Fru talman! Innan jag ger mig in i den egentliga
partiledardebatten vill jag säga att jag tror att vi alla
har anledning att tänka på de anhöriga till dem som
dödats under natten i Falun. Det var ett fasansfullt
skottdrama som har skördat oskyldiga människors
liv. Det kan vara värt en viss eftertanke även här i
kammaren i en stund som denna.
För tre år sedan tog den borgerliga
fyrpartiregeringen över regeringsansvaret i en
situation där den svenska ekonomin befann sig i
fritt fall. Vårt politiska system skakades av en
moralisk kris. Då hade Socialdemokraterna under
ett antal år grovt misskött Sverige. De hade bedrivit
något som de kallade den tredje vägens
ekonomiska politik. Den hade fört Sverige in i det
som dess upphovsman Kjell-Olof Feldt själv
kallade för arbetslöshetens stålbad. Ansvaret för
den djupa och allvarliga ekonomiska kris som
drabbade Sverige i början av 1990-talet var och
förblir främst socialdemokratins.
Rosornas ständiga interna krig inom
socialdemokratin hade lett till den ena krisen efter
den andra. Ingvar Carlssons tid som statsminister
var lång dags färd mot natt. Aldrig tidigare och
aldrig senare har en regering mötts av ett så litet
förtroende, om vi tittar på
opinionsundersökningarna, som regeringen Ingvar
Carlsson för tre år sedan. Det var ett elände i
politiken, och det var ett elände i ekonomin. Det
var litet av misslyckandets misär kring den
sönderfallande politiken och den sönderfallande
socialdemokratin för tre år sedan.
Det var uppenbart att Sverige behövde en ny stat.
Det var vad vi lovade under valrörelsen, och det var
vad vi lovade i det regeringsprogram som vi
presenterade här i kammaren den 4 oktober.
Det gällde för det första att helt och fullt föra in
Sverige som en aktiv och konstruktiv deltagare i det
europeiska samarbetet.
Det gällde för det andra att återupprätta
förutsättningarna för tillväxt och företagande,
eftersom det är det enda sättet att få fram nya och
riktiga jobb, vilket vi behöver för att ta oss ur
arbetslöshetskrisen.
Det gällde för det tredje att genomföra en
valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken och se till så
att individer och familjer själva, så långt det går, får
möjlighet att välja skola, att välja barnomsorg, att
välja sjukvård och att välja omsorgen på äldre
dagar.
Det gällde för det fjärde att ge Sverige en ny start
också i miljöpolitiken, genom
kretsloppsprincipen -- revolutionerande som den
är -- och genom användandet av avgifter snarare än
regleringar för att stimulera fram en bättre
hushållning med naturresurser och miljö.
Detta var vårt program. I dag kan vi summera vad
som har blivit resultatet av dessa korta men
innehållsrika år. Den summeringen kan bara ge ett
resultat. Vi har gjort det vi sade att vi skulle göra.
Vi har gett Sverige en ny start. Vi har gett Sverige
nya möjligheter. Vi har bevarat och stärkt den
politiska stabiliteten.
Regeringen i Sverige har stått starkare och mer
samlad under dessa tre år än någon regering i
mannaminne. Vi har inte haft några avgångar,
några skandaler eller några kriser. Populister och
missnöjespartier har hållits på mattan för att sedan
successivt falla sönder och samman.
Nu gäller valet för Sverige om vi skall gå vidare
framåt med alla dessa nya möjligheter eller i någon
typ av uppgivenhet vända tillbaka till den politik
som faktiskt har misslyckats förr.
Jag nämnde att vi har gett Sverige ett avtal med den
europeiska unionens medlemsländer som är långt
bättre än vad någon -- inte minst, att döma av deras
offentliga uttalande, Socialdemokraterna -- hade
trott. Vi har gjort vårt när det gäller att övetyga om
nödvändigheten för Sverige av att vi är med i detta
samarbete.
