Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 2 i UbU1.
I betänkandet 1993/94:UbU6 anförde ett enigt
utbildningsutskott följande: "Utskottet instämmer i --
- att ett barns placering i särskolan mot föräldrarnas
vilja utgör en dålig grund för barnets skolgång. Det är
därför angeläget att samverkansformerna mellan för-
äldrarna och berörda myndigheter utvecklas. Det bör
ankomma på regeringen att föranstalta härom. När det
gäller frågan om vem som skall ha sista ordet, i de fall
man inte blir överens om val av nu aktuell skolform,
finner utskottet, efter noggrant övervägande, att det är
principiellt betänkligt att myndighet ges möjlighet att
slutligt ta över föräldrarnas ansvar. Utskottet vill
därför föreslå att riksdagen av regeringen begär en
översyn av nu gällande regler såvitt avser val av skol-
form för utvecklingsstörda barn. Den bör syfta till att
föräldrarna i princip får det slutliga avgörandet när
det har varit omöjligt att nå fram till ett gemensamt
ställningstagande i vad gäller valet mellan grundskola
och särskola samt inom särskolan. Översynen bör ske
så skyndsamt att regeringen kan förelägga riksdagen
ett förslag i ärendet före utgången av år 1994."
Så långt är allting väl. Det blev ett tillkännagivan-
de till regeringen utifrån det jag nu läste upp.
Det hade inte varit några problem om regeringen
hade gjort vad vi beställde i tillkännagivandet. Det
hade inte heller varit några problem om detta hade
ändrats och regeringen hade lagt en proposition som
avvek från beställningen. Men nu har vi fått facit.
En majoritet i utskottet vill inte hålla fast vid man
själv enigt bestämde 1993/94. Det gäller "samt inom
särskolan".
Vi vet ju att förr eller senare blir försöksverksam-
heten, om allt går som vi tror, en ordnad och reglerad
verklighet och inte ett undantag. Vi vet också att
särskolan och möjligheten att välja inom särskolan
inte kommer att undantas. Varför då släpa efter den
utveckling som vi inser är den enda rimliga både
principiellt och praktiskt? Det måste kännas oerhört
otillfredsställande för majoriteten att bromsa nu. Jag
kan inte finna några sakliga skäl till varför särskolan
skulle vara undantagen.
När det gäller föräldrarnas kompetens, förutom
det principiella ställningstagandet, talar ju all expertis
för att föräldrarna har möjlighet att välja mer väl-
grundat och genomtänkt än någon annan. Min egen
erfarenhet från de år som jag har arbetat inom FUB
och med utvecklingsstörda på sommarkolonier är att
jag aldrig har träffat så engagerade föräldrar som
dessa.
Med den lilla erfarenhet jag har anser jag att fa-
miljer med ett utvecklingsstört barn genomgående har
ett djupare engagemang i varandra och en djupare
sammanhållning. Man har gjort oerhört mycket för att
sätta sig in i sitt barns bästa. Jag tror inte att det är
lyckligt att i de sällsynta fall där det är olika mening
säga att en expert skulle veta bättre.
Kristdemokraterna står fast vid den bedömning
som gjordes av ett enigt utskott 1993. Vi anser det
anmärkningsvärt att regeringen först dröjt med försla-
get i ärendet och sedan när det väl kommer frångår
riksdagens beslut. Vi tycker att propositionen andas
en misstro mot den här föräldragruppens möjligheter
att avgöra vad som är bäst för deras egna barn.
Riksdagen bör därför vid voteringen senare i dag
återigen slå fast att föräldrarna till utvecklingsstörda
barn i princip skall ha det slutliga avgörandet när det
gäller valet mellan grundskola och särskola samt inom
särskolan.
Dessutom har det på senare år funnits en tydligt
utveckling mot att allt fler barn placeras i särskola.
Det har skett i takt med att budgeten för skolan har
bantats och anslagen blivit mindre för barn med sär-
skilda behov i den vanliga skolan. En stram ekonomi
kan leda till att skolledningen på grund av brist på
resurser bedömer att det är lämpligt att placera barnet
i särskolan. Detta är ingen önskvärd utveckling. Den
måste noggrant följas.
Vi tycker att vi har fått gehör i utskottet för vår
vilja att göra en uppföljning och utvärdering, men vi
vill trycka på att detta måste ske skyndsamt. Det får
inte vara en lösning att på grund av ekonomiska skäl
kugga ut, slussa ut och pressa ut de här barnen ur den
vanliga skolan. Det är kommunens ansvar att erbjuda
elever med särskilda behov hjälp och stöd. Det finns
uttalat i lagstiftningen på många ställen.