Fru talman! Jag tänkte inleda med två övergripande synpunkter i detta viktiga ämne, alltså frågor om demokratin.
Den första handlar om det mycket tydliga och uppenbara sambandet mellan rättssamhälle, marknadsekonomi och demokrati. I vår egen historia kan vi se detta mycket tydligt. Vi kan se hur rättsstaten föregår såväl marknadsekonomin som demokratin. Marknadsekonomins genombrott med upphävande av skråförordningar och annat - viktiga milstolpar är här besluten 1846 och 1864 - banar alltså väg för demokratin och välfärdssamhället.
Iakttagelsen om dessa tydliga samband är intressant om vi ser på så kallade nya demokratier som har lösgjort sig från realsocialismen. På de håll där det finns en, låt vara undertryckt, rättsstatlig tradition utvecklas ofta både demokratin och marknadsekonomin bättre.
Den andra punkten av mer övergripande karaktär är att vi måste vara medvetna om politikens gränser. En i mitt tycke grund demokratiuppfattning är den som säger att demokratin växer i takt med att det politiska beslutsfattandet ökar. En sådan uppfattning bör avvisas.
Den välkände forskaren och debattören Hans Zetterberg har uttryckt detta ganska väl. Så här skriver han i en av Demokratiutredningens skrifter: "1900-talets segrande demokrati missade några enkla sanningar om samhället. Man kan uttrycka dessa självklarheter i fyra punkter:
I allt väsentligt har affärslivets problem ekonomiska lösningar, kunskapsproblemen har vetenskapliga lösningar, konstens och skönlitteraturens problem har estetiska lösningar och moralfrågor har etiska lösningar.
Ibland kan politiken bidra till dessa lösningar, men de ger sällan eller aldrig de väsentliga delarna av lösningen.
Politiker är däremot oumbärliga i lagstiftningen om den allmänna ordning som kräver polis, fogde, domare, kriminalvård och försvarsmakt.
För dessa kärnområden passar demokratin bäst av alla statsformer och endast här bör den vara helt utslagsgivande."
Jag nämnde Demokratiutredningen, alltså SOU 2000:1,
En uthållig demokrati
, millenniets första SOU. Jag ingick i den utredningen, och jag tyckte att det var några saker som var mycket bra där, framför allt att man vågade inse att en utvecklad demokrati krävde vissa institutionella förändringar, däribland skilda valdagar och en bättre lagprövning.
Om man då jämför med den regeringsskrivelse som vi här har att behandla i dag - jag är medveten om att den här jämförelsen kanske inte är helt rättvis - framstår regeringens skrivelse som väldigt tunn. Det är egentligen tre saker man vill där. Man vill att valdeltagandet ska öka, och det arbetar man för. Här har man kanske fått sig en tankeställare på åtskilliga håll nyligen. Man önskar att antalet förtroendevalda ska öka, för då blir det mer demokrati, tycker man. Man har också synpunkter på hur partierna sammanställer sina listor. De bör vara mer representativa än i dag i olika avseenden, tycker man.
Vad gäller den senaste synpunkten är det naturligtvis en uppgift för partierna att få goda listor, och alla partier har självfallet ett eget intresse av att locka till sig röster, så det är ingenting som regeringen behöver lägga sig i.
Beträffande antalet förtroendevalda är kanske inte det största problemet att vi har för få förtroendeuppdrag i Sverige. Problemet är ju att de som har dessa förtroendeuppdrag ofta finner dem meningslösa. Det visar undersökningar på kommunal nivå. Tycker man inte att man har något inflytande eller några riktiga beslutsbefogenheter i en kommundelsnämnd, ett samrådsorgan eller vad det kan vara, så falnar snart den politiska elden. Det är snarare där problemet ligger.
Alla de problem som regeringen tycker sig se vill man egentligen lösa genom informationsinsatser på olika sätt, men för min del tycker jag förstås att det skulle krävas något mera resoluta åtgärder. Jag ska inte gå in i detalj på förslag om skilda valdagar och sådant som vi har diskuterat flera gånger och som dessutom kommer att bli föremål för utredning snart, men jag vill ändå peka på att själva poängen med exempelvis skilda valdagar är just att man skulle kunna öka det lokala ansvarsutkrävandet och därmed förhoppningsvis engagemanget i politiken.
Det finns beträffande personval en reservation, en bland många reservationer, som kanske är lite extra intressant mot bakgrund av vad som har hänt precis nyligen. Jag såg att några tidningar kommenterade utgången av valet till Europaparlamentet just med orden att detta innebär ett genombrott för personvalstanken. Nu går det inte att rulla tillbaka den längre, som en del kanske hade velat. De partier - jag syftar här särskilt på ett parti - som försöker ha flera åsikter samtidigt och gå till val på det sättet kan ju mycket snabbt märka att personvalsinstrumentet kan vara mycket mäktigt och leda till förändringar som man inte hade förutsett. Jag kan hänvisa till bland annat en ledare i Dagens Nyheter, för den som vill fördjupa sig.
Sedan måste man ju rent allmänt fråga sig varför det just ska vara en spärr på 8 % i riksdagsval, 5 % i Europaparlamentsval och 5 % i kommunalval? Det gäller alltså spärren i fråga om personröster som leder till förändrad sammansättning. Det framstår ju som ganska godtyckligt, och jag tycker att en rimlig linje är att man inför framtiden försöker renodla personvalet. Det innebär ju ändå inte att partierna ger upp sin roll. Det är ju ändå partierna som behärskar nomineringsprocessen. Och i de fall - jag tänker här särskilt på ett fall - då man inte riktigt behärskar nomineringsprocessen så lär man ju snart bli varse vad väljarna tycker, som vi har sett.
Låt mig vidare, fru talman, i en lite mer försonlig anda peka på saker där vi är mer eller mindre eniga, som framgår av betänkandet. Vi tar naturligtvis avstånd från hot och våld mot förtroendevalda. Det kan finnas lite nyanseringar i skrivningarna här och var, men i stort sett är vi naturligtvis ense om detta. Vi kan inte acceptera att utomparlamentariska grupper enbart med hänvisning till sitt engagemang begår olagligheter, exempelvis.
Slutligen måste jag dock ändå säga att om vi nu kräver mycket av väljarna och världen utanför politiken så måste vi nog också kräva en del av oss själva - nu är jag tillbaka vid den valrörelse vi just avverkat. Det är inte speciellt upplyftande att se rubriker - det är återigen Dagens Nyheter - om att en viss ledamot, som sedan blev invald i Europaparlamentet, har känt sig konstant trakasserad av sitt eget partis ledning och har utsatts för en massa trakasserier liksom också hennes medarbetare. Jag tror att om vi ska få respekt för vårt ställningstagande om ett avståndstagande från våld och trakasserier i politiken så får vi nog också själva föregå med gott exempel.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 23.