Herr talman! Jag har med intresse följt debatten i
dag. Jag har varit djupt involverad i den här frågan,
vilket de som tidigare tillsammans med mig har suttit i
utbildningsutskottet vet.
Mina åsikter överensstämmer till stor del med
Sonja Franssons. Jag tycker att försöksperioden är
onödig. Jag tycker naturligtvis att man i enlighet med
vad ett enigt utskott kom fram till under förra perio-
den skall låta detta beslut gälla alla föräldrar till olika
typer av utvecklingsstörda barn.
Om man försöker säga att vi behöver en utveck-
lingsperiod och att vi behöver se hur metoderna kan
utvecklas och hur pedagogiken kan växa fram just när
det gäller skillnaden mellan träningsskola och
grundsärskola, så tycker jag faktiskt att det är oför-
skämt om de föräldrar som har ett barn i just den
gruppen av barn som lätt hamnar mellan två stolar om
man inte riktigt vet var de hör hemma inte skall få
vara med och bestämma.
Nu har vi ytterligare krympt den här gruppen av
föräldrar som inte anses tillräckligt kompetenta eller
vad det nu är för att avgöra vilken skolgång deras
barn skall ha. Jag vänder mig mot att man jämför
detta med att välja klass i en vanlig skola. Det är inte
detta det är fråga om. Att välja klass i en vanlig skola
är en organisationsfråga. Man hamnar ofta i den klass
där man tidigare har gått. I vissa skolor väljer man att
splittra upp klasserna därför att vissa klasser har haft
svårt att komma överens, och man tycker att det är
bättre att få nya typer av klasser. Det har inte så
mycket med pedagogik att göra, även om pedagogi-
ken berör sådana val. Här är det fråga om något annat.
Under förra perioden fick vi mycket noggrann in-
formation om detta, och vi hade kontakt med någon
förälder som var i just den situationen att hennes barn
hade placerats i en träningsskola i stället för i en
grundsärskola. Såvitt jag kunde bedöma var detta en
mycket kompetent kvinna som skulle ha stora förut-
sättningar att avgöra vad som var viktigt för hennes
barn. Hon talade med förtvivlan i rösten om hur hen-
nes barn som enda talande barn hade hamnat i en
träningsskolegrupp. Jag var också i kontakt med nå-
gon annan förälder som tyckte att det inte minst här i
Stockholm var oerhört svårt att få den undervisning
som man ville ha för sitt barn.
Naturligtvis skall man ha samråd. Men om de
kompetenta pedagogerna inte lyckas förklara för
föräldrarna att den typ av undervisning och pedagogik
som de vill ge barnet är den bästa för barnet, då ifrå-
gasätter jag verkligen om det är rätt av skolan att
bestämma att det skall vara just denna pedagogik. Har
man inte nog pedagogik för att göra detta klart för
föräldrarna, då ifrågasätter jag som gammal pedagog
att man kan få ett fortsatt bra samarbete.
Jag är helt för att man försöker utveckla alla dessa
metoder och att man får mindre skillnader mellan
grundsärskola och träningsskola. Det är en sund ut-
veckling såvitt jag kan förstå.
Jag kan inte låta bli att till sist uttrycka min för-
våning över att Socialdemokraterna och Vänsterpar-
tiet nu inte vill följa det beslut fullt ut som ett enigt
utskott fattade under förra perioden, dvs. att låta för-
äldrar bestämma även inom särskolans ram. Detta
förvånar mig mycket när jag tänker på den hetta som
man använde i diskussionen för att så att säga göra
ned de partier som då inte var redo att fatta beslut -
om jag tänker på ett tidigare stadium ens när det gäll-
de föräldrars rätt att bestämma. Var finns nu dessa
hetsiga debattörer från Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet som nu inte vill ge föräldrarna beslu-
tanderätten fullt ut?