Fru talman! I valet 1991 beslutade svenska folket
att byta regering. Många gjorde det i känslan av att
allt inte stod rätt till i vårt Sverige.
Något måste vara fel när bankerna trugar på
människor lån och konsumtionen hålls uppe genom
att människor lånar mer än de sparar.
Något måste vara fel när svenska företag år efter år
förlorar marknadsandelar i konkurrens med
företag från andra länder.
Något måste vara fel när småföretagare många
gånger tvingas pantsätta familjens villa och låna
pengar för att kunna betala förmögenhetsskatt på
byggnader och maskiner som är nerplöjda i deras
företag.
Något måste vara fel när svenska uppfinnare och
innovatörer inte kan finna avsättning i Sverige för
uppfinningar som har en stor potentiell marknad,
utan måste vända sig utomlands.
Något måste vara fel när svenska företag lägger
nästan alla investeringar i andra europeiska länder
än Sverige.
Något måste vara fel när statsmakterna anser sig ha
råd att skattesubventionera medlemsavgifter i
facket men inte att finansiera viktiga reformer för
det glömda Sverige.
Något måste vara fel när enskilda medborgare får
välja blöjor men inte dagis, omslagspapper till
skolböckerna men inte skola, plåster men inte
läkare -- dvs. när de får göra alla de mindre viktiga
valen själva men inte de viktiga.
Något måste vara fel när förskollärare hindras från
att starta eget, trots att det finns långa dagisköer.
Något måste vara fel när människor tvingas vänta
på operationer och behandlingar i sjukvården trots
att det finns både lediga lokaler och personal som
är villig att ställa upp.
Något måste vara fel när man får lika mycket eller
t.o.m. mer betalt om man är hemma och sjuk än om
man går till jobbet.
Något måste vara fel -- ja, jag skulle kunna fortsätta
den här uppräkningen länge till, men de här
exemplen kan räcka. Att ändra på allt detta har
varit en central uppgift för den här regeringen som
tillträdde efter valet 1991. På punkt efter punkt har
vi under det gångna åren lagt om politiken och
rättat till missförhållanden.
Det känns angeläget att påminna om detta därför
att det är så lätt att glömma. Oftast har de här
förändringarna skett i strid med
socialdemokraterna. Deras vision om framtiden
återfinns i hög grad i den backspegel som jag just
har tittat i.
Men visst har de här tre åren också rymt
besvikelser. Vi liberaler dolde inte i valrörelsen
1991 att stora problem väntade i svensk ekonomi. I
vårt valmanifest skrev vi: ''Svensk ekonomi är i
kris. Svenska företag slås ut. Kostnadsökningarna
har år efter år försämrat konkurrenskraften,
industriproduktionen minskar, arbetslösheten
stiger, företagen satsar alltmer av sina pengar
utomlands, trots att efterkrigstidens längsta
högkonjunktur har infallit under det årtionde som
socialdemokraterna har suttit vid makten har de
inte lyckats lösa de grundläggande problemen i
svensk ekonomi.''
Fru talman! Detta kallade Ingvar Carlsson och
Allan Larsson för ''svartmålning''. Men det visade
sig dess värre snarare vara en skönmålning. I själva
verket underskattade även vi problemen. De var
större än vad vi hade förstått. Därför har det också
tagit längre tid att vända utvecklingen än vad vi
hade hoppats.
Att sanera de offentliga finanserna och skapa
förutsättningar för nya jobb har varit regeringens
största och svåraste uppgifterna under de här åren.
Jag vill hävda att vi har tagit krafttag för att sanera
de offentliga finanserna. Det finns de som tycker att
vi borde ha gjort ännu mer. Men redan det som vi
har gjort har gjorts under hårt motstånd från
Socialdemokraterna.
Av alla de budgetförstärkningar som regeringen
har lagt fram har Socialdemokraterna motsatt sig
åtminstone 40 miljarder kronor. Och det utan att
redovisa några alternativ!
I några fall har de i efterhand accepterat vårt
förslag, men först sedan de har försökt -- och ofta
lyckats -- vinna poänger på sitt motstånd.
Den sänkning av statsbidraget i kommunerna med
7 miljarder kronor som regeringen drev igenom
inför 1993 är ett exempel. Socialdemokraterna gick
emot den. Jag vet inte hur många gånger jag har
hört socialdemokrater gråta stora krokodiltårar
över indragningen och hävda att den är orsaken till
snart sagt alla de bekymmer som kommunerna har
haft under de här åren.
