Fru talman! Det är inte så att vi vill halka tillbaka
till 80-talet. Men efter att ha lyssnat till Ingvar
Carlssons anförande och till den ekonomiska
debatten som ägde rum här i kammaren i går, kan
vi inte uppfatta någonting annat än att Ingvar
Carlsson och socialdemokraterna menar att 80-
talets politik var den rätta politiken. Hade de fått
fortsätta att föra den politik som de förde under 80-
talet, hade allt varit frid och fröjd.
Ni försöker att inbilla svenska folket att allt elände
började i september 1991, trots att att ni så väl vet
att detta är osant, trots att tre eminenta, kunniga
och skickliga ekonomer bland
socialdemokraterna -- Kjell-Olof Feldt, Klas
Eklund och Odd Engström -- säger att det är 20 år
av felaktig ekonomisk politik som gör att vi sitter i
den ekonomiska rävsaxen i dag.
Kan ni inte tillstå detta? Kan ni inte säga att 80-
talets politik med socialdemokratisk regering ledde
oss in i ett elände?
Sjuksköterskan skall självfallet få följande besked.
Om vi inte får upp svensk ekonomi på fast mark
igen kommer det att bli än värre, vad vi än önskar
och vad vi än tycker. Socialdemokraterna är
intresserade -- och det är vi också -- av
fördelningspolitiken. Men de måste också vara
intresserade av att se till att det finns något att
fördela.
Det är inte särskilt rimligt, Ingvar Carlsson, att tala
om bruttokostnaden för vårdnadsbidraget. Tala i
stället om nettokostnaden. Då torde det väl ha nått
fram, med eller utan hjälp av konsulter, att det är
fråga om 2,3 miljarder kronor. Men Ingvar
Carlsson ivrar för att säga 4 000 miljoner kronor.
Det låter naturligtvis mycket mera.
Detta är en rättvisefråga. Det förvånar mig att inte
Ingvar Carlsson i fråga om barnen -- det finaste och
värdefullaste vi har -- kan stå för rättvisa, kan stå
för en utjämning mellan dem som har de stora
subventionerna via alla skattesedlar och dem som
inte har några subventioner alls. Det handlar om
rättvisa mellan barnfamiljerna.
(Applåder)