Fru talman! Eftersom jag nu hade bespetsat mig
på att hålla mitt anförande från talarstolen - det här är
mitt första anförande - tror jag att jag ändå gör det.
Låt mig börja med att yrka bifall till alla moderata
reservationer i betänkandet samt till utskottets hem-
ställan på övriga punkter.
I går fattade denna riksdag det stora beslutet att
ansluta sig till Europeiska unionen. Det var ett av
många välkomnat och efterlängtat beslut, ett beslut
som hos många skapat förväntningar och förhopp-
ningar, inte minst i det svenska näringslivet och hos
dem som är beroende av detta för sitt dagliga bröd.
Stora delar av näringslivet kan nu börja genomföra de
utvecklings- och investeringsprogram som man har
planerat för men avvaktat med i väntan på vårt EU-
inträde.
Men, fru talman, en del av näringslivet får inte
längre dela den optimismen med sina kolleger. Ge-
nom de beslut som den socialdemokratiska majorite-
ten med gott stöd av Vänsterpartiet samma dag klub-
bade igenom om delar av jordbrukspolitiken har op-
timismen förbytts i pessimism och ängslan för framti-
den. En väsentlig del av näringslivet i vårt land har
härigenom satts på undantag när det gäller vår an-
slutning till EU. Den största enskilda näringsgrenen i
Skåne har belagts med bojor. Lantbruket och livsme-
delsindustrin men också alla de andra företag som är
beroende av denna sektor känner sig i dag lurade. En
utredning som gjorts av lantbruksdirektören i Mal-
möhus län visar att täckningsbidraget för en skånsk
veteodling beräknas bli 2 100 kr mindre än på Själ-
land i Danmark. Detta är skillnaden mellan en odling
som går ihop och en odling som går med förlust.
Men även de konsumenter som har vant sig vid en
hög svensk livsmedelskvalitet har i dag anledning att
känna sig bedragna. Konsumenterna har dessutom
under den borgerliga regeringens tid fått vänja sig vid
allt billigare livsmedel. Den borgerliga regeringen
hade förhandlat sig till ett avtal som var bra för Sveri-
ge. Det var bra för svenskt näringsliv, bra för svenskt
jordbruk och svensk livsmedelsindustri. Det var bra
för svenska konsumenter och för sysselsättningen här
i landet. Det var därför som en majoritet av svenska
folket sade ja i folkomröstningen.
Vår EU-anslutning skulle äntligen ge de svenska
lantbrukarna samma produktionsvillkor som sina
europeiska yrkesbröder. De skulle äntligen, då vi nu
tog steget in i Europa, få mäta sina krafter och sin
yrkesskicklighet med lantbrukarna på andra sidan
Öresund och Östersjön genom att få konkurrera på
lika villkor. I många år, och särskilt efter beslutet om
1990 års livsmedelspolitik, har svenska jordbrukare
fått vidkännas en helt exempellös urholkning av sin
ekonomi och endast med avund och på avstånd kunnat
betrakta de villkor som bönderna i EG verkat under.
Nu skulle de fått samma chans!
Under den borgerliga regeringens tid växte en op-
timism och framtidstro fram. Den borgerliga rege-
ringen såg jordbruket och livsmedelsindustrin som en
nationell tillgång, en tillgång för vår försörjning och
sysselsättning, men även som en exportnäring, precis
som danskarna ser på sitt jordbruk och sin livsmedels-
industri - eller tyskarna, eller holländarna.
Man har fått intrycket att socialdemokraterna all-
tid har sett svenskt jordbruk som enbart en belastning,
någonting som man helst skulle förtrycka och bli kvitt
för gott. Och det är klart att det då har stuckit dem i
ögonen att jordbruket vädrade en ny morgon i sam-
band med ett inträde i Europeiska unionen.
En sak kan vi dock vara överens om, och det är att
vi inom EU och tillsammans med EU måste arbeta för
en avreglering av jordbrukspolitiken som den ser ut i
dag i EU. Men detta får inte ske ensidigt för Sverige,
utan det måste göras tillsammans med EU.
Fru talman! Med de ändringar som socialdemokra-
terna tillsammans med Vänsterpartiet nu har gjort och
har för avsikt att fortsätta att göra i den borgerliga
propositionen nr 19 urholkar man mycket allvarligt
det framförhandlade avtalet. Detta är inget annat än
ett svek mot alla dem som röstade ja i folkomröst-
ningen. Det är inget mindre än ett avtalsbrott. Och det
syftar just till att Sverige ensidigt skall avhända sig
framförhandlade medel, som skulle komma jordbru-
ket och därmed landet till godo.