Men med facit i hand kan vi konstatera att 1993,
ekonomiskt sett, var ett bra år för kommunerna.
Det gav, trots indragningen, ett finansiellt
överskott på 25 miljarder kronor. Sanningen är att
det inte i första hand var indragningen på 7
miljarder som har tvingat fram rationaliseringar i
kommunerna, utan de dystra långsiktiga utsikterna
för kommunernas ekonomi.
Så småningom har Socialdemokraterna insett
detta. Göran Persson säger nu rakt ut att det inte
blir några ytterligare statsbidrag till kommunerna
om Socialdemokraterna kommer tillbaka till
makten. Det vore bra om Ingvar Carlsson kunde
erkänna att det pågående effektiviseringsarbetet
måste fortsätta oavsett vilken regering Sverige har
efter valet i höst.
Socialdemokraterna har inte bara gått emot en stor
del av budgetförstärkningarna. De vill också få
människor att tro att många av de åtgärder som de
till sist har accepterat bara är tillfälliga. Men
tillfälliga åtgärder löser inte problemet med det
strukturella budgetunderskottet. Det kräver
permanenta åtgärder. Så om Socialdemokraterna
tänker göra allvar av löftet att så småningom
återställa t.ex. ersättningsnivån i
arbetslöshetsförsäkringen kräver det andra
besparingar i stället, eller höjda skatter.
En av de obalanser som återstår att lösa gäller ATP.
Inbetalningarna kommer även efter den
avgiftshöjning som riksdagen beslutade om
häromdagen att understiga utbetalningarna med
ungefär 15 miljarder kronor. Jag har gett besked
om att Folkpartiet anser att den bördan måste
fördelas mellan den aktiva generationen och
pensionärerna på ett sådant sätt att inga
pensionärer får sänkt pension. Många andra går
som katten kring het gröt när det gäller detta. Jag
skulle därför vilja fråga Ingvar Carlsson: Hur har
Socialdemokraterna tänkt sig att klara underskottet
i ATP?
Socialdemokraternas hittillsvarande strategi har
varit bisatsmoralens. Tydligt, i huvudsatserna, går
de emot regeringens förslag. Vagt, i bisatserna,
antyder de att också en socialdemokratisk regering
skulle tvingas spara och höja skatter.
Göran Perssons framträdande här i kammaren i går
var en lysande uppvisning i denna bisatsmoral. Alla
de konkreta förslag som Anne Wibble redovisade
sade han nej till, men vilka hans alternativ var fick
ingen veta.
Det enda konkreta exempel på besparing som han
gav var vårdnadsbidraget. Det var verkligen tur för
Socialdemokraterna att det till slut blev ett
vårdnadsbidrag, för annars hade de stått helt utan
exempel. Men de vet naturligtvis att det inte räcker
särskilt långt. Frågan om vi som vanligt skall
behöva vänta till efter valet på socialdemokraternas
besked eller om de denna gång tänker ge några
besked före valet är fortfarande obesvarad.
Fru talman! Att minska budgetunderskottet är
viktigt för att skapa förtroende på de finansiella
marknaderna och därmed för att få ned räntan. Det
är i sin tur en viktig förutsättning för att klara den
andra huvuduppgiften: att få fram nya jobb.
Vi behöver fram till sekelskiftet -- som jag sade
tidigare i mitt replikskifte med Ingvar Carlsson --
ett tillskott på minst en halv miljon nya jobb i det
privata näringslivet. De frågor som jag ställde till
Ingvar Carlsson tidigare, dvs. hur
Socialdemokraterna kan tro att den politik som på
40 år inte har skapat något tillskott av jobb nu skall
göra det på sex sju år framåt och hur de kan tro att
företagare skall investera riskfyllt i små företag, när
man får bättre avkastning efter skatt genom att
sätta in pengarna på bank eller köpa
statsobligationer, har inte fått några svar.
Jag kan än en gång slå fast att två alternativ här står
mot varandra. Det ena är att återgå till den
socialdemokratiska politik som inte har givit några
jobb. Det andra är att fortsätta den politik för
bättre villkor för företag och företagare som
regeringen har inlett. Vi börjar nu se resultat av den
politiken, och -- som har sagts tidigare -- svenska
företagare är i dag de mest optimistiska i
Västeuropa, särskilt när det gäller möjligheterna
att få fram nya jobb.
