Herr talman! Den mest kvalificerade majoritet som vi känner här i riksdagen är den absoluta majoriteten - två tredjedelar. När valdeltagandet i det senaste valet innebar att nära nog en absolut majoritet av väljarna valde att inte gå och rösta är det nära skammens gräns och vad vi kan acceptera.
Även med den nyansering som Pär Axel Sahlberg har gjort i replikskiftena är jag lite oroad över den ton som han använde i sitt huvudanförande när han talade om de få deltagande i ett årsmöte som ändå avhålls. Man har följt spelreglerna, det har utgått en kallelse, och det kom två personer. Man håller ett årsmöte, och så är det bra med det. Det är faktiskt så skakande att även om man följer reglerna är det inte tillräckligt.
Låt mig göra en liknelse. Låt oss anta att vi är på en stor fjällvandring, och regeringen har i uppdrag att leda fjällvandringen. Alla ska göras nöjda. Det ska vara kortare och längre turer, de starka ska kunna klättra upp på berget, men vi ska hålla ihop gruppen och ta oss framåt dag för dag. Regeringen har brustit i sitt ledarskap. Man har inte hållit ihop gruppen. Man har fått nära nog två tredjedelar att inte följa med. Därför utkräver vi ett ansvar från regeringen.
Sedan har vi i KU en del av ansvaret. Jag ska fortsätta med liknelserna. Om det här hade varit ett konfliktspel av typen Monopol hade vi suttit med regelboken och banken och hållit reda på reglerna. Vi har brustit i att hålla i gång det demokratiska samtalet. Vi har inte fått igenom det som vi ville i våra reservationer och motioner. Vi får också ta på oss en del av skulden. Men det är ett problem med ledarskapet när två tredjedelar inte följer med.