Jag tror att Ingvar Carlsson och jag har i grunden
samma uppfattning om vad det europeiska
samarbetet är. Det är ett samarbetsval som Sverige
träffar. Sedan skall vi fylla detta med ett politiskt
innehåll. Det kan vi göra från olika
utgångspunkter -- jag skall inte kommentera det
nu -- men samarbetsvägen och samarbetsvalet för
Sverige har vi skapat förutsättningarna för. Nu är
det fråga om att gå vidare och ge samarbetet
innehåll. Det kräver en regering och en politik med
kraft. Står man splittrad klarar man aldrig det.
Vi har vänt en ekonomi i fritt fall till en ekonomi i
mycket klar uppgång. Vi övertog för tre år sedan
vad som närmast kan beskrivas som ett konkursbo,
och vi redovisar i dag en framtidstro och
tillväxtmöjligheter i Sverige som är starkare än på
decennier och som är starkare än i de allra flesta
industristater i Europa och i världen.
I dag, tre år efter det att vi tog över konkursboet,
utvecklas den svenska ekonomin på de allra flesta
områden bättre än vad prognosmakare och
ekonomer faktiskt hade räknat med.
AMS talar om att den öppna arbetslösheten nu
sjunker snabbare än vad regeringen hade trott,
snabbare än vad AMS hade trott.
Riksrevisionsverket redovisade i veckan att
budgetunderskottet minskar snabbare än vad
Riksrevisionsverket hade trott.
Industriförbundet redovisade i veckan att
investeringarna kommer att gå upp klart snabbare
än vad man tidigare hade vågat hoppas på.
OECD, de västliga industriländernas
samarbetsorganisation, redovisar att den öppna
arbetslösheten sjunker snabbare i Sverige än i
något annat av OECD:s 24 medlemsländer.
Det går allt bättre för Sverige. Men visst tog det tid
att vända, och visst var det mödosamt, och visst har
vi alla fått göra uppoffringar och bära bördor och
mödor. Nedgången 1990 fortsatte 1991, den
fortsatte 1992, och den fortsatte en bit in på 1993.
Det var plågsamt, det var mödosamt. Men nu har
politiken gett resultat, nu har det vänt, och nu har
det vänt riktigt ordentligt.
Visst finns det orosmoln. Räntorna har nämnts. Jag
instämmer gärna i det. Risken för en gammal och
felaktig ekonomisk politik i september och risken
för isolering i november medför att vi i dag i Sverige
betalar en riskpremie på räntorna, en riskpremie
som vi borde vara utan. Rösta rätt i september, och
rösta rätt i november, så blir vi av med de
överräntor som nu tvingas fram av hotet om en
felaktig politik!
Vi har visat att vår politik, om den fullföljs och
förstärks, kommer att ge allt fler riktiga jobb i
företagen, allt lägre underskott i statsfinanserna,
alltmer av valfrihet i välfärden och alltmer av
utrymme för sparande, för arbete och för
företagande.
Ingvar Carlsson ironiserar över att jag har sagt att
jag tror att vi nu har möjlighet att nå en gyllene
period för Sverige. Det är ingenting att ironisera
över. Så är det, men det kommer inte av sig självt.
Och framför allt: En felaktig politik kan ruinera
Sveriges möjligheter att nå den gyllene period som
vi nu faktiskt har den historiska chansen att få
uppleva.
I dag visar opinionsundersökningar att
Socialdemokraterna ligger väl till, och så är det
säkert. Deras ständiga klagovisor har ju sin
klangbotten i en tid av problem -- även om jag är
övertygad om att klagovisorna kommer att framstå
som falskare och klangbotten allt kalare när
valdagen närmar sig.
Jag vill utnyttja dagens möjlighet till att utfärda en
lika allvarlig som stark varning för följderna för
jobb och stabilitet och välfärd i Sverige om den
socialdemokratiska politiken skulle börja
genomföras.
När Ingvar Carlsson blir klämd på vad det
egentligen är Socialdemokraterna vill göra -- så
mycket besked ger de som bekant inte -- brukar han
retirera genom att säga att de skall göra det som de
gjorde förr, och det tror jag dess värre också är
sant. En socialdemokrati utan en klart redovisad
politik -- minns tomheten i Göran Perssons tal i
gårdagens debatt! -- kommer att slitas sönder
mellan löften och verklighet på ett sätt som vi redan
har sett prov på. En socialdemokrati som inte har
någon annan politik än den politik som har
misslyckats förr, den socialdemokratin kommer att
misslyckas igen. Ni klarar inte av de nya jobben,
och därmed klarar ni inte av tryggheten, och
därmed klarar ni inte av välfärden.
