Fru talman! För snart tre år sedan, sommaren 1991,
lämnade jag, som statsminister, in Sveriges ansökan
om medlemskap i Europeiska gemenskapen. Då
var en majoritet av svenska folket för ett svenskt
EU-medlemskap. I dag är flertalet negativa eller
tveksamma.
För snart tre år sedan, hösten 1991, fick Sverige en
moderatledd, borgerlig regering. Då trodde en
majoritet av svenska folket att en borgerlig regering
skulle skapa bättre tillväxt, lägre arbetslöshet och
ökad välfärd.
I stället fördjupade regeringen lågkonjunkturen
och förvärrade krisen. Regeringen insåg inte
riskerna med att låta arbetslösheten stiga till
tvåsiffriga nivåer. Den missbedömde gång på gång
hur farligt snabbt budgetunderskott och statsskuld
rusade i väg. Regeringen ägnade sin mesta tid åt att
sätta i gång ett systemskifte och en
''valfrihetsrevolution''. Men det blev ingen ökad
valfrihet. I stället blev det nedskärningar inom
förskolan och skolan, sämre hjälp till de gamla och
en sjukvård som sviktar.
Statsministern döpte regeringens politik till den
''enda'' vägen. Han kallade den också för
''Europavägen''. Budskapet var: För att Sverige
skall kunna bli medlem i EU måste vi sänka
skatterna och skära ned på välfärden rejält. Men
efter tre år med moderat politik säger många: Är
det detta som väntar oss i EU, då säger jag nej.
Nu är, tack och lov, den europeiska Unionen inte
moderat. Den är inte heller socialdemokratisk.
Den blir vad medlemsländerna och medborgarna
gör den till.
De konservativa partierna i Europa vill gå en väg
som har prövats och misslyckats i Storbritannien.
Det är en väg som nu också har prövats i Sverige,
och visat sig vara en återvändsgränd.
De socialdemokratiska partierna i Europiska
unionen vill gå en helt annan väg. Tillsammans har
vi antagit ett program som heter ''Sätt Europa i
arbete''. Det handlar om aktiv
sysselsättningspolitik, om kompetensutveckling i
stället för låga löner, om fackligt samarbete. Det
handlar om miljön, om kampen mot fascism och
rasism, om fred och säkerhet. Det handlar om
jämställdhet, om lika villkor i arbetslivet, om
barnomsorg och om fler kvinnor i politiken.
Inför valet till Europaparlamentet gick det franska
socialistpartiet ut med varvade listor, liksom de
flamländska belgarna. De tyska
socialdemokraterna har 46 % kvinnor på valbar
plats, de spanska 36 %.
Om jag får bestämma, kommer hälften av de s-
politiker som skall företräda Sverige i Europeiska
unionen att vara kvinnor.
Jag ser Europeiska unionen som en möjlighet att
skapa ett annat Europa än det som efter 10 år av
nyliberal politik nu trycks ned av arbetslöshet och
uppgivenhet. Jag tror att vi bättre kan lösa de för
oss viktiga problemen inom än utanför EU. Jag tror
också att ett EU-medlemskap har fler fördelar än
nackdelar. Jag har stor förståelse för att många
tycker att det är svårt att ta ställning och att de
känner sig osäkra.
Det är svårt. Det är osäkert. I slutändan handlar
det om att försöka göra en bedömning av
framtiden. Och om den kan inte vare sig jag eller
någon annan -- inte ens Carl Bildt -- uttala sig med
säkerhet.
Men vi kan försöka lära oss så mycket som möjligt,
innan vi tar ställning. Vi kan respektera att vi har
olika uppfattning. Vi kan diskutera med varandra.
Och vi kan kanske till sist mötas.
Hade det varit folkomröstning nu i juni, som Carl
Bildt ville, tror jag att det hade blivit svårt att klara
den uppgiften. Men nu har vi mer tid.
Och vi har ett mycket viktigt val i vårt land före
folkomröstningen. Ett val som ger Sverige chansen
att byta färdriktning och regering.
Det är inte EU, det är fortsatt moderatstyre, som
är det främsta hotet mot de värden och den
gemenskap som vi byggt upp i vårt land. Det tror
jag även företrädare för Centern och Folkpartiet
börjar inse.
Vad som än händer i november behöver Sverige en
socialdemokratisk regering som tar itu med
arbetslösheten, som bryr sig om hur människor har
det och som kan skapa framtidstro!
Den ''enda'' vägens politik, den som skulle lösa
Sveriges problem, tog tvärt slut hösten 1992. När
räntan for upp till otroliga 500 %, kom sanningens
minut för en yrvaken regering, som sade sig ha full
kontroll över ekonomin. Marknadens dom var
hård. Misslyckandet var ett faktum. Statsministern
tog själv ordet i sin mun så småningom.
Men regeringen fick en chans som ingen annan
svensk regering i fredstid fått. Det största
oppositionspartiet erbjöd ett samarbete för att ta
landet ur den akuta ekonomiska krisen. Det blev en
uppgörelse mellan regeringen och
socialdemokratin. Regeringen hade inget annat
val, där den dinglade över det ekonomiska
bråddjupet. Men så snart regeringen fått näsan
över kanten var det slut på samarbetsviljan.
Nästan genast började moderata statsråd att
springa ifrån överenskommelserna.
Privatiseringarna av statliga företag fortsatte.
Aktiebeskattningen sänktes. Våra förslag att
minska arbetslösheten röstades ned.
Vårdnadsbidraget var inte avskrivet.
Det som en majoritet av svenska folket sagt sig vilja
ha, det som näringslivet efterfrågat, det som så
många ekonomer menar vore avgörande för att
återupprätta förtroendet för Sverige -- ett
samarbete över blockgränsen i de stora avgörande
frågorna -- avvisade regeringen.
