Fru talman! Det finns inga okända källor att ösa ur,
men det finns faktiskt en del som man både på kort
och på långsikt kan göra för att få en bättre
finansiering av den gemensamma sektorn.
Vi har när det gäller de akuta problemen på kort
sikt föreslagit att man inte nu skall avskeda
ytterligare personal, varken inom sjukvården, inom
skolan eller inom barnomsorgen. När människor
går ut i öppen arbetslöshet får man en mycket liten
besparing, men det får mycket negativa effekter på
vård och omsorg och för dem som är kvar i arbete.
Vi har i vår budget avsatt medel för att
kommunerna skall kunna behålla dessa människor
nu under lågkonjunkturen.
Det är faktiskt så att det slösas på vissa områden
inom sjukvården. Jag har gett ett mycket tydligt
exempel på det här i debatten i dag, nämligen den
fria etableringsrätten som dränerar den offentliga
sjukvården på över en miljard kronor. Tänk om
man i stället strategiskt kunde sätta in dem där det
är som allra värst. Det skulle bli en betydande
kvalitetsförbättring. Vi skulle slippa det som görs i
den s.k. valfrihetsrevolutionens namn men som
kvalitetsmässigt inte tillför sjukvården särskilt
mycket.
Låt mig också ta upp omfördelningen mellan
kommuner. Jag rekommenderar Gudrun Schyman
och andra att läsa vårt nyligen presenterade
kommunala program på den här punkten. Det finns
kommuner i Sverige som har det bra, t.o.m. mycket
bra. Vi tycker att åtminstone de allra rikaste
kommunerna, precis som tidigare under vår tid,
skall dela med sig till de kommuner som t.ex. har
ställt upp och byggt bostäder och tagit på sig ett
mycket större ansvar för samhällsfunktioner än
dessa rika kommuner.
Detta är tre exempel på åtgärder som vi även i ett
mycket ansträngt samhällsekonomiskt läge skulle
kunna vidta om det fanns litet andra ambitioner när
det gäller fördelningspolitiken och ett ansvar för
hur vi använder de resurser som vi ändå skall satsa
på sjukvård och annat. Jag rekommenderar att de
tre åtgärderna vidtas omedelbart.