Fru talman! Först ska jag också förtydliga mina yrkanden. Jag är inte riktigt säker på att jag var så tydlig som jag borde ha varit. Jag yrkade alltså bifall till reservation 30. Jag står självfallet bakom även reservation 4 men yrkar av tidsskäl inte bifall till den. Så var det klart.
Tuve Skånberg är inte marxist. Jag har all respekt för det. Jag är nog något slags marxist - jag tror att man skulle komma fram till det om man rannsakade vad jag tycker och tänker om olika saker. Hegel är kanske inte den teoretiker jag främst baserar mig på, men låt oss bortse från det.
Klasskampen och könskampen, om man vill använda det uttrycket, är inte riktigt parallella begrepp men är ändå besläktade med varandra. I vilken mån dessa företeelser finns eller inte hänger inte på vad jag säger i talarstolen, vad några partier skriver i sina program, vilken agitation man ägnar sig åt i samhället och så vidare. Om dessa företeelser och dessa motsättningar finns eller inte beror ju på den materiella verkligheten. De försvinner inte för att vi pratar vackert om samförstånd.
Det där är ett klassiskt borgerligt missförstånd: Klasskampen uppkommer därför att det finns elaka partier som pratar om klasskamp, och om vi pratade mer om samförstånd skulle detta försvinna. Jag påstår att det inte är så. I den mån det finns en klasskamp, och jag tror att det faktiskt gör det, finns den i objektiv mening i det verkliga samhället, inte beroende på vad vi säger och inte säger i sådana här diskussioner.
Att söka samförstånd är alldeles utmärkt, visst! Riksdagen är faktiskt ett exempel på det. Men demokrati är också att uttrycka och vara en röst för olika intressen, ibland motsatta intressen. Om vi försöker tänka bort det gör vi demokratin en otjänst.