Herr talman! Förslaget om föräldrars rätt att välja
skolform för sina barn har väckt och väcker starka
känslor. Jag har här ett brev från FEB som säkert alla
som sitter i den här salen har fått. Däri uppmanar man
socialdemokrater, miljöpartister, moderater och
vänsterpartister att ge föräldrarna rätten att välja skol-
form när frågan avgörs i kammaren.
Det här föranleder mig att försöka klara ut några
missförstånd. För det första är samtliga partier i ut-
skottet överens om att föräldrar skall ha rätt att avgöra
om barnet skall gå i grundskola eller särskola, dvs.
rätt att välja skolform för sina barn. Det är endast
Moderaterna som vill begränsa den rätten för föräld-
rarna om det visar sig att eleven inte klarar av grund-
skolans krav.
Rätten till val av skolform får inte förväxlas med
möjligheterna som finns till individ- eller klassinteg-
rering av särskoleelever i grundskolan. Särskolan
ställer vissa resurser till förfogande. En sådan integ-
rering är många gånger till stor fördel för barnet. Hur
detta går till och hur vanligt det är varierar däremot
mellan olika landsting. Detta var den första frågan.
För det andra skall det ökade föräldrainflytandet
regleras i en särskild lag om försöksverksamhet under
fyra år. Detta står alla partier utom Moderaterna bak-
om. Det var inte nödvändigt av kds att ansluta sig för
att det skulle bli majoritet för detta förslag. Det är
inget skäl för kds ställningstagande.
För det tredje råder samstämmighet om betygen i
särskolan, skolpliktsbegreppet och om definitionen av
vilka barn som skall tas emot i särskolan. Vi är också
eniga om att det är viktigt att följa upp och utvärdera
vilka konsekvenserna blir när kommunerna tar över
huvudmannaskapet för särskolan och särvux.
I Skolverkets brett upplagda utvärderingsprojekt
skall man också närmare undersöka varför allt fler
elever placeras i särskola. Kds reservation i den frå-
gan ser jag mera som en politisk markering än en
avvikande mening.
Då återstår frågan om föräldrarnas möjlighet att
också avgöra om barnet inom särskolan skall gå i
grundsärskola eller träningsskola, dvs. rätten att välja
klass eller grupp. I det avseendet har vi skilda upp-
fattningar. För mig är det avgörande att eleven sätts i
centrum. Utvecklingsstörda barn är ingen homogen
grupp. Barnen i en träningsskoleklass kan ha mycket
olika förutsättningar. När man delar upp eleverna i
grupper bör det ske utifrån barnens behov och ut-
vecklingsmöjligheter och i samråd med föräldrarna.
Detta tillsammans med utvecklingssamtalen utgör en
viktig förutsättning för att särskoleeleverna skall nå de
individuellt anpassade mål som finns för varje barn.
Detta anser jag vara det centrala, att varje elev får det
stöd som denne behöver för att utveckla sina resurser
maximalt.
Enligt min mening finns det stor öppenhet mot
föräldrarna och en vilja att komma dem till mötes. Av
personlig erfarenhet vet jag att personalen verkligen
lyssnar på föräldrarna. Innan ett barn placeras har
föräldrarna och personalen både långa och många
samtal. Ofta prövar man sig fram till den bästa lös-
ningen för barnet.
Det är sant att grundsärskolan och träningsskolan
arbetar efter skilda kursplaner. Svenska, matte och
samhällskunskap finns inte med i träningsskolans
kursplaner. Grundsärskolans kursplaner är litet mer
teoretiska. Men grundsärskola och träningsskola är
inga enhetliga begrepp, som det låter i debatten här.
Hur det ser ut när det gäller utbildningsnivå m.m.
varierar från år till år och från kommun till kommun
beroende på vilka barn som går i skolorna. I många
små kommuner - och det är många kommuner - pla-
ceras barnen som följer grundsärskolans och tränings-
skolans kursplaner i samma klass. Detta plus utveck-
lingen av habiliteringstekniska hjälpmedel, undervis-
ning och träningsmetoder gör det angeläget att pröva
om uppdelningen i grundsärskola och träningsskola är
ändamålsenlig längre.
Majoriteten har också sagt i sitt betänkande att
man utgår från att frågan närmare utreds i det utvär-
deringsarbete gällande särskolan som nyligen har
påbörjats. Det här är bakgrunden till Vänsterpartiets
ställningstagande.
Vad jag är oroad över är att antalet barn i särsko-
lan har ökat med 14 % under de senaste fem åren.
Motsvarande ökning i grundskolan är 4 %. Enligt
uppgifter från många landsting har också antalet an-
sökningar till särskolan ökat dramatiskt. Ansökning-
arna gäller nu inte längre enbart barn som efter nog-
grann pedagogisk, psykologisk och medicinsk pröv-
ning har klassats som utvecklingsstörda eller motsva-
rande utan svagbevågade och utåtagerande barn.
Grundskolan ser i dag inte längre någon möjlighet att
ta hand om dessa barn. Då blir placering i särskola en
möjlig lösning av problemet.
Placering i särskola får aldrig ske på felaktiga
grunder. Att så sker i dag ser jag som en konsekvens
av kommunernas dåliga ekonomi. Nedskärningarna
inom den gemensamma sektorn drabbar också skolan
hårt och har medfört ökade klasstorlekar, indragna
speciallärartjänster och en minskning av elevvårdande
personal. Inom elevvården skall nu allt färre göra
alltmer. Detta påverkar särskilt situationen för barn
med särskilda behov.
Jag tycker att riksdagen med kraft och energi bor-
de inrikta sig på de här viktiga och svåra frågorna som
är konsekvenserna av den ekonomiska politiken som
fördes av den förra regeringen och som förs av den
nuvarande. Kan vi som politiker acceptera att allt fler
barn i Sverige faktiskt far illa?