Partiledardebatt

Fru talman! Den tragedi som utspelats i Falun har

tagit sju människors liv enligt uppgift. Vi känner

sorg och deltagande med alla dem som drabbats, de

dödade och deras anhöriga. Sverige är oftast

förskonat från ond, bråd död av det här slaget. Det

vi ser i forna Jugoslavien, i Rwanda, i Sydafrika

förekommer inte här.

Sedan vi hade den förra partiledardebatten i

riksdagen har det hållits fria val i just Sydafrika.

Den glädje som spreds långt utanför Sydafrikas

gränser nådde även Sverige.

Genom åren har Sverige som nation -- liksom olika

partier, inte minst Centerpartiet -- ägnat stor kraft

åt att bekämpa apartheid och diktatur och att

främja frihet och mänskliga rättigheter. De fria

valen var framför allt en seger för det sydafrikanska

folket, men de gav också en känsla av triumf åt alla

oss som efter förmåga bidragit till kampen. En av

de svarta sydafrikaner som fick vänta när

valprocessen drog ut på tiden konstaterade

träffande: Har vi väntat i 70 år spelar sju timmar till

ingen roll.

Det beskriver dessutom någonting annat, som vi i

Sverige alltför sällan tänker på, nämligen att

demokratin, rätten för folket att i val avgöra hur ett

land skall styras, inte är självklar. Demokratin

måste ständigt förnyas och vinnas igen.

Förnyelse av demokratin förutsätter

decentralisering, ökat inflytande för folket och

fungerande partier. Jag tvekar i det längsta att ta till

hårda ord, men jag vill ändå säga att det spel -- eller

snarare apspel -- som Ny demokrati på senare tid

har ägnat sig åt är djupt beklämmande och till

skada för demokratin i vårt land. Att ha

''demokrati'' i partinamnet är ingen besvärjelse --

det är en förpliktelse.

Tre riksdagsår har gått till ända sedan svenska

folket med stor kraft röstade för en ny politik för

Sverige. Den misslyckade socialdemokratiska

politiken röstades bort av folket. Det finns skäl att

summera vad som hänt och att se framåt.

Restaureringen av statens finanser och kampen

mot arbetslösheten har haft högsta prioritet,

oavsett vad som sägs från oppositionens sida. Det

har fattats föga populära beslut för att sanera

ekonomin efter 80-talets kasinoyra. Centern har

aldrig ryggat för sådana beslut. Låt mig säga det än

en gång: Det har ingenting med högerpolitik eller

nyliberal politik att göra. Det är den ekonomiska

verklighet som socialdemokraterna lämnade efter

sig som tvingat fram nödvändiga beslut.

Ingen kan uthålligt konsumera mer än vad som

uthålligt kan produceras. Det är en ekonomisk och

ekologisk grundregel. Det gäller för alla, även för

socialdemokrater. Jag tycker att replikskiftet

tidigare här i dag bekräftade att

socialdemokraterna vägrar att acceptera detta.

Det var under 80-talet som inflationen skenade,

fastighetsmarknaden exploderade, bankerna

byggde luftslott och fallskärmsavtalen tecknades.

Produktiviteten var låg, överhettningen angreps för

sent och med för liten kraft, valutan avreglerades

vid fel tidpunkt och vi såg uttryck för de stämningar

som fanns i samhället -- dalmatinerhundar och

sportbilar på de socialdemokratisksa

valaffischerna.

Den socialdemokratiska oförmågan ställdes på sin

spets när stoppaketet, med pris- , löne- och

strejkstopp, föll och med det regeringen i februari

1990. Regeringen Carlsson återuppstod, men

finansministern tog sin mats ur skolan och blev

egenföretagare i författarbranschen.

Centern tog trots den interna socialdemokratiska

krisen i det skedet ansvar för landet. Vi förde långa

samtal med den dåvarande socialdemokratiska

regeringen. Så småningom bytte

socialdemokraternas politik skepnad. Det Feldtska

stålbadet blev till Allan Larssons vändpunkt. Det

fanns dock ingen vändpunkt i sikte.

Socialdemokraterna förde väljarna bakom ljuset;

det fanns bara mörker i tunneln.

När fyrklöverregeringen tillträdde pekade i stort

sett alla viktiga kurvor åt fel håll. Detta har

återgivits tidigare. Fler och fler blev utan jobb.

Industriproduktionen sjönk, det var underskott i

bytesbalansen och kostnaderna för

arbetsmarknadspolitiken steg.

Nu har utvecklingen brutits. Nu är vi inne i en

exportledd uppgång i ekonomin. Naturligtvis väger

det över för mycket åt det hållet, men genom att vi

förbättrar villkoren för företagarna i detta land

håller också småföretagen på att repa sig och visar

nu, vilket också har sagts, större framtidstro i

Sverige än någon annanstans i Västeuropa.

Antalet varsel är mycket litet; i industrin det minsta

sedan 1975. Andelen övertidstimmar är rekordstor,

inom industrin den största sedan mätningarna

startade 1960. Alltmer arbete utförs alltså, men

alltför få nya jobb skapas.