Statsminister Bildt gjorde det ödesdigra valet att
göra sin regering beroende av Ny demokrati. Bengt
Westerberg, Olof Johansson och Alf Svensson lät
det ske.
Ovanpå den ekonomiska krisen fick vi en politisk
kris. Och Sverige fick en regering som från den ena
dagen till den andra inte visste om den skulle få
igenom sin politik. Carl Bildt försvarade sitt
samarbete med Ian Wachtmeister. Där fanns en
samsyn och en grundideologi som förenade. Sedan
försvann herr Wachtmeister.
Carl Bildt försvarade i debatten mot mig för några
veckor sedan sitt samarbete med Harriet
Colliander. Nu är också fru Colliander historia --
eller är på väg att bli historia.
Det parti med vars hjälp regeringen hållit sig kvar
vid makten är i fullständig upplösning.
Finalen på samarbetet mellan regeringen och Ny
demokrati blev en beklämmande uppvisning.
Alf Svensson fick sitt vårdnadsbidrag.
Budgetunderskottet späddes på med ytterligare
4 000 miljoner kronor. Ny demokrati sprack.
Med hjälp av resterna av Ny demokrati lyckades
regeringen i sista minuten här i kammaren nu på
morgonen försämra arbetslöshetsförsäkringen. De
nya reglerna skall gälla om tre veckor. Nu får färre
lägre ersättning under kortare tid. Visserligen
minskar statens utgifter för a-kassan, men i stället
ökar kommunernas utgifter för socialbidrag.
Kostnaderna flyttas från det ena stället till det
andra. Nu förstår jag vad Ny demokrati menade när
de i valrörelsen flyttade backar från den ena sidan
av scenen till den andra. Däremot förstår jag inte
hur vissa regeringspartier har kunnat hamna i ett
sådant sällskap.
Krisen för Ny demokrati är också en kris för den
borgerliga regeringen.
Sveriges problem är stora, men inte ödesbestämda.
Konjunkturen är på väg upp. Men vi är inte på väg
in i någon ''gyllene period'', som Carl Bildt tanklöst
och taktiskt utlovat.
De kommande åren blir tuffa, besluten svåra,
påfrestningarna kännbara.
Men vändningen i ekonomin skapar möjligheter,
som vi måste ta till vara, innan det är för sent. Jag
ser tre huvuduppgifter de närmaste åren.
1. Att få ned arbetslösheten.
Sverige får inte fastna i samma arbetslöshetsfälla
som slagit igen över land efter land.
Vi socialdemokrater kommer att bekämpa
arbetslösheten, på alla fronter och med alla medel.
Vi vill öka sysselsättningen, främst i näringslivet.
Vi vill stimulera investeringar i företag, i byggande,
i kommunikationer, i tele och data, i miljö.
Vi vill satsa på kunskap och kompetens, genom fler
platser i gymnasieskolan, högskolan och
arbetsmarknadsutbildningen.
Vårt mål är att ingen under 25 år skall behöva gå
arbetslös mer än 100 dagar.
Vi tror inte att sämre anställningstrygghet och
snabbare utförsäkring ur a-kassan skapar några nya
jobb. De skapar bara otrygghet och
socialbidragsberoende.
Det är vansinnigt att nu tvinga ytterligare 20 000
kommunalt anställda att lämna sina jobb på
daghem, i skolor, på sjukhus och inom
hemtjänsten. De behövs där.
2. Att få hejd på underskott och skulder.
Det viktigaste för att minska budgetunderskottet är
att få i gång tillväxten. Därför gör vi massiva
investeringssatsningar. Vårt parti föreslår en
investeringssatsning på 20 miljarder kronor.
Varje arbetslös som får ett jobb och kan försörja sig
är en besparing.
Vi måste granska varenda utgiftspost. Det finns
inte utrymme för vårdnadsbidrag eller några
kostnadskrävande reformer.
Vi kan inte utlova några skattesänkningar, inte med
en statsskuld på drygt 1 000 miljarder kronor -- en
skuld som för närvarande dessutom växer med 200
miljarder om året och som ger ränteutgifter på över
100 miljarder kronor nästa år.
Vi tycker att det är rimligt att kapitalägare betalar
åtminstone lika mycket i skatt som
låginkomsttagarna.
Vi tycker att det är lika rimligt att de som har de
allra högsta lönerna får betala 5 % höjd skatt för att
stödja de arbetslösa.
3. Att låta solidaritet och medmänsklighet prägla
politiken.
Det är förhållandevis enkelt att sitta vid ett
skrivbord och visa hur en nedskärning här och en
försämring där ger lägre utgifter.
Men bilden blir en annan, om man tänker sig att det
är det egna barnet som inte får tillräckligt med stöd
och hjälp i skolan, om man kan föreställa sig själv
där i sjukhussängen, utan möjlighet att få duscha
ens en gång i veckan, om det är ens egen
senildementa mamma som får allt mindre hjälp och
känner sig otryggare.
Då tror jag att de flesta inser att påfrestningarna
måste fördelas så rättvist som möjligt, och att det är
vi som har jobb, som är friska och som klarar oss
förhållandevis bra som måste bära det tyngsta
lasset.
I dag styrs Sverige av en regering som uttalat vill att
de ekonomiska och sociala skillnaderna skall öka.
Efter den 18 september hoppas jag att Sverige styrs
av en socialdemokratisk regering, som inte givit
upp, som är beredd att med all kraft bekämpa
arbetslösheten, som med hela sin övertygelse
strävar mot ett så rättvist och jämställt samhälle
som möjligt och som inbjuder alla, som vill åt
samma håll, att vara med.
(Applåder)