Fru talman! Även om mycket av debatten under
denna mandatperiod, med all rätt, har handlat om
budgetunderskott och arbetslöshet, har dessa år
också rymt annat. Inte minst på välfärds- och
jämställdhetsområdena har det i hög grad varit en
reformperiod. Jag och mina liberala partivänner i
denna kammare känner stolthet över de resultat
som vi har uppnått under dessa år.
I många år har vi engagerat oss i kampen för att
skapa bättre villkor för människor som lever i det
glömda Sverige. I praktisk handling har vi under
dessa år drivit fram en rad viktiga
handikappreformer, en vårdgaranti, som i stort sett
har eliminerat operationsköerna i sjukvården, en
snabb utbyggnad av gruppbostäder, ålderdomshem
och andra särskilda boendeformer för äldre samt en
angelägen reform för psykiskt sjuka.
I många år har vi engagerat oss i kampen för ökad
valfrihet. I praktisk handling har vi under dessa år
medverkat till en valfrihetsrevolution i
välfärdspolitiken. Alla -- inte bara den välbeställda
överklassen -- har fått möjlighet att välja
barnomsorg, skola och husläkare. Det och
intenting annat är innebörden bl.a. i den skolpeng
som vi har infört. Och möjligheterna för enskilda
initiativ och alternativ har vidgats.
I många år har vi varit pådrivande för en mer aktiv
jämställdhetspolitik. I praktisk handling har vi nu
drivit fram en offensiv för att skapa förutsättningar
för att under resten av detta decennium ta rejäla
steg på vägen mot en verklig jämställdhet mellan
kvinnor och män. Jämställdhetslagen skärps den 1
juli och från årsskiftet införs en pappamånad och en
barnomsorgsgaranti.
En hel del har gjorts. Men självklart finns det
fortfarande brister. Vi vill fortsätta för att kunna
attackera också dem.
Fru talman! Dagens Nyheters politiske redaktör
Hans Bergström skrev häromdagen om hur
Socialdemokraternas standardangrepp mot mig är
att jag är ''len i rösten, men när det kommer till
praktisk handling sticker bokfoten fram''. Jag
känner igen beskrivningen. Kjell-Olof Feldt var
först med den i valrörelsen 1988. Den har
återkommit i många angrepp denna vår.
Anklagelsen skall väl närmast uppfattas så att
många socialdemokrater är oroliga för att deras
sympatisörer skall gilla de värderingar som jag står
för. Därför vill Socialdemokraterna gärna göra
gällande att mina handlingar, t.ex. besparingar i
offentliga utgifter eller lättnader i
aktiebeskattningen, står i strid med dessa
värderingar.
Ja, jag är en övertygad anhängare av den svenska
välfärdsmodellen, men jag är också övertygad om
att jag just därför måste ha modet att fatta också
obekväma beslut, som är nödvändiga för att skapa
balans i svensk ekonomi. Besparingar som är
nödvändiga för att eliminera det stora
budgetunderskottet står inte i strid med höga
ambitioner i välfärdspolitiken. Tvärtom är de ett
led i försvaret av den sociala välfärden.
Lättnader i aktiebeskattningen, som är strategiska
för att skapa förutsättningar för att små företag
äntligen skall kunna växa och ge fler jobb, står inte
heller i strid med höga ambitioner i
välfärdspolitiken. Tvärtom är de ett led i byggandet
av en starkare bas för den sociala välfärden.
Sanningen är att det ibland krävs hårda nypor för
att försvara mjuka värden och för att klara
välfärden.
Fru talman! Att skapa förutsättningar för minst en
halv miljon nya jobb i det privata näringslivet fram
till sekelskiftet genom bättre villkor för nya företag
och småföretag och genom sanering av de offentliga
finanserna,
att försvara men också förnya välfärden, bl.a.
genom ökad valfrihet,
att intensifiera arbetet för verklig jämställdhet
mellan kvinnor och män, inte minst för rättvisa
kvinnolöner, och
att göra Sverige till en engagerad och aktiv medlem
i den europeiska unionen,
detta är de mål som vi liberaler i höstens val
kommer att be om väljarnas stöd för att arbeta mot.
Vi törs säga som det är. Vi törs utmana dem som är
större. Vi törs utmana opinioner och gå före.
Därför går vi också ut i valrörelsen med stor
tillförsikt.
(Applåder)