Centern har i regeringsställning formulerat

visionen om ett samhälle där resurserna brukas

utan att förbrukas, där återvinning och

återanvändning prioriteras -- ett

kretsloppssamhälle. Det är ett genombrott för den

nya tidens miljökrav, något som

socialdemokraterna aldrig orkade med. Och när

Ingvar Carlsson alldeles nyss lutade sig mot

Svenska Dagbladets chefredaktör var det väl ett

tecken på var han har sina kompisar. Jag har aldrig

uppfattat att man där har stått på barrikaderna i

dessa frågor.

Detta uttrycks ibland som en oro inom

socialdemokratin, så till den milda grad att ett antal

miljöspråkrör -- visserligen helt utan politiskt

inflytande när det väl kommer till kritan -- har

kommenderats ut för att beljuga Centerpartiet. Det

har kommit en särskild skrift i sammanhanget.

Det är närmast patetiskt när ''miljötalesröret''

Anna Lindh angriper Centern för att kärnkraften

inte avvecklas. Det är ett typexempel. Centern

måste gå till riksdagen för att få något att hända,

raljerar Anna Lindh med flera, precis som om vi

aldrig hade haft någon folkomröstning i frågan.

När socialdemokraterna under den förra

valperioden inte kunde enas om kärnkraften och

när Birgitta Dahls oåterkalleliga avvecklingsbeslut

återkallades, då gick socialdemokraterna till

Centern och Folkpartiet. Från början var det flera

med, men det blev vi tre som blev kvar.

Energiöverenskommelsen slöts -- i riksdagen. Det

är inte märkligt. Moderaterna har ju sagt att de inte

vill avveckla kärnkraften, i alla fall inte nu. Ingen

behöver hymla om det.

Nu följer vi i Centern upp denna överenskommelse

med krav på lagstiftning om avveckling.

Socialdemokraterna röstar emot, återigen.

Förhalning och försening genom en ny kommission

är ert alternativ. Vet Anna Lindh inte vad hennes

parti gör i riksdagen? Eller vet Ingvar Carlsson inte

vad Anna Lindh säger ute i landet?

Harrisburg, Tjernobyl och den i Danmark med

rätta fruktade lokaliseringen av ett kärnkraftverk

till Barsebäck är sakskäl nog för avveckling, det

giftiga avfallet ytterligare ett.

Låt mig säga att det inte skall vara

fattigdomskriterier som avgör var avfallet skall

placeras -- det skall vara säkerheten. Storuman och

Malå kan vara hårt pressade av sin ekonomi, men

det kommer aldrig att vara avgörande så länge vi

har något att säga till om när det gäller hur den här

frågan till sist skall hanteras.

Men det finns också ett annat, politiskt skäl. Jag

minns hur alla linje-2-representanter skrek i högan

sky när vi som ville avveckla snabbt vågade

ifrågasätta att alla skulle stå fast vid

folkomröstningens besked 1980. Nu är vi där, fem

månader och två dagar före en av de viktigaste

folkomröstningarna i Sveriges historia: avgörandet

om Sverige skall bli medlem i EU eller ej.

Låt mig utan omskrivningar säga att jag har

förståelse för om människor undrar: Kan vi lita på

vissa politiska partier denna gång?

Opinionsmätningarna talar sitt tydliga språk. Jag

förstår, uppriktigt sagt, inte hur ni vågar leka med

folkopinionen på detta sätt.

Det är tydligen skillnad på folkomröstningar och

folkomröstningar i vårt land. Det är upprörande

hur man hanterar en så viktig fråga, där man har

lovat att följa folkomröstningens resultat. Det är ett

oerhört ansvar som de partier påtar sig, som inte

vill lagfästa kärnkraftsavvecklingen. Ni har nyss

röstat emot det.

Jag har berört betongfilosofin bakom

Öresundsbron och motorvägspaketen över

Stockholms grönområden många gånger i denna

kammare. Genom lagändring i miljöbalken ser vi

till att det inte skall gå att behandla stora projekt så

omdömeslöst som socialdemokratin gjorde och och

har gjort. Nu kommer ''Tänk efter före!'' att gälla.

Var det detta faktum som så till den milda grad

störde er socialdemokrater så att era

representanter hoppade av Miljöskyddskommittén i

slutvarvet?

Centern gick 1991 till val bl.a. på:

--att införa vårdnadsbidrag; det är gjort.

--att höja grundpensionen; det har också lyckats.

--att förstärka regionalpolitiken; det har vi gjort.

--att öka järnvägs- och väginvesteringarna; det har

vi genomfört.

--att föra en aktiv miljöpolitik i stället för att kalla

på ideliga konferenser och kommisioner; det gör vi.

--att införa en allmän obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring; det har beslutats i dag.

--att förstärka de små högskolornas resurser; det

har vi gjort.

--att sänka matmomsen och att hålla fast vid det

beslutet, trots det socialdemokratiska sveket i den

frågan; det har vi klarat.

--att sänka turistmomsen och momsen på

persontransporter; det är en av de saker som jag

tycker att också Ny demokrati skall har en eloge

för.

