Fru talman! Frågan om val av skolform för ut-
vecklingsstörda barn har diskuterats i flera år. Under
den förra mandatperioden, när valfrihetsfrågorna tog
många steg framåt, växte också en opinion bland
föräldrar med utvecklingsstörda barn för ökat infly-
tande när det gäller barnens skolgång. Inte minst
Socialdemokraterna, då i opposition, drev frågan om
föräldrars rätt att välja grundskola eller särskola hårt.
Jag skall gärna erkänna att jag tyckte att det var en
besvärlig debatt. Det tyckte jag inte därför att det
finns olika uppfattningar i sakfrågan och att frågan
engagerar, utan därför att det är så oerhört viktigt att
det blir riktigt bra för dessa elever. Det är komplice-
rade beslut hur man än vänder och vrider på det.
Att välja skola och att välja skolform är inte sam-
ma sak. Särskolan finns ju till för en tydligt definierad
elevgrupp. Därtill kommer att bedömningen av i vil-
ken skolform ett utvecklingsstört barn får bäst utbild-
ning är komplicerad. Det ställer krav på stora kunska-
per om det enskilda barnet, om handikappet som
sådant och om olika skolformers mål, krav och ar-
betssätt.
Detta är inte ett argument emot att föräldrar fattar
beslut om skolform - absolut inte - men det är ett
argument för de kunskaper och erfarenheter som de
professionella i skolan har. Det är avvägningen mel-
lan dessa två vi måste klara.
När vi fick en proposition från den socialdemo-
kratiska regeringen framgick det att Socialdemokra-
terna har fått kalla fötter och numera inte alls anser att
föräldrars rätt att välja skolform för utvecklingsstörda
barn är självklar. Något annat skäl för den försöks-
verksamhet som man nu föreslår finns naturligtvis
inte. Förslaget är inte det Socialdemokraterna talade
om före valet, och jag förstår den besvikelse som inte
minst FUB känner över detta.
Vi moderater har reserverat oss mot förslaget om
försöksverksamhet. Vi föreslår i stället att föräldrarna
utifrån barnets bästa skall välja grundskola eller
särskola. Jag betonar att det gäller barnets bästa, ef-
tersom vår uppfattning har sin grund i uppfattningen
att barnets bästa måste vara utgångspunkten.
Föräldrarna har huvudansvaret för barnens ut-
veckling och fostran, och som de viktigaste personer-
na i barnens liv utgår vi också ifrån att de har just
detta för ögonen vid beslut som rör barnen.
Denna utgångspunkt, som finns i barnkonventio-
nens idéer, är också ett skäl för den reservation som vi
gör. Det är inte enbart populärt i debatten. Beslut mot
föräldrarnas vilja måste kunna tas i mycket speciella
fall. Vi har uttryckt det som att det skall vara uppen-
bart att ett barn inte kan gå i grundskolan eller att det
skall ha visat sig att barnet inte klarar skolgången där.
Då skall kommunen kunna fatta ett beslut mot föräld-
rarnas vilja.
Vi är väl medvetna om att det finns kritik också
mot detta, men alternativet är att kommunerna i
mycket speciella fall tvingas till beslut om omhänder-
tagande av barn. Det är varken bra för barn eller för-
äldrar.
Nu är det lyckligtvis ovanligt att beslut om
särskola fattas mot föräldrars vilja. Särskolan har
ungefär 8 000 elever. Under en period av fem år
överklagade vårdnadshavare till åtta elever de beslut
man hade fattat i kommunerna.
Om nu föräldrarna får rätten att fatta beslut, som
vi föreslår, är den förmåga till samarbete och samsyn
som statistiken ger uttryck för givetvis en styrka. Men
jag tycker att det i detta sammanhang skall påpekas att
det är viktigt att föräldrar med utvecklingsstörda barn
tidigt får information om olika alternativ som gäller
barnets skolgång. Det är en förutsättning för att för-
äldrarna skall få den information som krävs för beslu-
tet.
I frågan om föräldrar också skall kunna välja
grundsärskola respektive träningsskola finns en reser-
vation i utskottet. Vi moderater anser att det måste
vara skolans professionella som avgör hur eleverna
skall grupperas inom olika skolformer. Det är en
pedagogisk uppgift för lärare och skolledare - inte en
fråga för statligt nationellt beslutsfattande. Däremot
kan man, vilket utskottet också gör, förorda en över-
syn av om uppdelningen inom särskolan i
grundsärskola respektive träningsskola är relevant.
Till sist vill jag säga att vi moderater har fått gehör
för förslaget om en justering av betygen i särskolan.
Visserligen anser vi att Socialdemokraternas uppri-
vande av betygssystemet i grundskolan var fel, men
eftersom majoriteten glömde bort att göra rimliga
konsekvensändringar i särskolan tog vi upp det i vår
moderata motion.
Jag är glad över att särskolans elever i framtiden
inte är de enda som kan ges betyget Icke godkänd. Så
hade det varit om utskottet inte hade antagit vårt för-
slag. Däremot hade jag önskat fler steg i de betyg som
eleverna i särskolan skall kunna få, men något får man
ju ge om man skall få bort de riktigt fula plumparna.
Jag yrkar bifall till den moderata reservationen.