Herr talman! Det var inte min avsikt att säga att jag inte är oroad. Jag tycker bara att vi inte ska överdriva detta. Efter det förra valet 1999 sade vi att den stora faran med detta är att det smittar på valdeltagandet i övrigt. Det finns ingen som direkt kan peka på en sådan effekt. Folkomröstningen i höstas visade att även en folkomröstning som har att göra med EU-relaterade frågor kan samla ganska mycket folk.
Jag skulle därför vilja mana till en viss försiktighet med att måla hela bilden av detta svart. Men det är definitivt en utmaning när så många väljer att inte välja. Det är naturligtvis ett problem.
Jag kan möjligen vara oroad över en annan sak, nämligen att Liselott Hagberg menar att det är regeringen som ska lösa detta. Jag tycker att regeringen och vi socialdemokrater har ett oerhört stort ansvar. Men det kan inte ligga på bara oss, utan här är vi kamrater, eller om vi nu vill använda ett annat uttryck så är vi medarbetare i samma gemensamma uppdrag att värna demokratin. Och vi gör det både i vår egenskap av väljare och medborgare och politiker och förtroendevalda. Och jag tror inte att det är de stora metoderna eller de stora kampanjerna som löser frågorna.
Det som verkligen oroar mig är att det som vi kanske ser ut att ha förlorat, nämligen det breda basarbetet i folkrörelsebaserade organisationer, har problem i dag. Det gäller kyrkor och många andra organisationer, och det gäller i hög grad politiska partier. Det är ett problem att partiet i vårt fall inte längre räcker till att på samma sätt nå så många människor. Och här har vi ett gemensamt ansvar.
Jag tror inte att det är regeringen som ska ordna mötesplatser och så vidare. Jag tror att regeringen också ska göra insatser. Men det är Liselott Hagberg och jag och tusentals andra förtroendevalda som ytterst har ansvaret för att intresset för demokratin kan växa.