Facit efter tre år i regeringsställning är att alla dessa

förslag och många fler, stora som små, har

genomförts.

Den skattereform som socialdemokratin gärna

hyllar men som lämnade oönskade effekter bakom

sig -- Feldt nämner t.ex. 20 miljarder i

underfinansiering i stället för dynamiska effekter --

har Centern lyckats få förändringar i. Jag erkänner

att vi är medskyldiga till det. Men vi var heller inte

kontraktsslutande part, så skäll inte bara på Bengt

Westerberg.

Reallöneskyddet i skatteskalan, som utan

realökningar var en extra skattesänkning för

höginkomsttagare, har tagits bort. Det var något

som Ingvar Carlsson talade om i valrörelsen 1991

men som han accepterade. Momsen har

differentierats. Grundavdraget för dem med högst

inkomst har trappats ned, och det

antidemokratiska kommunala skattestoppet som

socialdemokraterna införde har hävts.

Kommunerna har fått drygt 4 miljarder till, vilket

skedde med benäget bistånd, inte minst från Bengt

Westerbergs sida.

Hösten val kommer att ge väljarna chansen att ta

ställning till denna politik. Vi i Centern känner oss

stolta över vad vi har uppnått under denna period.

I åtskilliga fall -- det gäller hundratalet punkter --

har vi visat att vi ur vårt valmaterial har kunnat

genomföra strängt taget allt av betydelse. Det säger

en del om en regerings sätt att fungera, när man är

beredd att ge och ta, även om man har olika

grundläggande värderingar i skilda frågor. Det har

funnits en förmåga att hitta de gemensamma

nämnarna, även om utgångspunkterna varit olika.

Det erkännandet kan man gott ge till denna

regering. Det är en erfarenhet gjord innifrån.

Höstens val kommer att ge väljarna chansen att ta

ställning till Centerns politik för att få en bättre

miljö, för att hela Sverige skall leva, och för att

Sveriges linje vid ett eventuellt EU-medlemskap

skall vara känd i sina huvuddrag. Vi ägnar oss inte

åt den partipolitiska trätan utan försöker hitta de

nationella hållningarna i denna fråga. Jag kommer

att begära av de olika politiska partierna att ange

om man är beredd att medverka i ett arbete där

Sverige som land kan hävda sig inom den

europeiska unionen, om svenska folket säger ja i

folkomröstningen.

Om det blir en partipolitisk träta här hemma i

Sverige kring dessa grundläggande frågor, något

som det har funnits en stor benägenhet till hittills,

ligger ett nej vid folkomröstningen bakom hörnet.

Jag återkommer till att hänvisa till det som jag

tidigare sade om trovärdigheten i

folkomröstningen. Också det avgör till sist hur

svenska folket kommer att ställa sig.

Socialdemokraterna har fortfarande chansen att i

den kommande valrörelsen visa att ni

socialdemokrater menar allvar när ni säger att ni

skall respektera folkomröstningar och deras

resultat.

Vi i Centern kommer att tala om för väljarna att vi

kommer att arbeta vidare för vår politik när det

gäller grundtryggheten, utvecklingen av

kretsloppstänkandet och decentraliseringen, detta

mot bakgrund av den inledning vi i

regeringsställning under tre år gjort i dessa frågor.

Självfallet kommer arbetet för den fulla

sysselsättningen att vara ett högprioriterat område.

Jag har noterat att man i de replikskiften som

pågått här i dag inte med ett enda ord har nämnt de

''gröna'' jobben. Det är precis som att det inte fanns

några möjligheter till strukturförändringar i det

svenska samhället. Man bara bortser från dem. Hur

kan detta komma sig? Hur kan det anses vara så

oerhört klokt att till vårt land importera olja i stora

mängder, kol i stora mängder, uran i stora mängder,

när vi har hur mycket resurser som helst på

hemmaplan, resurser som dessutom skulle kunna

skapa sysselsättning.

Hur kan det vara så att man över huvud taget inte

tänker på den teknikutveckling som innebär att

man utvecklar ett kretsloppssamhälle och som

skapar nya jobb med producentansvar. En

användning av miljöavgifter gör att det blir lönsamt

att satsa på det som hör framtiden till -- inte att

bygga upp avfallstippar och depåer. Det vi har sett

av vårt lands sätt att föra miljöpolitiken tidigare får

underbetyg.

Mot detta ställs det socialdemokratiska

alternativet, till största delen okänt. Möjligen är

det i EU-delen formulerat av en kongress som

hittills inte fått debattera Sverige och EU. Men det

är en i allt väsentligt okänd politik, dock till synes

med starka inslag av de tankar som födde

fallskärmsavtalen och den galopperande

inflationen, och som var början till slutet för balans

i svensk ekonomi.

Trots dessa allvarsord, kära vänner, skulle jag vilja

rikta en sommarhälsning till kammaren och även

till svenska folket. Mot bakgrund av vissa

medieaktiviteter kan hälsningen uttryckas på

följande sätt: Kyss gärna Karlsson, men älska

Centern; det är bäst för Sverige!

(Applåder)