Herr talman! Vi har ju i Sverige en förhållandevis
sen skolstartsålder jämfört med många andra länder.
Vi har av tradition börjat skolan först vid sju års ål-
der. Jag är säker på att ledamöterna i utbildningsut-
skottet väl vet varför vi har en så sen skolstartsålder.
Det var ju nämligen så att i vårt glesbebyggda land
var det först vid sju års ålder som barnens ben ansågs
tillräckligt långa och starka för att barnen skulle kun-
na gå den långa vägen till skolan. Man väntade liksom
tills barnens ben blev skolmogna, och då fick man
börja.
När jag skulle börja skolan i början av 70-talet
fick jag genomgå en skolmognadstest där olika saker
skulle undersökas. Det gällde t.ex. om jag kunde sitta
stilla, vara tyst och göra som jag blev tillsagd. Klara-
de man det testet fick man börja skolan. Då ansågs
man vara skolmogen.
Jag menar att det är en total felsyn att tro att barn
utvecklas på ett sådant sätt att de en dag vaknar upp
och är skolmogna, och att de sedan alltid kommer att
vara det. Barn utvecklas liksom litet hit och dit. De är
skolmogna ibland och ibland inte. Så skall det vara.
Det är barns naturliga sätt att utvecklas på, och de har
rätt att bli bemötta av en verksamhet som är barnmo-
gen, som är anpassad till barnen. För att skapa en
sådan verksamhet krävs det samverkan och integra-
tion mellan barnomsorg och skola. Vi måste ta till
vara den erfarenhet och kunskap som finns i de olika
verksamheterna.
Man möter ibland ett synsätt som Moderaterna här
företräder, men som också ibland finns företrätt på
andra håll i debatten. Det är att om barn börjar skolan
tidigare, så lär de sig liksom snabbare. De blir liksom
klara fortare. Jag kan inte se någon annan förklaring
till att Moderaterna anser att man kan sänka skolplikt-
såldern utan att samtidigt förlänga skolplikten. Där
skiljer sig Moderaterna från alla övriga partier i den
här kammaren, som ser verksamheten för barnen som
en helhet och som tror att barn behöver en tioårig
helhet för sin utveckling i skola och förskola.
Vi har velat ta vår utgångspunkt i innehållet och
verksamheten för att bygga en tioårig helhet. Vi har
därför - något som riksdagen, hoppas vi, kommer att
ställa sig bakom - skapat förutsättningar för de arbets-
lag som växer fram i samverkan mellan sexårsverk-
samheten och grundskolan. Det har vi gjort genom att
göra sexårsverksamheten till en egen skolform; för-
skoleklass. Det blir i allt väsentligt samma lagstiftning
som kommer att gälla för förskoleklass som för
grundskola. Det blir samma sekretessregler. Vi vidgar
undervisningsbegreppet så att också förskollärare och
fritidspedagoger blir behöriga att undervisa i det de är
utbildade för.
Vi kommer sedan i vår att lägga fram förslag om
en gemensam läroplan för förskoleklass och grund-
skola och förhoppningsvis också fritis. Vi skall ha ett
gemensamt måldokument för en sammanhållen verk-
samhet. Därefter är det dags att ta upp frågan om
plikten. Det här förslaget skall ses som ett första steg
mot en tioårig grundskola, men det skall göras på det
sättet att vi tar saker och ting i rätt ordning. Först tar
vi upp verksamheten, innehållet och målsättningarna.
Först därefter tar vi upp frågan om barnens plikt att gå
i denna verksamhet.
Det en reform som är en process som vi är inne i.
Vi vill ge förskolan dess rättmätiga plats som den
första grundbulten i utbildningssystemet. Det är också
därför vi flyttar över barnomsorgen in i skollagen. Vi
håller också på med flera andra reformer som riksda-
gens kammare så småningom skall få ta ställning till.
Det här arbetet innebär ett möte mellan olika tra-
ditioner och erfarenheter. Skolan och barnomsorgen
har utvecklats längs med olika utvecklingslinjer och
med litet olika förtecken. Det är inte ett oproblema-
tiskt möte, men det är ett mycket spännande möte. Det
krävs ett stort mått av ledarskap på lokal nivå för att
hantera det här mötet så att det verkligen blir frukt-
bart.
Vi vet att det är viktigt att ta vara på just detta att
man har olika erfarenheter och olika traditioner. Det
är viktigt att man kan berika varandra och inte tro att
det går att skapa en enhetlig personalkategori eller
struktur för hela verksamheten.
Jag deltar ibland i diskussioner ute på arbetsplat-
ser. Då kan man träffa företagsledare som berättar om
sina intressanta företag. Då kan det låta ungefär så här
när företagsledare berättar: Här i vår väldigt kun-
skapsintensiva produktion arbetar vi med så väldigt
komplexa processer att det är svårt för en enskild
anställd att ha all den kompetens som krävs. Därför
måste vi organisera arbetet på vår arbetsplats i team
där vi sammanför olika kompetenser som klarar av de
här komplexa processerna i vår kunskapsintensiva
produktion. Det är en ganska vanlig utveckling i stora
delar svenskt näringsliv, och det är en bra utveckling.
Men det är klart att som skolminister tänker man
då ibland: Vad är mer kunskapsintensiv produktion,
och vad är mer komplexa processer, än att arbeta med
barns och ungdomars lärande och utveckling? Ändå
är det fortfarande så att det finns alldeles för mycket
av ensamarbete i skolan, och det finns för litet av ett
gemensamt arbete där vi sammanför olika kompeten-
ser i mötet mellan barnomsorg och skola.