Det enda som är alldeles säkert med
Socialdemokraternas politik är att det blir höjda
skatter på allt och på alla -- på företag och på
företagande, på lön och på arbete. Göran Persson
lät en skattebomb -- en kommunal sådan --
detonera över löntagare och inkomsttagare bara
häromdagen.
Detta får konsekvenser. Jag har och
regeringspartierna har i varje tänkbart
sammanhang under senare månader och veckor
ställt en enda huvudfråga till Ingvar Carlsson och
Socialdemokraterna: Hur kan ni någonsin tro att en
politik som lägger nya bördor på företagen och på
företagande någonsin kan ge de nya, riktiga jobb
som Sverige behöver, inte minst alla de ungdomar
som nu söker sig ut på arbetsmarknaden och som
inte ser AMS som framtiden utan som vill ha nya
och riktiga jobb i starka företag, som ser med
optimism och tillförsikt på framtiden?
Socialdemokraterna har blivit oss svaren skyldiga,
därför att svaren inte finns. En politik som lägger
nya skatter på allt och alla blir en politik som
bromsar och försvårar och t.o.m. förstör de
framtidsmöjligheter som nu äntligen, nu när vi har
vänt, börjar öppna sig för Sverige.
Ni säger att det är rättvist att höja skatterna. Men
är inte detta ett uttryck för hyckleri? Hur kan det
någonsin vara rättvist att föra en politik som leder
till att vi får färre riktiga jobb och därmed längre
arbetslöshetsköer? Er skattepolitik och er
företagarfientliga politik är en orättvisa framför allt
mot alla dem som vill ha nya jobb, alla dem som
bara längtar efter att få göra insatser. Ni hänvisar
dem till bidragsjobb. Det kan behövas under svåra
tider, men när de riktiga jobben nu är möjliga att
skapa, varför stoppar ni dem då med er politik,
varför tror ni att det är bidragsjobb som är Sveriges
framtid?
Hotet från socialdemokratin är inte bara ett hot
mot företag, företagande och mot de nya riktiga
jobben utan också ett hot mot den
valfrihetsrevolution som vi har börjat att bereda
marken för.
Tre år är en kort tid. Men det är nu äntligen möjligt
för föräldrar att börja välja skola. Det är möjligt att
välja läkare och sjukvård. Det är möjligt att få
valfrihet och rättvisa i barnomsorgen. Allt detta har
Socialdemokraterna varit emot, och allt detta
kommer de att vara emot.
Vilka besked ger Socialdemokraterna inför valet
till föräldrar och elever som har valt en annan skola
eller en friskola? Skall de stängas kommer ni att få
stänga en skola varje vecka under hela den
kommande mandatperioden för att bli av med de
friskolor som Ingvar Carlsson är så benhård
motståndare till.
Vad skall ni säga till alla dem som faktiskt tycker att
husläkarsystemet är bra och som tycker att det är
bra att man får möjlighet att välja sin egen läkare?
Att ni är emot vårdnadsbidrag och avdragsrätt kan
inte förvåna någon. Men framställ inte detta -- ni
slösaktiga politiker -- som sparnit! Det är uttryck
för kollektivism, monopoltänkande och motstånd
mot den valfrihet som vi nu börjar att bereda
marken för.
Vi har visat resultat i en politik som har vänt
Sverige från vad som var ekonomisk nedgång och
konkursbo för tre år sedan till vad som i dag är
ekonomisk uppgång, optimism och nya jobb. Vi
har vänt från monopol till valfrihet. Vi har vänt från
en skolpolitik som var på drift till en skolpolitik som
är på väg mot Europas bästa skola.
Det är den väg som kan ge den gyllene perioden för
Sverige i framtiden. Låt oss inte vända tillbaka till
den politik som misslyckats förr och som alldeles
säkert, om den olyckan skulle vara framme,
kommer att misslyckas igen.
(Applåder)