Fru talman! Demokratidebatten präglas ibland av en viss sockervaddsmässighet i den meningen att det är fluffigt och fint att se på, och smaken är söt och god, men substansen är tämligen minimal. Man kan fundera över vad det beror på. Ett skäl är att vi i grunden är ense om väldigt mycket vad gäller demokratins principer. Det är en bred konsensus i den här riksdagen och i samhället i stort kring demokratins principer. Det gör naturligtvis att debatten något förlorar sin sälta.
Vi har också alla, skulle jag vilja påstå, en tendens att tala om demokrati i oerhört abstrakta termer, vilket också tunnar ut och minskar substansen i diskussionen. Å andra sidan förfaller vi ibland till att fastna i mer tekniska och detaljartade frågor, i och för sig intressanta och viktiga men som inte fångar in helheten i demokratidiskussionen.
Men visst finns det ideologiska och politiska skillnader i demokratisyn mellan partierna. Nils Fredrik Aurelius var inne på en del av det som jag tror är väsentligt i skillnaderna mellan partierna. Det har bland annat, inte bara, att göra med synen på demokratins räckvidd. Där har, lite förenklat, arbetarrörelsens partier haft den visionen att man vill utvidga demokratins principer till samhällslivets alla områden, uttryckt på lite olika sätt. Den mer borgerligt betonade synen på demokratin vill gärna begränsa demokratins räckvidd till en kärna av huvuduppgifter medan den i samhället i övrigt lämnar mer eller mindre fritt för andra principer för maktens fördelning än de demokratiska. Där finns naturligtvis en ideologisk och politisk skillnad som är intressant att diskutera.
Till grund för det här betänkandet ligger bland annat regeringens skrivelse nr 110 om demokratipolitik. Vänsterpartiet har inte väckt någon motion med anledning av den skrivelsen. Det är inte för att vi instämmer i varje enskilt ord eller för att vi anser att allt som bör stå i en sådan skrivelse finns med utan snarare för att vi har konstaterat att detta är regeringens skrivelse där den redovisar
sin
syn på demokratipolitiken och redovisar vad den har gjort och tänker göra i fortsättningen. Utskottets förslag till beslut är också att lägga skrivelsen till handlingarna. I den meningen är det inget skarpt beslut.
Jag kan ändå säga några ord kring den här skrivelsen. Det finns mycket som är bra i den, självfallet. Vi instämmer i mycket av det. Helt klart är det på det sättet. De ambitioner som uttrycks där är bra och viktiga ambitioner. Men även den här skrivelsen präglas lite grann av den anemiska tunnhet som demokratidiskussionen ibland får.
Jag tror det hänger samman med att man inte riktigt knyter an demokratifrågorna till det faktiskt existerande samhället, det vill säga man ser medborgaren, väljaren, på ett abstrakt sätt och inte på ett konkret sätt. Man ser de formellt jämlika väljarna och medborgarna, var och en med en röst, vare sig mer eller mindre. Man ser inte de faktiskt existerande människorna, kvinnor och män, som lever i ett klassamhälle, i ett patriarkat, i ett ojämlikt samhälle, där de dagligen och stundligen begränsas i sina möjligheter att utöva sin demokratiska makt. Det är ett samhälle där vi inte är politiskt jämlika i faktiska och praktiska termer.
På en punkt har dock regeringen uttryckt en viss insikt. Jag skulle vilja citera det. Man säger att "demokratipolitiken bör inkludera en feministisk analys av demokratins villkor och funktionssätt, vilket innebär att existensen av ett genussystem där kvinnor som grupp är underordnade män som grupp är en utgångspunkt." Det är utmärkt. Strålande! Det är jättebra att det kommer in och att det förhoppningsvis kommer in på ett mer integrerat sätt i hela demokratipolitiken än vad som hittills har varit fallet.
Men man kan också fråga sig: Var finns motsvarande teoretiska och ideologiska insikt när det gäller klassamhället? Det finns inte alls i den här skrivelsen. Man kan tycka att det är något underligt med tanke på att regeringen bärs upp av det enda parti i riksdagen som i sitt namn anger att det är ett klassbaserat parti, nämligen det socialdemokratiska arbetarepartiet.
Jag tänkte ägna de återstående minuterna åt en av de reservationer som Vänsterpartiet står bakom. Det är två sådana. Vi har en egen reservation och en reservation tillsammans med Miljöpartiet. Det är den senare jag tänkte säga något om.
Det handlar om frågan om folkomröstning om den eventuellt kommande så kallade konstitutionen för Europeiska unionen. Valresultatet i valet till EU-parlamentet måste väl ändå ses som en ganska så kraftfull signal om att man inte kan smita undan frågan om folkomröstning på det sätt som ja-sidan hittills har försökt göra. Man letar, lite desperat måste jag säga, efter argumenten för att undvika denna folkomröstning. Man säger till exempel: Den nya EU-konstitutionen är ju jättebra.
Det hörde jag i TV i morse som något slags argument. Det är fullständigt irrelevant. Det kanske den är, tycker en del. Andra tycker att den är dålig. Men det får vi väl då diskutera inför en sådan folkomröstning. Det är hursomhelst inget argument för att inte ha en folkomröstning. Om den nu är så bra, tror ni då inte att ni kan övertyga en majoritet om att den är bra? Det är ett konstigt argument.
Det andra argumentet är lite annorlunda. Det säger: Den nya EU-konstitutionen betyder ingen förändring av betydelse över huvud taget. Varför då dessa stora ord? Varför detta konvent? Varför detta understrykande av hur viktigt det är att vi antar den nya konstitutionen så att EU ska kunna fungera nu efter utvidgningen? Om vi inte tar detta blir det total katastrof. Vi har hört federalister och EU-anhängare av lite olika schatteringar understryka hur oerhört viktig den här konstitutionen är och vilket viktigt steg det är framåt. Vår utrikesminister säger: Nej, det betyder ingenting.
Vi har olika uppfattningar om det. Jag menar att den föreslagna så kallade konstitutionen såsom den förmodligen kommer att utformas innebär principiella och viktiga steg i riktning mot ytterligare överstatlighet i riktning mot en EU-stat.
Man säger att alternativen i en sådan folkomröstning är oklara. Inte alls. Alternativen kommer om riksdagen ska fatta beslut att vara hur tydliga som helst: Framförhandlat nytt fördrag. Ja eller nej till ratificering. Precis samma enkla frågeställning har folket att ta ställning till i en folkomröstning.
Man säger att frågan som sådan är för komplicerad. Jämför då med en valrörelse till vanliga riksdagsval! Hur komplicerad är inte den totaliteten av frågor? Men där tillåter vi faktiskt folket att självt bestämma vilka representanter det ska ha, trots att det är en så komplicerad fråga.
Min talartid är ute här. Jag ska avrunda för att inte fresta på talmannens tålamod alltför mycket. Jag skulle kunna fortsätta och dra argument mot folkomröstning. Vart och ett av dem faller. Det finns bara ett argument kvar: Man är rädd för att det blir nej i en sådan folkomröstning. Jag tror att man har rätt i det i och för sig. Men säg då det till svenska folket: Vi vill inte att ni ska få bestämma i den här frågan därför att vi tror att ni kommer att rösta fel. Ni kommer att rösta nej. Därför ska vi driva igenom detta i den svenska riksdagen. Gå ut och säg det till svenska folket! Det vore hederligt.