Det är det vi vill ge förutsättningar för med de lag-
förslag som nu ligger framme i riksdagen. Vi vill ge
förutsättningar för ett bra arbete i arbetslag med
grundskolelärare, förskollärare, fritidspedagoger,
barnskötare, speciallärare och andra personalkatego-
rier som gemensamt kan besitta kompetenserna för att
skapa en barnmogen verksamhet. En sådan verksam-
het måste ta hänsyn till varje barns individuella förut-
sättningar och ge varje barn möjlighet att utvecklas
maximalt utifrån sina förutsättningar.
Det är viktigt att man lär av varandra. Men det är
också viktigt att ta sin utgångspunkt i de olika erfa-
renheterna för att tillsammans skapa något nytt. Det är
på det viset som kvaliteten kan höjas.
Det är ett spännande arbete som är på gång lokalt,
och som vi nu kan understödja med de förslag till
beslut som riksdagen skall ta ställning. Det är roligt
att så många partier har kunnat samlas kring grundsy-
nen om att stödja den verksamhet som pågår lokalt i
perspektivet av en tioårig sammanhållen helhet. Cen-
terpartiet, Vänsterpartiet, Folkpartiet och Kristdemo-
kraterna ställer klart upp på en sådan gemensam ut-
vecklingslinje, dock med några variationer inom den.
Det är tråkigt att se att Moderaterna så tydligt skiljer
ut sig.
Jag skall svara på några av de frågor som har
ställts i debatten. Marie Wilén frågade om skyldighe-
ten för lärare att rapportera om de upptäcker att det
förekommer mobbning. Min syn är att lärare skall ha
en skyldighet att rapportera om man upptäcker att det
förekommer mobbning. Jag kan inte se att man på
annat sätt kan arbeta med att aktivt motverka alla
former av kränkande behandling. Jag menar att det
måste innebära skyldighet att ingripa, skyldighet att
rapportera, skyldighet att förebygga, skyldighet att
följa upp. Det finns många olika moment som måste
ingå i att aktivt motverka kränkande behandling. Nå-
got annat kan jag inte tänka mig.
Jag menar också att den här specificeringen av
vilka åtgärder varje enskild lärare skall vara skyldig
att vidta bör framgå av den handlingsplan som rektorn
är ansvarig för att ta fram. Rektorn skall utarbeta
rutiner för hur skolpersonalen skall hantera mobb-
ning, och där menar jag att den här typen av frågor
bör behandlas. Jag har svårt att tänka mig att man kan
ta fram sådana rutiner för hur man aktivt skall mot-
verka alla former av kränkande behandling utan att ta
in rapporteringsskyldighet när sådant upptäcks.
Jag har också några kommentarer till Ola Ströms
önskningar. Jag tycker att det är intressant att höra att
Ola Ström så tydligt visar att han förstår att elever har
väldigt olika behov och att de elever som är i behov
av särskilt stöd nu också behöver extra resurser. Jag
beklagar att Folkpartiet inte orkat vara med, eller
velat vara med, i det viktiga arbete som regeringen
och Centerpartiet har bedrivit för att möjliggöra de
extra resurser till kommunerna som nu särskilt skall
gå till elever i behov av särskilt stöd.
Men jag är väldigt glad att Ola Ström ändå anslu-
ter sig till synen att elever måste få kosta olika mycket
för att man skall kunna ge dem en likvärdig utbild-
ning. Där går det alltså en skiljelinje, som gör Mode-
raterna ensamma på den ena kanten när det gäller
resurstilldelningen till skolan.
Jag delar Britt-Marie Danestigs oro för effekterna
av mycket höga avgifter i barnomsorgen och effekter-
na av en extrem tidsstyrning av avgifterna i barnom-
sorgen. På sikt vill jag hellre se att barnomsorgen och
förskolan skall erbjudas barn på premisser som liknar
skolans, dvs. från barnens behov och inte i första hand
från föräldrarnas behov av omsorg. Men det är också
en kostnadskrävande reform, som det inte är möjligt
att driva förrän det finns möjligheter att fullt ut finan-
siera den. Jag är inte beredd att lägga fram förslag
som gör att kvaliteten i verksamheten måste urholkas.
Som Britt-Marie Danestig själv säger är orsaken till
att många avgifter har höjts förmodligen att kommu-
nerna har haft dålig ekonomi. Då bör vi i första hand
åtgärda detta, och det är också det vi håller på att
göra.
Avslutningsvis, herr talman, har jag några kom-
mentarer till Moderaterna. Jag skulle vilja fråga Mo-
deraterna och Catharina Elmsäter-Svärd hur hon ser
på kvalitetsutvecklingen i skolan. I Moderaternas
program Land för hoppfulla skrev man att det största
hindret för utvecklingen i skolan är lärarutbildningen
och kravet på behörighet. Har ni den synen? Är det så
att kravet på behöriga lärare är ett av de största hind-
ren för utveckling av skolan? Är det inte så att lärarna
i stället är nyckelpersonerna för att utveckla och kvali-
tetssäkra skolan?
Hur ser ni på den nationella skolpengen? Vad
kommer den egentligen att ge för belopp per elev?
Hur många miljarder skall överföras från kommuner-
na till staten och Stockholm för att därifrån distribue-
ras ut till de olika eleverna? Hur mycket pengar
kommer varje elev att få av denna nationella skol-
peng? Kommer det att räcka för att täcka kostnaderna
för utbildningen? Och om det inte räcker, vem skall
då betala? Skall det betalas genom avgifter, som för-
äldrarna betalar? Hur skall det glappet finansieras om
skolpengen, som Moderaterna föreslår, inte räcker till
i alla delar av landet eller för alla elever? Min syn är
att elever kostar olika mycket, och det kostar olika
mycket att bedriva skola i olika delar av landet.