Jag har anledning att misstänka att detta just beror
på att de var destinerade till jordbruket. Jag frågar då
jordbruksministern eller Inge Carlsson, varför det är
endast på jordbruksområdet som vi skall avstå från att
ta hem vår återbäring på medlemsavgiften. Den avise-
rade ändringen av den förra regeringens förslag om 33
interventionsorter till endast 4 är en typisk sådan. Den
ändringen kommer att drabba jordbrukare som har
långt till prisorten. Att skapa fler prisorter skulle inte
kosta en krona i medfinansiering - EU har tagit på sig
hela den kostnaden. Men, fru talman, de beslut som
riksdagen fattade i går kan vi inte ändra på. Vi står nu
inför ett antal nya beslut.
Den borgerliga regeringen tog fasta på målsätt-
ningen att minst 10 % av åkerarealen skall vara om-
ställd till år 2000. För att stimulera till en sådan över-
gång lade man fram förslag om stöd dels till ekolo-
giskt jordbruk, dels till resurshushållande konventio-
nellt jordbruk.
Att lämna de konventionella odlingsteknikerna är
ett beslut och en process som tar sin tid. Det innebär
investeringar i ny teknik, och det innebär större ar-
betsinsatser. Det innebär självfallet också en lärotid,
som kan vara nog så mödosam, och det innebär dess-
utom en anpassning av en hel växtföljd om kanske
fem, sex eller sju grödor. I den borgerliga regeringens
förslag till stöd för en successiv övergång fanns ut-
rymme för detta. I Socialdemokraternas och Vänster-
partiets förslag finns det inte med. Här kräver man en
momentan övergång, och detta är svårt, mycket svårt.
Det finns i dag ett sug hos konsumenterna efter
ekologiskt framställda livsmedel, och det finns ett
intresse hos odlarna. Men eftersom det enligt liggande
förslag inte blir möjligt med en stegvis övergång, får
man räkna med ett betydligt svalare intresse från
odlarnas sida.
Jag kan inte tolka detta på något annat sätt än att
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte är intres-
serade av att få fram mycket mer av ekologisk odling
i landet. Är det så?
En annan fråga som jag vill beröra är förslaget om
höjning av gödselmedelsskatten. Denna höjning
kommer att innebära en orimlig extra börda på svens-
ka jordbrukare, egentligen till ingen nytta ur mil-
jösynpunkt. Genom mitt engagemang i ett av de väst-
skånska vattenvårdsförbunden, där vi genom kontroll-
program noga följer utsläppen av kväve, fosfor och
många andra ämnen, har jag kunnat konstatera att
under de år på 80-talet och början av 90-talet som vi
hade en högre gödselmedelsavgift har vi inte kunnat
se någon som helst statistiskt säkerställd minskning av
kvävetransporten till havet. Variationer mellan åren
finns givetvis, men de är helt relaterade till årets ne-
derbördsmängder. Dessa iakttagelser överensstämmer
med övriga västskånska vattenvårdsförbunds.
Eftersom dessa vattenvårdsförbund har som en av
sina uppgifter att aktivt verka för den halvering av
kvävetransporten till havet som riksdagen i sin vishet
en gång beslutat skall ske före 1995 och vi ännu inte
har kunnat bidra med någon egentlig reducering så här
fem i tolv, har vi i våras gjort en uppvaktning hos
Miljödepartementet med en sammanställning av våra
åtgärdsprogram. Dessa pekar entydigt mot att andra
åtgärder är effektivare, nämligen anläggningen av
våtmarker och dammar i odlingslandskapet. Detta är
den kostnadseffektivaste metod som vi i dag kan finna
för att få ned kväveläckaget. Och då skall man också
lägga till alla de andra positiva värden som man kan
få på köpet. Här kan vi verkligen tala om att öka möj-
ligheten för biologisk mångfald och variation i land-
skapet samt även om positiva effekter för det rörliga
friluftslivet.
Vattenvårdsförbunden anlägger redan i dag sådana
våtmarker tillsammans med markägarna, som ofta är
mycket positiva till dessa åtgärder.
Fru talman! Jag skulle vilja fråga socialdemokra-
terna och vänsterpartisterna varför ni betraktar jord-
bruket och livsmedelsindustrin som en belastning för
landet i stället för, som vi moderater gör, som en
nationell tillgång såväl ur näringslivssynpunkt som ur
sysselsättningssynpunkt och även ur miljösynpunkt.
Detta förtjänar jordbruket faktiskt.