
Det har blivit skrämmande vanligt att barn och
ungdomar använder mycket nedlåtande tillmälen med
sexuell anspelning om varandra och om vuxna. Språ-
ket blir på det sättet både fattigt, rått och sårande. På
många ställen har man framgångsrikt tagit itu med
problemen, men vi menar ändå att regeringen bör
överväga hur man på lämpligaste sätt ytterligare kan
markera att trakasserier på grund av kön eller sexuell
identitet skall hindras.
Det finns inga stora meningskiljaktigheter mellan
partierna i den här frågan. De reservationer som finns
tar oftast upp frågor som endera redan är på gång eller
som bör vara en del av det arbete som nu skall göras
ute på skolorna. De skall nog mer betraktas som goda
idéer och tips än som lagstiftningsärenden.
Herr talman! Nu går jag över till regeringens för-
slag om att inrätta förskoleklasser som en ny, egen
skolform.
Vi fick för ett par dagar sedan en internationell
jämförelse som visar att svenskar ligger i den absoluta
världstoppen när det gäller kunskap och bildning.
Jag tror att förklaringarna till framgången är
många, bl.a. en bra barnomsorg, en bra skola, åter-
kommande utbildningsmöjligheter för vuxna och till
sist, men inte minst: en omfattande folkbildningsverk-
samhet. Det är det livslånga lärandet.
Nu tar vi ytterligare ett steg för att lägga en ännu
bättre grund för barnens lärande. Vi skulle ju alla här
vilja säga till Ola Ström att han får alla paket som han
har på sin önskelista. Med förslaget om att inrätta
förskoleklass som en egen skolform för sexåringar vill
vi stödja den utveckling som redan sker i många
kommuner. Där integreras alltmer förskola och skola.
Det betyder att barnen får tillgång till fler kompeten-
ser. När skolans lärare, elevassistenter och vaktmästa-
re möter förskolans förskollärare och barnskötare och
skolbarnomsorgens fritidsledare och fritidspedagoger
- alla med sina specifika kompetenser - blir summan
av ett plus ett inte två utan någonting mer. Hur
mycket mer beror på förmågan att samverka utan att
sudda ut de olika yrkesrollerna och på förmågan att
skaffa sig en samsyn när det gäller barns utveckling
och behov.
När vi för några år sedan beslutade om den nya
timplanen för skolan ägnade många av oss stor möda
åt att komponera en timplan som skulle garantera att
den tid som elever och lärare tillbringar i skolan
skulle bli så väl utnyttjad som möjligt. Då - 1993 -
blev det till sist en timplan med betydligt minskat
utrymme för ämnena idrott och hälsa samt slöjd.
Det vill vi ändra på nu. Det blev inte bra. Balan-
sen mellan teoretiska och mer praktiska inslag i un-
dervisningen blev sned. Därför ökar vi utrymmet för
slöjd och idrott igen.
Till sist vill jag säga något om skolans resurser.
Det kanske allra viktigaste beskedet till skolan
kommer inte i det beslutet som skall fattas i dag, utan
det är beslutet om att skolan skall få mer resurser.
Det är inte bara ett besked om fler kronor. Det är
också ett besked om att det vi har sagt om att skolan,
tillsammans med vården och omsorgen, skall stå först
i kön den dagen som vi har ordning i ekonomin igen
och kan börja återuppbyggnaden. Det beskedet kan
man lita på.
Det är också ett besked om att skolan är viktig och
att den är en prioriterad verksamhet, ett besked om att
vi är övertygade om att kommunerna tillsammans med
skolans personal på ett bra sätt kan förvalta det för-
troendet. Därför avstår vi från detaljstyrning.
Alla skall veta att det finns fler än ett hål att stop-
pa pengarna i efter de magra åren. Det finns tusentals
sådana hål, men vi väljer först att se till att stärka
dessa viktiga verksamheter. På fyra år tillförs kom-
munerna 40 nya miljarder.
Det kommer att betyda mycket för den praktiska
verksamheten i skolan, t.ex. fler vuxna och bättre stöd
till de barn som bäst behöver det. Kanske räcker ock-
så pengarna till en modernisering av skolans utrust-
ning, inte minst när det gäller IT.
Jag har hittills försökt att undvika polemik med
mina meddebattörer, men på en punkt vill jag göra ett
avsteg. Det gäller moderaternas alternativ i fråga om
skolans resurser.
Det är inte nog med att moderaterna har motsatt
sig de ökade resurserna till kommunerna och därmed
också till skolan. De vill med en nationell skolpeng
också ersätta det system som i dag fördelar dessa
resurser efter behov och ger ett lokalt inflytande över
hur pengarna används. I praktiken innebär det ett
slags förstatligande av skolan igen och att kommuner-
na på sin höjd skulle bli en av flera utbildningsanord-
nare utan egentlig möjlighet att ta ett vidare ansvar för
utvecklingen av vårt skolväsende.
Moderaterna vill ersätta den behovsinriktade re-
sursfördelningen med ett pengsystem som ger lika till
alla. Det tas ingen hänsyn till att skolor i glesbygd i
allmänhet kostar mer än andra skolor. Det tas ingen
hänsyn till att skolor med många barn med annat
modersmål än svenska behöver mer resurser än andra.
Det tas ingen hänsyn till att barn är olika och behöver
olika mycket stöd för att få likvärdiga möjligheter.
Det här är ett cyniskt förslag som gör barnen till
kunder på en marknad där samhället köper sig fri från
ansvaret att värna varje barns rätt till en bra start i
livet. Ett sådant ansvar, Catharina Elmsäter-Svärd,
kräver mer än en check i handen och ett "lycka till".
Moderaterna mäler sig ur den enighet som nu blir
allt tydligare om att skolan behöver få utvecklas uti-
från sina lokala förutsättningar och att den behöver
mer resurser, inte mindre.
Jag yrkar bifall till hemställan i utbildningsutskot-
tets betänkande nr 5 i dess helhet och till de delar av
hemställan i utskottets betänkande nr 1 som behandlar
frågor om barnomsorg och grundskola. Jag yrkar
också avslag på samtliga reservationer i dessa avse-
enden. Senare kommer andra att yrka när det gäller
övriga delar i utskottets betänkanden.
Mot bakgrund av det meddelande som vi fick av
talmannen innan debatten började vill jag säga tack
till Margitta Edgren som nu lämnar utskottets arbete -
dock inte riksdagens arbete. Tack för gott samarbete
och tack för gott kamratskap, och inte minst tack för
ett gott humör! Vi kommer att sakna Margitta Edgren.